Jag ryser när hon tecknar upp bilden av Europa år 2024. Högerkanten vinner massiva framgångar, och är i färd med att bromsa den gröna omställningen och samtidigt krossa fackföreningarna.

– Bara titta på vad som pågår i Finland just nu, fortsätter Manon Aubry.

När jag pratar med henne efteråt berättar hon leende att hon improviserade hela sitt tal.

– Jag visste faktiskt inte att jag skulle säga något, säger hon, trots att hennes brandtal utlöste en av salens största applåder, och även om det verkar självklart att tala till publiken som ledare för Europaparlamentets ”minsta, men bästa grupp”.

Det är imponerande vad som pågår i det danska parlamentets ståtliga barocksalar: vänsterpartiet Enhetslistan har samlat 15 olika partier från Europas varje hörn till en gemensam valplattform. Det är inte vardagsmat.

Utanför möteslokalen minglar vänstergruppens representanter med bullar och kaffe. Jag pratar med en ung tjeckisk aktivist, som kommit hela vägen med tåget och gärna vill samarbeta med oss i danska Rödgrön ungdom om framtida valkampanjer. Vi är många på plats, och man kan märka energin i salen. Människorna är redo.

Utgångspunkten är enkel. Under parollen ”Nu: folket!” vill man kombinera en snabb och effektiv grön omställning med ett socialt rättviseprogram, motstånd mot nedskärningar och privatisering – det som kallas ”åtstramningar 2.0”. Men som representanten för en brittisk stålfackförening säger så ska vänstern flytta målstolparna, men de kan inte vinna ensamma. De måste bygga ett bredare samarbete.

Ett trovärdigt alternativ till samtidens tveksamhet kräver att vanligt folk känner att de säger ja till något bättre, inte till något värre.

En första fråga är alltså hur bred koalition som kan byggas utifrån den här samlingen. Hur eniga är vi egentligen? Ett problem är att olikheterna på världens rikaste kontinent fortfarande är omfattande. En polsk socialist påpekade att oberoende av olja inte kommer vara möjligt i Polen på många år, oavsett hur mycket de kämpar för det. En annan politiker nämnde hur den gröna omställningen i Ungern anses vara ett ”centraleuropeiskt projekt”. Det gagnar främst tyska biltillverkare, vars avdelningar ofta drivs av östeuropeiska arbetare som inte får något ut av det.

Den danska klimataktivisten Caroline Besserman höll ett tal där hon inte var rädd för att peta på vänsterns ömma punkter. Hon frågade om vi verkligen hade förstått hur stora förändringar som krävs för att möta klimatkrisen.

– Min läkare sade att jag var stressad. Att jag pinade min kropp. Det var smärtsamt att inse att jag behövde ändra mitt liv, ställa om saker och ting. Men det var den enda möjligheten. På samma sätt torterar vi jorden med oändlig tillväxt, långt mer än vad planeten klarar.

Där tecknas en skiljelinje mellan behovet av tillväxt hos fackföreningar i fattigare europeiska länder å ena sidan, och å andra sidan en radikal och allomfattande grön omställning. Oddsen för att vinna arbetarväljare och en bred majoritet är redan små – och tänk om inte ens vår ”rättvisa, gröna omställning” blir tillräckligt snabb?

Caroline sätter ord på att majoriteten ska hoppas på en bättre framtid. Det är också vänsterns uppdrag, om vi ska överleva på klotet. Ett trovärdigt alternativ till samtidens tveksamhet kräver att vanligt folk känner att de säger ja till något bättre, inte till något värre. Till stora applåder stod helgens vänsterflygel enad mot världens eländiga politiska träsk – och utlovade resultat, både för människor och för planeten. Jag hoppas att det går vägen.

Översättning: Jacob Lundberg