Inrikes 23 juni, 2018

Kapaciteten att bry sig om

Flamman möter Sara Hallonsten och Agnes Ahlsén som med förlaget Systerkonspirationen samlar bidrag till en antologi om kvinnors emotionella arbete.

– Vi älskar när kvinnor talar om känslor och om sina liv.

Av allt det som Agnes, Sara och jag diskuterar under en intervju på ett fik i Hökarängen är det kanske detta som berör mig mest. Alltså, den uttryckta viljan att göra alla kvinnors känsloliv till huvudsak.

Efter #MeToo som det senaste framgångsrika exemplet på politisering av det ’personliga’, är det flera som har framhållit att nästa strid kommer att handla om kvinnors emotionella arbete.

Förutsättningarna för detta arbete brukar beskrivas ungefär såhär:
Kvinnor investerar mer bekräftelse och omtanke i sina relationer till fäder, bröder och partners än dessa män behöver ge tillbaka. Överskottet kan männen rikta utåt mot samhället (till exempel kan de använda det som bränsle för att bygga sina egna framgångar). På samma sätt som kapitalisten exploaterar arbetarens arbetskraft, exploaterar män, för att tala med statsvetaren Anna G. Jónasdóttir, alltså kvinnors ”kärlekskraft”. Kvinnor kan inte enkelt välja bort att bli exploaterade, de är lika ofria att inte ge kärlek till män som arbetare är att inte arbeta.

Det var ungefär tre år sedan, i samband med uppsatsskrivande i genusvetenskap på Kuba, som Sara Hallonsten och Agnes Ahlsén började fundera kring ett utgivningsprojekt om emotionellt arbete. De beskriver hur de utgick från hur de själva mådde i kärleksrelationer och familjerelationer.
– Vi pratade mycket med kvinnor i vår närhet om det som skavde i förhållandet till våra pojkvänner, bröder, vänner och pappor och upptäckte att vi delade mycket av det som vi trott var specifikt för våra egna relationer. Igenkänningsfaktorn var stor, säger Agnes.
– Jag har känt mig som en missionär, säger Sara. Vart jag än har gått har jag pratat om detta. Och svaret brukar bli: Ja, herregud – varför pratar vi inte om det här mer?
Samtidigt som genusvetenskapen erbjöd en plats där känslor togs på allvar och behandlades i termer av akademisk disciplin, började frågan om emotionellt arbete och kärlekskraft dyka upp på andra håll. Agnes och Sara beskriver Liv Strömquists popularisering av Anna G. Jónasdóttirs teorier i albumet Prins Charles känsla som en Aha-upplevelse.

3

I dag driver de tillsammans förlaget Systerkonspirationen vars första bok är en antologi om kvinnors emotionella arbete. Antologin, som är planerad för publicering till årsskiftet, samlar dikter, noveller, illustrationer och fotografier på upplevelser av obetalt känsloarbete. På förlagets hemsida kan man läsa det manifest (”kvinnofest”) som utgör grunden i arbetet. Det ekar av den litteraturströmning som brukar kallas för gurlesk och som ibland beskrivs som en fusion av det typiskt flickiga, det radikala och det groteska (”en sax i dockans huvud”, föreslår Språktidningen i sin definition).

”Systerkonspirationen är mer känsla än förnuft”

”Systerkonspirationen trivs bäst i kvinnodjungeln”

” Systerkonspirationen är glitter plus allt som bubblar”

”Systerkonspirationen kan allt och gör allt.
Och med resten hjälper systrarna till.”

Sara: – Manifestet beskriver det som vi vet och känner. Och det som vi vill göra verklighet av ett steg i taget. Vi vill ge plats åt oss själva och åt andra kvinnor.
Agnes: – Antologin kan beskrivas som en typ av modern bekännelselitteratur där vi hellre säger för mycket än för lite och omfamnar det gränslösa.
– Det finns en gemensam skräck för kulturelitism. Vi har inte så bra koll på hur man bör göra och dessutom struntar vi i det. Det handlar om att ge kvinnors känslor och erfarenheter en plattform, utan att kräva dem på sensmoral eller problemlösning.

Antologin är ett egenfinansierat projekt och en ekonomisk satsning från två personer som i vanliga fall har andra jobb.
Agnes: – Många har ställt upp med bidrag till antologin, men det finns någonting problematiskt med att be kvinnor bidra gratis med texter. Blir det några pengar av detta kommer vi att dela dem mellan de medverkande.

Vad är emotionellt arbete i era ögon?
Agnes: – Trötthet. Känslomässig utmattning. En hypermedvetenhet om andras mående. Att ligga och oroa sig för saker. Det som man inte kan ta på, det som skaver och känns jobbigt och inte kan förklaras. Vad är det egentligen som döljer sig bakom känslan av otillräcklighet och frustration?

På samma sätt som kapitalisten exploaterar arbetarens arbetskraft, exploaterar män, för att tala med statsvetaren Anna G. Jónasdóttir, alltså kvinnors ”kärlekskraft”

Vi talar om familjemiddagen där det finns en dold överenskommelse om att kvinnor ska se till att alla manliga deltagare får prata om vad de vill, blir skickade smöret innan de hunnit be om det, är nöjda på alla fronter. För sitter till exempel pappan och surar så spiller det över på alla… Om vem som kommer ihåg att pojkvännens mamma fyller år och köper present. Om kvinnors framfrågning av män och om att aldrig få en fråga tillbaka. Om pojkvännen som skickar sms sin sambo och undrar om hans müsli är slut.
Agnes: – Men på samhällsnivå kan det handla om exempelvis tjejjoursarbete. Att det är kvinnor som sluter upp och tar ansvar för andra kvinnors mående. Och på arbetsmarknaden kan det handla om att tvingas stå och le mot gubbar som kommer med snuskiga kommentarer – för att jag inte är min egen person när jag jobbar inom service.
Sara: – Vi vill vara tydliga med att vi i grunden ser det emotionella arbetet som någonting positivt. Det handlar om kapaciteten att bry sig om. Det handlar om en anledning till att samhället överhuvudtaget fungerar.

I en sådan förståelse är mannen närmast ”en ofullständig version av kvinnan”, för att citera Valerie Solanas Scum-manifest. Men är det så enkelt? Jag ställer en fråga om det egna ansvaret och den egna gränssättningen. Vad är den omhändertagande kvinnorollen dragen till sin spets om inte den Skuldbeläggande Martyren?
Agnes: – Men det är ju en socialiseringsprocess: Ett av könen har lärt sig att inte sätta sitt eget mående främst. Och gränssättningen ligger då inte särskilt nära.

4

Sara talar om mormödrar som aldrig fått bekräftelse eller uppskattning för vad de har gjort och som kanske därför levt ut sina känslor genom martyrrollen. Men hur aktuell är den rollen idag?

I kulturjournalisterna Ida Ölmedals och Malin Ekmans podd Sex samtal om män diskuterar de i avsnittet ”Killar är blondinbellor” (1/6) utvecklingen av könsroller utifrån Isabella (”Blondinbella”) Löwengrips blogg. Efter sin skilsmässa skriver Löwengrip på bloggen: ”Kvinnor i dag har sin egen karriär, sin egen ekonomi, vi kan få barn själva. Ska en man komma och konkurrera med det liv man har måste han verkligen ha något att erbjuda. Vara rolig, smart och driven och ge massa kärlek och peppa en. Annars kan det vara.”

Ölmedals och Ekmans spaning är att medan den kvinnliga självframställningen på sociala medier handlar om personliga prestationer (”som bergsklättring”), har en viss typ av manlig självframställning börjat gå åt motsatt håll. Här är det den jämställda parrelationen som blir en statusmarkör, något att visa upp på sociala medier genom bilder på parmiddagar i motljus. Detta sker parallellt med att det blir allt svårare för arbetarmän att hitta kärleken. ”Just som kvinnor är stolta över den självständighet de erövrat, så vill män visa upp att vi börjat utforska våra torftiga känsloliv. Därför finns i dag knappt någon malligare varelse än en man med barnvagn”, skriver Leonidas Aretatis om fenomenet i DN (11/6).
Men även om en sådan utveckling kan spåras inom ett visst samhällsskikt och en viss ålderskategori och en viss sorts heterosexuell relation är det kanske lite väl tidigt att, likt Aretakis, fantisera om relationer bortom könet och kroppen.
Bland de bidrag som har kommit in till Systerkonspirationens antologi svämmar berättelserna om heterosexuella kärleksrelationer över.
Sara: – Vi väntar fortfarande på berättelserna om familjen: döttrar och pappor, systrar och bröder.
Agnes: – Hittills handlar det om mellan 50–100 skapare som har skrivit, fotat och skärmdumpat. I ett par veckor till tar vi emot bidrag. Jag skulle gärna se mer av arbetsplatsrelationer i materialet.

Det handlar om kapaciteten att bry sig om. Det handlar om en anledning till att samhället överhuvudtaget fungerar

Så till frågan om vilka som har skrivit bidragen. Det är oftast svårt att veta, förklarar Agnes och Sara, eftersom dessa inte alltid kommer tillsammans med någon sorts kontext. De har siktat mot ett brett åldersspann. Samtidigt har de rekryterat via sociala medier vilket kanske har bidragit till att rikta själva frågan mot deras egen ålder och egna sammanhang.

Jag frågar om de tror att materialet kommer att illustrera en universell eller en mer specifik erfarenhet. Sara funderar lite:
– Det finns en genuserfarenhet som kan kallas universell om kvinnors omsorgsarbete. I vårt land kan vi se den redan på förskolan där flickorna får klä på sig sist för att de är lugnast, hjälpa till att leta efter pojkarnas mössor. Detta fortsätter genom hela livet i olika sammanhang
– Samtidigt, säger Agnes, försöker vi inte göra anspråk på en universell kvinnlig erfarenhet så mycket som vi vill ta de personliga erfarenheter som finns och ge dem en plattform.
Vad tror ni att antologin kan åstadkomma?
Sara: – Självrannsakan hos män och kanske en insikt hos kvinnor om att ”det är inte bara jag???”. Det ligger någonting större, strukturellt bakom. Och det påverkar i stort. Den som arbetar blir dränerad, medan att få bekräftelse och lyftas upp innebär att man får energi och tilltro till att genomföra sina egna drömmar.
Några råd till män?
Agnes: – Jo, det har man ju försökt…Men: våga fråga. Våga lyssna på svaren.
Sara: – Jag har pratat mycket med män i min närhet. Det innebär kanske inte omedelbar förändring, men den kan komma efterhand. Till män skulle jag säga: Om du tycker att någonting inte stämmer i dina relationer, som ”varför ringer barnen alltid till mamma”. Ta och ring själv.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Personakt

Namn: Sara Hallonsten.
Ålder: 30 år.
Kommer från: Gävle, men låtsas att hon är från Göteborg.
Utbildning: Magisterexamen i litteraturvetenskap samt förlagskunskap och genusstudier.
Jobbar som: Bibliotekarie.
Lästips på temat emotionellt arbete: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Prins Charles känsla av Liv Strömquist.

Namn: Agnes Ahlsén.
Ålder: 26 år.
Kommer från: Nacka utanför Stockholm.
Utbildning: Dubbelkandidat i litteraturvetenskap och genusvetenskap.
Jobbar som: I en heminredningsbutik.
Lästips på temat emotionellt arbete: Maken av Gun-Britt Sundström. Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Instagramkontot mansbebisar.

Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Diskutera på forumet (1 svar)
Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

Jon Weman: Den uruguayanska krigaren förtjänar sin vila

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Niklas Altermark: Skit i partierna – det är arbetet som räknas

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr