Semestern är slut. Var fjärde LO-medlem har stannat hemma på semestern för att de inte haft råd att åka någonstans. Varannan tycker att semestern varit för kort. Tillbaka på arbetet är stressen och bördan för många olidlig. Ja, rentav så olidlig att man tvingas långtidssjukskriva sig. Det borde idag framgå med all önskvärd tydlighet att allt snack om det nya arbetslivets möjligheter var just bara snack. Skitsnack. De tunga lyften finns kvar, liksom de skitiga arbetsmiljöerna.
För många är stress, utbrändhet och arbetsskador vardagsmat, inom industri såväl som inom tjänstesektorn. I juni kunde vi läsa i Dagens Arbete att arbetsvillkoren i industrin försämras. En undersökning gjord av Margareta Pettersson, ombudsman på metall, visade att metallarbetarna fått mindre inflytande över jobbet, högre arbetstempo och mindre utbildning. Men arbetsgivarna blundar naturligtvis för arbetarnas villkor. I juni gick elektrikerförbundet ut och krävde ersättning i form av lönepåslag och en extra semesterdag för det absurda arbetstempot i branchen. Samtidigt som elektrikerna pressas på bristningsgränsen, håller deras arbetsgivarförbund en presskonferens där de förklarar att problemen är nys. Tidspressen är som den alltid varit, konstaterade de.
Det har blivit sämre. För de allra flesta till och med mycket sämre. Det är ingen nyhet; i förra veckan kom ytterligare en rapport som bekräftar trenden: ”Vi tycks ha fått ett arbetsliv som passar allt färre” skriver sociologen Anders Wikman i en nyutkommen rapport från arbetslivsinstitutet. Rapporten, ”Tolkningar av arbetssjuklighetens utveckling i Sverige”, bekräftar arbetarnas bild av arbetslivets Sverige. Maktförhållandena på arbetsmarknaden tilltar allt mer åt kapitalets fördel. Även arbetare med smärre krämpor slås ut genom långtidssjukskrivningar. Det är svårt, ofta omöjligt, att ta sig tillbaka. Vad som är än mer alarmerande är att rapporten visar att utvecklingen går hand i hand med att allt färre vågar protestera mot sämre arbetsförhållanden. Nej, det är inget nytt att arbetsförhållandena blir allt sämre och inte ser det ut att vända.
Allt fler förlorar tilltron till facket när ledningen inte tar tydligare ställning för sina medlemmars krav. Istället för att stärka de fackliga positionerna på arbetsmiljöområdet fjärmar sig LO-ledningen alltmer från sina medlemmars vardag och verklighet. När elektrikerna höjde sina röster fällde arbetsgivarsidan följande kommentar: ”Det är upprörande att göra arbetsmiljön till en maktfråga”.
Huvudet på spiken: LO måste ta tydligare ställning och kräva ökat inflytande på arbetsplatserna. Det handlar om makt. Fast kanske blir det bättre om vi går med i EMU?