Både i Grekland och Italien har den ekonomiska krisen slagit så hårt att regeringarna ersatts med teknokratiskt dominerade regeringar. Mario Monti som nu leder den italienska regeringen är ekonom från det prestigefulla Bocconiuniversitetet i Milano, där han arbetat både som professor och rektor. Han har tidigare varit EU-kommisionär och är rådgivare åt Coca Cola och Goldman Sachs. I förra veckans Flamman talade Tariq Ali om kapitalets diktatur, är det den vi nu ser materialiseras?
Hårda nedskärningar
Sedan länge har utrymmet för de lokala parlamenten att driva en självständig politik successivt begränsats av det internationella finanskapitalet, är detta den slutliga lösningen? Mario Monti har redan i sina första framträdanden utlovat hårda tider och nedskärningar.
Teatermannen Carlo Barsotti som just kommit hem från Italien och talat med sina gamla vänstervänner som teaterlegenden Dario Fo och Giuliano Pisapia, den nyvalde vänsterborgmästaren i Milano, är inte så pessimistisk. Han är glad över att Silvio Berlusconi äntligen fått lämna ifrån sig makten. Barsotti tror inte att Berlusconi kommer tillbaka, han verkar snarast vara desperat, verkar ändra ståndpunkt från dag till dag. Samtidigt är hans parti på väg att splittras i interna maktkonflikter. Mario Monti är visserligen en klassisk liberal.
– Men han är etiskt ren, en hederlig politiker som behövs för att rädda Italien, så att landet kan komma igenom krisen, ordna upp affärerna.
Enligt Carlos Barsotti är detta hela den politiska oppositionens åsikt, bortsett från högerpopulistiska Lega Nord som behöver profilera sig eftersom man en längre tid tappat stöd. Både Demokratiska Partiet (PD) och det nya vänsterpartiet SEL med guvernören Nicola Vendola i spetsen avvaktar
”Ändra vallagen”
– De menar att Monti får ta över och sedan bör det bli val om ett tag. Det första som bör hända är att han ändrar på vallagen, så att man vet vilka personer man röstar på. Som det är nu placerar Berlusconi in vilka han vill utan att väljarna kan påverka, söta tjejer som varit värdinnor i hans TV-program.
Carlo Barsotti ser redan nu tecken på att Berlusconi håller på att förlora makten över medierna. Journalisterna på statliga RAI har strejkat och vill ha mer oberoende. Men Carlos känner sig upprörd över hur italienare beskrivs i utländska medier.
– Jag får en bild av att alla i Italien skulle vara korkade, men det var aldrig mer än 35 procent som röstade på Berlusconi. Man beskriver italienarna som opportunister, människor man inte kan lita på. Det är italienarna som allra mest har föraktat Berlusconi.
Den 14 november ordnades en stor demonstration i Rom mot Berlusconi som samlade nästan en halv miljon italienare. Bakom den låg PD, som är fortsättningen på det gamla kommunistpartiet men som numera är med i Socialistinternationalen. Den genomfördes helt utan våldsamma inslag.
– Den var imponerande, där fanns vakter som såg till att det inte kom till provokationer. Så var det inte på den stora manifestationen mot finanskapitalet den 15 oktober, men ungdomarna som låg bakom den var inte lika organiserade. Då var det både poliser och fotbollshuliganer som lyckades skapa bråk.
Förbannade
Italienarna är inte uppgivna, de är förbannade. Berlusconi har förstört landet, ministrarna i hans regering behärskade inte ens sina sakområden. Det är detta som upprört mest, inte hans kvinnoaffärer.
– Jag har hört folk säga, han kan knulla och göra vad fan han vill, men han skall inte representera Italien, inte regera oss.
Barsotti menar att Italien ganska lätt skulle kunna klara sig ur sin skuldkris. Det finns ekonomiska resurser i landet om bara de rika betalar skatt. Han menar att Mario Monti har signalerat att det kommer att bli så.
Antonio Lupo från Genova är inte lika optimistisk. Liksom många gamla kommunister har han efter kommunistpartiets förfall börjat arbeta i sociala rörelser, senast i den framgångsrika omröstningen för att förhindra privatiseringen av vattnet. Han talar om att maffian fortfarande har mycket inflytande liksom Vatikanen. Han menar också att samtliga politiska partier har förlorat kontakten med de starka och mycket energiska sociala rörelserna i Italien. Han är heller inte lika optimistisk till vad Mario Monti ska åstadkomma.
– Fackföreningsrörelsen har bara krävt en sak, att man skall införa en förmögenhetsskatt. Berlusconi tyckte till och med att det var bra att rika inte betalar skatt i Italien. Men det enda vi verkar få nu är en mycket mer begränsad fastighetsskatt.
Antonio Lupo nämner också de våldsamma protesterna från ungdomar i Milano och Rom i samband med Mario Montis tillträde som ett exempel på att italienarna inte är nöjda. Ungdomsarbetslösheten är mycket hög. Carlo Barsotti håller med.
– Det jag mest är rädd för är att ungdomarna skall bli desillusionerade och passiviseras.
