Flickan mitt emot mig sorterar pärlor för att välja ut till ett armband. Hon är duktig i matte, men ändå lägger hon samma pärlor i olika högar, om och om igen. Efter en stund förstår jag. Flickan väljer inte ut pärlor för att göra klart sitt armband. Hon försöker stanna tiden. Framtiden är nämligen den här flickans fiende.

Hon är ny på min mottagning, men hennes situation är tyvärr inte ny för mig. Jag är psykolog och arbetar med barn som varit med om krig och förföljelse. Det som är ovanligt för mig är att flickan är född i Sverige och har bott här hela sitt liv. Hon går på mellanstadiet, fortfarande mer flicka än tonåring. Favoritämnet är idrott och allra roligast är spökboll. Hon är blyg men ler brett när jag frågar om hon vunnit någon gång.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande.

Nästa vecka ska hon och hennes mamma utvisas. Mamman har arbetat i Sverige sedan innan flickan föddes, men nya lagar har gjort dem papperslösa. När flickan inte hör säger mamman: ”Min dotters säkerhet är allt som betyder något.” Hon har till och med bett oss – väl medveten om att vi skulle säga nej – att omskära flickan här, under trygga förhållanden. Hon vet att så fort de landar i hennes hemland kommer släktingarna att göra det, utan bedövning och med risk för infektioner. I Migrationsverkets beslut står att det är olagligt med omskärelse i mammans hemland och att det därför inte finns något hinder för mamman och flickan att återvända dit. Vad de inte förstår är att en brutal tradition är så mycket större än lagar på papper.

Min nästa patient är ett barn i förskoleåldern. Barnet lagar mat vid en träspis och matar en docka och säger: ”Det var allt vi hade. Det finns ingen mer.” Plötsligt stannar hon upp och ser plågad ut. Hon flimrar med ögonen och är inte kontaktbar. När flickan är tillbaka berättar hon att vi måste hitta en ficklampa, för bomben har gjort det mörkt. Flickan och hennes familj har just evakuerats från Gaza. Hennes föräldrar har trots svält och bombanfall lyckats hålla barnen vid liv och ta sig ut till säkerhet. De berättar om hur de ansträngt sig för att barnen ska känna trygghet nog att börja leka igen. Jag tänker att de borde få ett Nobelpris i föräldraskap.

Jag får ofta frågan om det krävs särskilt kunskap för att arbeta med barn från ”andra kulturer”. Jag vet inte hur jag ska svara. För smärta gör ont i alla kroppar. Skräck är outhärdligt för alla. Skratt bubblar lika skönt i allas magar.

Men kanske finns en outtalad föreställning: att barn med lite mörkare hud inte känner lika stark rädsla när en vuxen skär dem i underlivet? Att barn som växt upp i krig inte plågas lika mycket av mardrömmar än lite ljusare barn från 200 år av fred. Att föräldrar från andra länder tar mindre ansvar.

Rörelsen • 15 augusti, 2025

Att ställa den rätta frågan

Hur ska jag annars förstå att flickan med pärlorna utvisas till ett land hon aldrig varit i och där hennes underliv kommer att skäras sönder? Eller att de flesta av oss inte gör mer för att pressa regeringen att hjälpa barnen och familjerna i Gaza?

Samtidigt såg vi i somras hur migrationsministern försvarades när det avslöjades att hans barn varit aktiv i en högerextrem organisation. Ingen ifrågasatte hans föräldraskap, ingen talade om utvisning. Och när Greta Thunberg försökte bryta Israels blockad av Gaza med mat och medicin, sade vice statsministern att hennes agerande var så ”horribelt” att hon inte kan prata om det.

Min måttstock om vad som är horribelt är en annan.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande. Den avgör om barn ska få trygghet, eller utsättas för lidande och fara. Om det sker av okunskap, fördomar eller likgiltighet vet jag inte. Men konsekvenserna är desamma. Barnen i Gaza, flickan med pärlorna – de betalar priset.

Anna Olsson

Psykolog på flyktingbarnmottagningen.