Slavarnas väg från Afrika till Nord- och Sydamerika uppmärksammas alltför sällan. I nya numret av litteraturtidskriften Karavan berättar Édouard Glissant, författare från karibiska Martinique, om skeppen som förde västafrikaner vidare till generationer av slaveri. Under två sekler deporterades tjugo till trettio miljoner människor. Ibland slängdes ”lasten” över bord, surrad vid kanonkulor. Än i dag kan man följa en makaber slavlinje på havsbotten mellan Guldkusten och Västindiska öarna.
Slaveriet är numera visserligen avskaffat, men det finns ändå kvar som en dovt ljudande grundton i hela den afroamerikanska kulturen. Den som läser litteratur härifrån blir snart påmind om vad det innebär att vara slavättling. Nya Karavan ägnar sig nästan uteslutande åt afroamerikansk litteratur – och då framför allt romanförfattaren Jamaica Kincaid.
Det är en uppfriskande läsning. Numret inleds av redaktören Birgitta Wallins lyhörda intervju med Kincaid och fortsätter därefter med översikter, recensioner och analyser. En del är skrivet av svenska skribenter, annat är översatt från amerikanska tidskrifter. Dessutom har Wallin påpassligt nog låtit översätta några på svenska tidigare opublicerade Kincaid-texter från 70-talet fram till nu.
Mest intressant är kanske berättelsen om Kincaids väg till skrivandet. Som ung karibiska i New York hankade hon sig fram på diverse ströjobb och levde fattigt, tillfälligt inhyst i andras lägenheter. Hon sökte jobb på damtidningar, men ratades eftersom hon var svart. Snart kom hon dock att skriva krönikor för tidskriften New Yorker – och där blev hon författare på allvar. Hennes första krönika, den rappt underhållande ”Västindisk weekend”, finns med i Karavan. Konstigt nog är Karavan-texterna det enda som publicerats av Kincaid på svenska sedan 1996. Mycket ligger tragiskt nog oöversatt.
Sammantaget är årets andra Karavan en imponerande helhet. Tidskriften tillhör de bästa litteraturtidskrifterna på svenska just nu. Om inte annat är det ovanliga perspektivet angeläget; vi behöver påminnas om den tredje världens litteratur. Inte bara för att det möjligen gör oss till bättre människor, utan också för att det kanske är här som huvudparten av den verkligt omvälvande litteraturen skrivs.