FEfter många om och men köpte den kontroversielle arvtagaren och elbilsmiljardären Elon Musk det sociala nätverket Twitter i slutet på oktober. Sedan dess har tusentals anställda fått sparken. De flesta via mejl.

– Jag visste att mina progressiva värderingar innebar att jag troligen inte skulle kunna jobba kvar, men det känns ändå futtigt.

Det säger en före detta Twitteranställd till Flamman. Hon blev av med jobbet tillsammans med drygt halva arbetsstyrkan – däribland före detta vd:n Jack Dorsey – efter att Elon Musks affär gick igenom 27 oktober.

Den före detta anställda har redan uttalat sig i flera andra medier, men vill inte längre ställa upp med namn. Inte minst eftersom hon har blivit utförligt hånad just på Twitter. Dessutom säger hon att ”det inte är så smart att göra sig sökbar med att man klagar på en arbetsgivare” även om den arbetsgivaren är ”smått galen”.

Hon är övertygad om att uppsägningarna är en del av Elon Musks plan på att införa en ”yttrandefrihet” som innebär friare spelrum för högerextremism – precis den typ av material som hon fram till nyligen jobbade med att städa undan.

– Han har sagt det tydligt, och han har sagt det öppet. Det är märkligt att folk inte tar det på allvar, säger hon till Flamman.

Andra bedömare menar att det snarare är en fråga om pengar. Det är svårt att hitta annat än anekdotisk bevisföring för att anställda med progressiva värderingar har varit särskilt hårt drabbade av uppsägningar. Att Twitter aldrig har varit lönsamt står dock att läsa i företagets samtliga kvartalsrapporter sedan starten 2006.

Nu står plattformen och dess nya ägare alltså inför två möjliga kriser: en som gäller lönsamheten, och en annan som gäller förtroendet.

Det finns gott om rapporter om användare som flyr Twitter, i protest mot köpet, uppsägningarna, den väntade högerextremismen eller alltihop på en gång.

Inte heller där är det lätt att säga hur mycket som egentligen har hänt. Twitters totala aktiva användarantal växte åtminstone fram till i somras, enligt data från företaget. Men frågan är förstås vad ”aktiv användare” faktiskt innebär. Och vad som har hänt de senaste veckorna.

Klart är att alternativ med en helt annan inställning till både lönsamhet och moderering växer så det knakar. Störst, bäst och mest omtalat av dessa alternativ är Mastodon.

Enligt Mastodons grundare Eugen Rochko har tusentals nya servrar startats sedan 27 oktober och antalet aktiva användare har minst dubblerats.

Till skillnad från Twitter gör Mastodon ingen vinst, har ingen reklam, och samlar inte in användarnas data. Plattformen ligger inte heller på servrar som ägs av företaget, utan varje enskild server drivs av olika grupper. Med olika regler, ambitioner och bevekelsegrunder.

Anhängarna kallar det, med en typisk fäbless för science fiction-klingande namn, för fediversum. Ett universum av federaliserade instanser, utan någon enskild härskare med miljarder i ryggen och oklara framtidsplaner.

Det har fått många att utmåla Mastodon som en motpol till det högljudda och högerextrema Twitter som många nu oroar sig för att Elon Musk ska skapa. Eugen Rochko har å sin sida uttryckt att det är bra om högerextremister känner sig tystade och marginaliserade på hans skapelse.

Den här inställningen verkar också speglas av användarna, som än så länge tycks utgöras av ett speciellt tvärsnitt av mänskligheten. Bland de tio mest populära ämnena bland Mastodons servrar finns forskning, konst, hbtqi-frågor – och furries, en subkultur för människor som tycker om att klä ut sig till djur.

Knasbollar och nördar, överlappande eller inte. Det är som när internet var ungt.

Mattias Wadenstein driver en av Sveriges äldre Mastodonservrar genom föreningen Academic computer club (ACC) i Umeå. Han håller med.

– Visst, det känns som internet innan man bestämde sig för att det bara skulle utgöras av fyra sajter.

ACC:s hemsida ser ut som en från 2000-talet. Den är blekgul och verkar vara skriven helt och hållet i HTML, utan de moderniteter som präglar samtida sajter. Den enda bilden på sidan föreställer en logga som påminner om den som stjärnflottan i tv-serien Star Trek använder.

– Vår motivation att driva en Mastodonserver har varit att visa att det är möjligt med en annan driftsmodell, som är fri och öppen.

Enligt Mattias Wadenstein innebär det att Mastodon, till skillnad från Twitter, inte behöver samla in användardata för att skräddarsy annonser eller låta algoritmer välja ut det innehåll som man tror får användaren att stanna kvar på plattformen, snarare än det hen själv väljer att få se.

– Både det direkta spioneriet och det man kallar ”boost engagement”, där man gödslar med kontroverser för att skapa engagemang. Det är en del av Twitters affärsmodell men finns inte här på samma sätt.

Detta är dock, precis som nästan allt annat på Mastodon, beroende av att de som driver servrarna också tar ansvar för att hålla dem fria från sånt man inte vill se.

Daniel Swedin är ledarskribent – tidigare på Aftonbladet, nu på Arbetet – och en gammal Twitterräv. Han har funnits på plattformen i över tio år, och menar att den har varit ett avgörande verktyg i hans karriär.

– För mig var Twitter från början ett ställe där jag kunde bygga mig själv som skribent. Men det var också ett sätt att skaffa vänner, säger han.

– Nu för tiden är det bara ett ställe där jag delar länkar. Det är inte en plats för samtal eller kompisar. Jag har blivit proppmätt och etablerad och jag använder Twitter på det proppmätta och etablerade viset.

Daniel Swedin var också tidig med att skaffa sig ett konto på Mastodon. Men han verkar inte imponerad.

– Det är en dålig användarupplevelse. Ganska svåröverskådligt. På det sättet påminner det en hel del om hur Twitter såg ut för tio år sedan.

Han tror inte heller att Mastodon står redo att ta över efter Twitter.

– Det hade funnits en politisk poäng i det, att man finns någon annanstans än på ett företag som ägs av världens rikaste man. Men om Twitter lade ned tror jag att väldigt många stora användare och företag skulle fråga sig om de alls ska vara på en sajt som är baserad på text. Det går ju rakt emot trenden vi ser annars: med Instagram, Tiktok och Youtube.

Å andra sidan är det inte säkert att stora aktörer behövs.

– De flesta servrar som finns nu har bra moderering för att hålla undan både kommersiellt spam och rasism och andra otäckheter som de inte vill se, säger Mattias Wadenstein.

Det sker alltså utan att någon egentligen tjänar pengar.

– Om man i stället för en stor plattform kan ha många lagom stora, så kan ideellt arbete fungera utmärkt.