Det parlamentariska dödläget stirrar oss just nu i vitögat. Skillnaderna i förhållningssätt till frågan om ett rasistiskt parti ska få inflytande i regeringsbildningen har aldrig varit tydligare.
Expressen rapporterar i dag att 324 moderatpolitiker, mer än hälften av de svarande, tycker att M ska ta makten med hjälp av SD. Bland annat menar somliga från M att det skulle vara helt oacceptabelt att inte tala med ett så stort parti med många liknande värderingar.
Samtidigt försöker högern på nytt att måla ut Vänsterpartiet som ett parti på ytterkanten. Det är en tydlig del av högerns försök att rättfärdiga ett samarbete med Sverigedemokraterna à la ”kan S samarbeta med ett extremt parti så kan vi också”.
Att en sådan strategi ens kan ta fäste är en påminnelse om att högerns samhällsvision och värderingar har blivit så dominanta att det kan utge sig för att vara det neutrala gentemot vilket det extrema mäts. Men det riktigt extrema kommer alltid att vara skillnaderna mellan vilken typ av samhälle som högern respektive vänstern vill ha. Om de vill prata extremitet, låt oss därför vara tydliga med vilka konsekvenser deras politik har haft och kommer att fortsätta att ha på utsatta människor, på miljön, och på oss som samhällskropp.
När alternativen i regeringsbildningen pendlar mellan ”skräckinjagande” och ”illavarslande”, är det klart att det är många som vill vända blicken mot något annat.
Vänstern vet mycket väl att det går att åstadkomma mycket den parlamentariska vägen, men att den aldrig kommer att vara allt. Det nuvarande politiska läget kan därför mycket väl ge förnyad kraft till utomparlamentariska rörelser vänsterut. Det finns en oerhört stark attraktionskraft i att få vara en del av någonting som outtröttligt arbetar för att vidga utrymmena för vad som är möjligt. Att vi är alltfler som vill ha en framtid värd att tro på är något som måste tas tillvara. En sådan värld kommer inte att materialiseras ur tomma intet utan kan bara födas fram av oss tillsammans.
När alternativen i regeringsbildningen pendlar mellan ”skräckinjagande” och ”illavarslande”, är det klart att det är många som vill vända blicken mot något annat
Vi har oändligt många exempel på att när delar inom vänstern solidariserar sig med varandra så kan vi förvandlas från droppar till ett stormande hav. No Borders-rörelsen som kämpar för papperslösa arbetares rättigheter tillsammans med fackföreningarna. Fackföreningarna som lyfter den antifascistiska kampen. Antifascister som vävs samman med förorternas organisering. Förorternas organisering som inspirerar kampen mot nedmonteringen av välfärden på glesbygden. Kalla det allianser, kalla det solidaritet, kalla det vad som helst så länge vi minns att våra nävar är som starkast när de knyts samtidigt.
Därför måste vi alla nu börja ägna mer tid åt att fläta samman våra händer med kamraters händer, vår kamp med andras kamper, vår röst med andras röster. Ni som är organiserade: ta hand om varandra så att ni kan fortsätta orka. De som ännu inte har organiserat sig: nu är bättre än någonsin. Låt oss lova varandra att delta på mötena, gå på demonstrationerna och ständigt solidarisera med varandra. Går vi samman i ett brett kollektiv kan vi förskjuta de privata och offentliga samtalen till att handla mer om klass och fördelning; om de som har på bekostnad av de som inte har. Det säger sig självt att makten över problemformuleringen också för med sig förmågan att presentera lösningarna. Vi har båda delarna. Det är dessa som vi högre än någonsin måste vråla ut på varje gata, i varje fikarum, vid varje middagsbord.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.