Inkomstskillnaderna har ökat mellan rika och fattiga i tre fjärdedelar av alla OECD-länder sedan mitten av 1980-talet. Ökningen är betydande, men inte så stor att ”det vore befogat att tala om samhällets sönderfall”, skriver OECD i sin senaste rapport.
Samtidigt har den relativa fattigdomen – andelen invånare som tjänar mindre än hälften av medianinkomsten i ett land – växt i mer än hälften av OECD-länderna de senaste två årtiondena. För äldre har risken att bli fattig minskat betydligt, men för barn och unga familjer har den ökat. Fattigdomen bland barn ligger nu över genomsnittet för befolkningen i stort.
Men en del länder har visat att det går att minska klyftorna. I rapporten finner man att det Labour-ledda Storbritannien har upplevt den största minskningen av inkomstklyftorna bland i-länderna sedan år 2000, men att Storbritannien ändå har bland de största klyftorna mellan fattiga och rika inom OECD.
Och enligt den ekonomiska samarbetsorganisationen för 30 av världens mest utvecklade och välbärgade länder, leder den mediala bevakningen av kändisarnas liv i lyx till att medelklassen känner sig fattigare än vad den egentligen är. Trots att inkomstklyftan har sjunkit markant i Storbritannien är det många människor som har en annan upplevelse, på grund av den mediala bevakningen av miljardärer och kändisar, står det i rapporten.
OECD kallar det ”Hello! magazine effect”, efter skvallerblaskan Hello! där man, främst i bild, kan se hur de rika och kända lever.
Mark Pearson, chef för samhällsfrågor inom OECD, säger att de minskade klyftorna i Storbritannien är anmärkningsvärda, men att regeringen inte har gjort någon stor sak av att den lagt miljarder pund för att höja levnadsstandarden för de allra fattigaste, eftersom man har finansierat detta främst genom att höja skatten för medelklassen.
Menar OECD att kändisblaskorna skulle göra oss en tjänst om de försvann från marknaden, alternativt visade mindre av de rikas rikedomar?
Är OECD rädd att dessa tidningar kan skapa social oro? Och varför minskar den brittiska regeringen inte klyftorna genom att till exempel öka skattebördan för dem som har miljarder – som sticker i ögonen på den majoritet som man säger sig representera? Och varför diskuterar OECD kändisblaskorna istället för att tala om inkomstökningen bland de rikaste och möjligheter till att minska klyftorna?
Ännu en ”oberoende” rapport som levererar sanningar om dagsläget, och jag vet inte om jag skall skratta eller gråta.