Debatten om konstens autonomi, och om författarnas moral, är full av grupperingar som utifrån politisk tillhörighet verkar tillämpa olika måttstockar beroende på om det rör sig om Peter Handke eller rapparen Yasin och som sällan vågar dra sina resonemang till sin spets.
Själv pendlar jag mellan en klassisk konst-för-konstens-skull-position och en lika kompromisslös hållning som Valerie Solanas, som menade att mäns ”Stora konst” var lika irrelevant som allt annat i samhället. Men eftersom jag försörjer mig som kritiker så brukar jag landa i den förstnämnda.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!