Aldrig – tror jag – har jag tidigare känt så påtaligt att jag har förutfattade meningar dvs fördomar som när jag sitter i salongen på Strindbergs Intima Teater urpremiärkvällen av Alfred Nobels drama Nemesis – den grekiska hämndgudinnan.
Det ligger sensation i luften! Författaren dog strax före det pjäsen trycktes 1896 och sedermera ärkebiskopen Nathan Söderblom beslöt i samråd med Nobels efterlevande att bränna hela upplagan utom tre exemplar. Ett ex finns på Riksarkivet men var är de andra?
Ja, vem försöker inte efterlämna ett hyfsat eftermäle? I värsta fall får väl, som här, vänner och släkt hyfsa till det, om man inte hinner själv – sedan är frågan om det hjälper eller stjälper?
Det är intressant att en person, vars rykte spridits över jorden för krut och pengar – sedermera upphöjts till ikon, då pengarna blev till tjusig vetenskaplig och litterär tävling – genom att fatta pennan yppar något så våldsamt, kaotiskt och absurt.
Nobel har inspirerats av Percy Bysshe Shelleys blankversdrama från 1819, The Cenci. Historien har sin upprinnelse i 1500-talets Rom. Cenci (spelad av en lismande Richard Turpin) regerar med våld och tortyr. Dottern Beatrice (spelad av praktikanten från Teaterhögskolan, Sara Isaksson) – det gäller att inte låta tanken glida till Dante – utsätts för Cencis skräckvälde och i sin hämnd ställer hon till med en total slaktscen i fjärde akten.
Det är dock många vindlingar innan man når dit. Vreden mot den etablerade terrorn – här kyrkans tolkningsföreträde, köns- och föräldamakten – byts till hämndens terror. Vi känner igen despoten som i alla lägen hänvisar till Gud!
Antonin Artauds ”grymhetens teater”, som skulle frigöra åskådaren till insikt skruvas här ett ytterligare varv av regissören. Det blir satir, som möjligen ibland balanser över gränsen till buskis.
Men hur överlever man och erfar utan att se det parodiska i tillvaron?
Jag känner mig familjär med Ulf Drakenbergs Andrea, Giacomo och Olympio som i skräckens laboratorium och med publikkontakt förlöser.
Jag njuter av Sara Isakssons Beatrices känsloutbrott på boxningsbollen, som bär författarens nylle, av tortyroffret Bernardo i Jan Ärfströms gestalt för att inte tala om Jakob Högberg som madonnan i drömmen – ja, de är helt rubbade och vilda.
Det är ingen idé att göra motstånd…! Men eftersmaken är bitter. Tortyr är ju det som nu står på vår dagordning. Sören Brunes scenografi med bl.a. tusentals plastvantar som rumsbildning på vridscenen, Dror Feilers stödjande ljudmusik och Ulrika van Gelders talande- och lekfulla kostymer – ger en utmanande kreativ glädje.
Ja, varför räkna upp när det hela måste ha tillkommit i en veritabel yra och ett totalt kaos. Vi får vara tacksamma att de orkar. Jämväl ett drömspel är det helt i Augusts anda. Heder åt Strindbergs Intima Teater och medlemmar från Tribunalen, som ser alla möjligheter och ger sig i kast med att scensätta detta möte med Alfred Nobel.