Inrikes 03 maj, 2019

Kampen om tiden

I år är det 100 år sedan åtta timmars arbetsdag infördes. Den senaste lagen om utökad semester kom 1978. Medborgarlön och sex timmarsarbetsdag tycks ständigt diskuteras — men de åtta timmarna består. Vad hände egentligen med kampen om arbetstiden?

Tiden. Detta på många vis obegripliga mått som ramar in tillvaron och utgör skiljelinjen mellan vardag och semester, vila och arbete, sömn och vaka. I kalendrar och klockor löper detta mått som konturer runt dagarna. Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila är den gyllene regeln om de flesta av våras liv, en formulering sprungen ur arbetarrörelsens begynnelse. Det stod som Andra Internationalens främsta slagord vid sidan av allmän rösträtt i slutet av 1800-talet för att sätta stopp för de tolv timmars arbetsdag som var mångas verklighet då.

Att arbeta mycket och länge var ingenting nytt för den tidens arbetare. Det nya var tiden som mått på hur stor del av ens arbetskraft som var köpt. Det som förut hade begränsats av solens upp- och nedgång eller väder, vind och årstid byttes under industrialismen och fabriksarbetets framfart ut mot stämpelklockor, lysrör som möjliggjorde arbete under dygnets alla timmar och exakta tidsangivelser på när arbetet slutade och när det började igen. Tiden blev med ens ofrånkomligt sammansvetsad med arbetsbegreppet och det som tidigare varit en diffus linje mellan arbete och fritid fick skarpa konturer. På så vis blev klockan ett av de mesta centrala verktygen i hur mycket av en vara en människa kan bli.
– Man kan säga att så länge det har funnits arbetstid har det funnits en konflikt i hur lång den ska vara. Tidmätning blev ett väldigt viktigt instrument i kapitalismen och kampen om arbetstiden blev en viktig symbolfråga ör den framväxande arbetarrörelsen. Karl Marx kallade normalarbetsdagen för arbetarklassens Magna Charta, säger Linn Spross, forskare i idéhistoria vid Uppsala universitet.

Man kan säga att så länge det har funnits arbetstid har det funnits en konflikt i hur lång den ska vara

På den tiden arbetade man i genomsnitt 63 timmar i veckan inom verkstadsindustrin och på andra håll ofta mer. Arbetarrörelsens krav var högljudda, frågan drevs av en utomparlamentarisk kraft och i sviterna av upploppsåret 1917 kom så under sensommaren 1919 den första lagen om åtta timmars arbete, dryga 60 år efter att den första motionen om arbetstidsförkortning lämnats in till riksdagen. Men de första lagstiftningarna kring arbetstid var varken särskilt generösa eller gällde alla. Lördagar var en arbetsdag som andra och någon semester var det inte tal om. Men det skulle komma att förändras.
– Historiskt sett har man framförallt drivit frågan om arbetstidsförkortning när arbetarrörelsen haft en framskjuten position och arbetarrörelsen framstått som en maktfaktor. Det var också lättare under 50-talet för då fanns en så enorm arbetskraftsdrift.

Under 1900-talet avlöste de arbetsrättsliga reformerna varandra. Semestern blev längre och arbetsveckan kortare. 40-timmarsveckan genomfördes 1973. Om den procentuella minskning av arbetstid som utvecklades under 1900-talet hade fortlöpt hade det inneburit att vi haft en 30-timmars vecka 2010.
– Hela diskussionen om arbetsrätt har förskjutits sedan krisen på 70-talet och nu är arbetsrätten under ett reellt hot hela tiden där man måste fokusera på att förhindra försämringar. Då drivs inte arbetstidsförkortning på det sättet, säger Linn Spross.

På 70-talet drevs frågan om sex timmars arbetsdag utifrån ett perspektiv om omfördelning av hushållsarbete av kvinnorörelsen och kvinnoförbund inom LO och Socialdemokraterna. Men ledningarna, som i LO, målade upp det som ett särintresse.

— Sex timmars arbetsdag gjordes till en kvinnofråga, ett särintresse som liksom många frågor som rör kvinnor kunde avfärdas som partikulärt och sopas under mattan.

Men genom kvinnoorganisationers påtryckningar uppnåddes en bred politisk uppslutning om att frigöra mer tid till att vara med familjen. Moderaterna var emot en arbetstidsförkortning men Liberalerna ville se en 30-timmars vecka.

— Kravet fick den här breda uppslutningen, men då hade frågan gått från att vara jämställdhetspolitisk till familjepolitisk. Efter ett decennium av diskussioner kom man fram till att man hellre ville ha flexibla arbetstider som en lösning istället för arbetstidsförkortning, säger Linn Spross.

Parallellt med nyliberalismens framfart och avregleringarnas 80- och 90-tal har även automatisering och ökad produktionstakt präglat arbetsmarknaden. Ändå har lönarbetets framskjutna position i gemene persons liv bestått. Enligt Linn Spross är det en fråga om att den reformistiska arbetarrörelsen, och inom LO och Socialdemokraterna, sällan har fått igenom de här frågorna utan press utifrån, som den mer revolutionärt lagda organiseringen runt 1917. Dessutom, berättar hon, är det en fråga om hur vi i dag ser på arbetsrätt.
– Arbetsrätten är i dag sedd som en lyx. Det är en förskjutning där Svenskt Näringslivs idéer blivit allmängods, att man ska anpassa produktionen till arbetsplatsen och folk blir förvånade över att strejker skadar arbetsgivarna. I ett sådant klimat är det svårt att tala om arbetstidsförkortning eftersom man inte längre tänker att det är en fråga om att fördela produktionsresultaten, säger hon.

På 70-talet gjordes de första opinionsmätningarna vad gäller sex timmars arbetsdag. Det har alltid funnits ett folkligt stöd, och det tycks inte minska. I mars förra året presenterades en statlig utredning för ett hållbart arbetsliv. Enligt utredningen finns det nästan 400 000 heltidsarbetande i Sverige som vill gå ned i arbetstid, oftast för att få tid till vård av anhöriga eller för att arbetet är krävande. Ändå hade bara var fjärde av de som ville gå ned i tid tagit upp frågan med sin arbetsgivare. Anledningen var en rädsla över att behöva utföra samma arbetsuppgifter på kortare tid och sämre löneutveckling och pension. Och av dem som frågat arbetsgivaren var det bara hälften som fick beviljad arbetstidsförkortning, alltså en åttondel av alla de som ville gå ned i tid.

Arbetsrätten är i dag sedd som en lyx. Det är en förskjutning där Svenskt Näringslivs idéer blivit allmängods, att man ska anpassa produktionen till arbetsplatsen och folk blir förvånade över att strejker skadar arbetsgivarna

Men det finns en bransch som sticker ut. Enligt en undersökning av tidningen Arkitekten arbetar var fjärde arkitekt deltid, och efterfrågan på att gå ned i tid ökar. Den främsta anledningen är enligt undersökningen att man vill vara hemma med sina barn.
– Vi har ingen djuplodande analys i det, men det tycks vara en strömning i samhället generellt att man vill arbeta mindre. Om jag ska spekulera kan det också handla om att arkitekter som kår är värderingsdrivna, säger Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter. Han gick själv ned i arbetstid för att kunna hämta och lämna sitt barn på förskolan. Han menar att det bland arkitekter finns en tendens att premiera andra värden än de ekonomiska, att yrkesrollen är del av en livsstil. Men att det i sig också är ett privilegium.
– Det här är ju en specifik kår inom ett akademikeryrke där man inte är så utsatt på arbetsmarknaden. Vi har en arbetslöshet som ligger på en procent och när folk rycker i en kan man ställa krav, säger han.

En högre efterfrågan på att arbeta mindre och flertalet experiment med sex timmars arbetsdag till trots, så lyfter inte riktigt frågan. Inom Kommunal har medlemmarna länge drivit på om kortad normalarbetstid med anledning av ett arbete som kräver så väl psykisk som fysisk utmattning av dem som utför det och resulterar i höga antal sjukskrivningar. Styrelsen har fortsatt lägga locket på, och trots att LO har 30-timmarsvecka som målsättning är det andra frågor som skymmer vägen dit.
– Det är en stark och levande fråga som märks på varje kongress, men man upplever från förbunden många andra typer av problem vad gäller arbetstid. Osäkra och korta anställningar, hyvling och timanställningar, krav på att få heltid som norm. Heltid är inte det i kvinnodominerade branscher, säger Joa Bergold, utredare på LO:s enhet för välfärd, utbildning och arbetsmarknad.
Hon berättar att arbetet med att driva heltid som norm ibland ifrågasätts, att människor hon möter inte kan förstå varför LO skulle driva frågan om att man ska arbeta mer, men då poängterar hon också att det är en fråga om hur vi definierar heltid, och hur öppna vi är för att göra just det.
– Det är ju inte skrivet i sten vad heltid är. Det måste finnas en öppenhet i hur vi ska se på normalarbetstidsmåttet. Men först måste vi sätta heltid som norm för de grupper där man inte har anställningstrygghet nog för att kunna försörja sig, säger hon.

Joa Bergold berättar att LOs ställningstagande är idag att arbetstidsförkortningar i första hand ska ske via avtal. Historiskt sett har dock lagstiftning gått före avtal när det gäller arbetstidsförkortningar som kommit hela arbetsmarknaden till del. För att en normalarbetstidsförkortning via lag ska bli aktuellt krävs att det ställs starka politiska krav, som synes något främmande idag. I tider av en prekarisering av arbetsmarknaden, gig-ekonomins framväxt med snabba påhugg och otrygga anställningar måste arbetarrörelsen, som även Linn Spross påpekat, i stället arbeta reaktivt.
– Urholkningen av trygga anställningar och heltid går så snabbt är det svårt för förbunden att gå in och kräva saker. När hela ramarna naggas i kanterna blir arbetstidsförkortning ett innehållslöst begrepp om vi ska hårdra det, eftersom det bara är dem som har trygga anställningar som kan tillgodogöra sig kortare arbetstid. När anställningstryggheten utmanas som idag så kommer det att stå i första rummet, säger Joa Bergold.

Hon tror att en förändring är i antågande. I och med de förändringar av automatisering som präglat arbetsmarknaden behövs nya system i hur vi organiserar arbetet. När mailen kan ticka in oavsett vart man befinner sig och arbetet sipprar in i fritiden blir gränsen mellan tiden och arbetet återigen uppluckrad.
– Det handlar om att fråga sig: är det meningen att det ska vara så här? Att hinna träffa sina familjer, pendla och hämta sina barn. Vara sjukvårdssamordnare för äldre föräldrar eller sitta i kö till BUP. Det handlar inte om fritid utan om det arbete vi måste göra för att klara av våra liv, och det är en existentiell fråga. Det som ligger utanför lönearbete måste finnas med, vad det är att vara människa och det goda arbetet — vad är det?

Arbetstidens historia

Partierna om arbets­tidsförkortning

VÄNSTERPARTIET
”Vänsterpartiet vill påbörja övergången till sex timmars arbetsdag. Som ett första steg föreslår vi en nationell satsning som innebär att staten avsätter medel för att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön på ett arbetsställe i varje kommun och landsting i Sverige. Satsningen kan ske inom till exempel barn­omsorgen, sjukvården, äldreomsorgen och socialtjänsten och ska vara frivillig för kommuner och landsting.”

VÄNDPUNKT
”Arbetstidsförkortning är en bra lösning på båda problemen, en % kortare arbetstid minskar utsläppen med 0.8%. För första gången i historien kan vi producera mer än vi behöver, låt oss njuta av utvecklingen och arbeta mindre, fördela bättre. Ägnar vi större del av dagen åt det vi vill och de vi tycker om mår vi bättre.”

FEMINISTISKT INITIATIV
”F! arbetar för en generell arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag/30 timmars arbetsvecka, med bibehållen lön. En arbets­tids­förkortning är en reform som till stor del betalar sig själv.”

MILJÖPARTIET
”Arbetstidsförkortning är en hjärtefråga för Miljöpartiet. Vi vill stegvis sänka normalarbetstiden, det måste dock ske i en takt som samhället klarar av. Arbetstiden ska vara flexibel för människors olika behov och livsfaser.”

SOCIALDEMOKRATERNA
”Vi menar att det hela tiden sker arbetstidsförkortningar i kollektiv­avtalsför­hand­lingar. Vi är inte för allmänna arbetstidsförkortningar.”

CENTERPARTIET
”Om vi skulle korta ned antalet arbetstimmar riskerar konsekvensen att bli att man tvingas sänka kraven på välfärden. För att kunna säkra hållbara och trygga pen­sioner samtidigt som vi lever längre är det både naturligt och nödvändigt att successivt höja pensionsåldern. Vi behöver en större rörlighet på arbetsmarknaden och ett livslångt lärande med kontinuerlig kompetensutveckling.”

LIBERALERNA
”En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön hotar välfärden. Enligt vår uppfattning är det viktigare att ta sig och lösa bristerna i arbetsmiljön än att införa en generell arbetstids­förkort­ning. Den genomsnittliga arbetstiden måste istället öka genom att fler sti­muleras att jobba längre upp i åldrarna och genom att sänka marginal­skatterna så att det lönar sig att göra karriär och arbeta fler timmar. Liberalerna är däremot inte emot enskilda individer som genom ett eget val väljer att gå ner i arbetstid och därmed lägre lön för att de har andra intressen och kan tänka sig att leva på en lägre standard.”

MODERATERNA
”Nej, det är inte en fråga vi driver. Tvärtom vill vi att jobben ska bli fler och att alla som kan arbeta också ska göra det. Till följd av den demografiska utvecklingen kommer detta att vara nödvändigt för att vi ska kunna upprättahålla en välfärd som kommer alla till del.”

KRISTDEMOKRATERNA
Ej inkommet svar.

SVERIGEDEMOKRATERNA
”Arbetstidsförkortningen är lagstadgad men ser olika ut beroende på vilket avtal man följer. Detta hanteras av parterna och det är inget politiken ska gå in i.”

Omslagsbild: Malin Granroth.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.