Socialismen är en av modernismens viktigaste idétraditioner, och rymmer många olika idéströmningar. Av någon anledning tycks socialismen dra till sig människor som gillar att teoretisera och artikulera idéer, och detta har resulterat i en stor mångfald av perspektiv, som i många fall är inkompatibla med varandra.
Ett perspektiv som ibland läggs fram av radikala socialister med frihetlig inriktning är idén om ”skogsvandraren”, från Ernst Jüngers essä med samma namn, som Mathias Wåg beskriver i Flamman (nr. 47/2021). Skogsvandraren är en metafor för en politisk strategi som tar avstånd från den politiska mobiliseringen och det kollektiva samhällsprojektet. I stället väljer skogsvandraren att tillsammans med andra dra sig undan samhällets kontroll och hegemoniska ideologier för att bygga något utanför dem. Här hör man ett eko av 1800-tals-ideologen Charles Fouriers utopiska socialism, men även av tankegångar från vänstertänkare som teoretiserat kring gröna vågen och radikal materiell förenkling, som till exempel David Jonstad.
Skogsvandraren som begrepp är intressant att diskutera, för att det representerar ett stiliserat porträtt av ett idékluster som många, både till höger och vänster, finner attraktivt. Jag vill därför betona att det är detta idékluster som är föremålet för min kritik, inte Wåg eller Jonstad.
Det bästa som kan sägas om skogsvandraren i Wågs läsning, anser jag, är att det är ett alternativ till den samtida politiska nihilismen med epikureiska undertoner, alltså uppfattningen att ”allt är skit och det går inte att göra nåt åt saken, så jag tänker dricka champagne och kolla på undergången från min balkong”. Skogsvandraren skulle här kunna svara, föreställer jag mig: ”ja allt är skit, men följ med till vår polyamorösa kommun där vi kan skapa en prototyp för ett annat samhälle”.
Skogsvandraren blir också ett alternativ till den individualistiska konsumentaktivisten. I stället för att vi som atomiserade individer ska lösa problemen med ”klimatsmart konsumtion” och ”klimatskam”, erbjuds här ett alternativ som sätter den mänskliga gemenskapen och dess möjligheter i centrum.
Skogsvandraren blir i denna tappning således både en pessimistisk och en optimistisk tankefigur. Å ena sidan kan samhället inte räddas inifrån, politiken är dömd att misslyckas. Å andra sidan kan vår gemenskap göra världen bättre. Häri ligger en inneboende spänning, åtminstone för socialistiska skogsvandrare. Socialismen är en idétradition som har en stark förankring i föreställningen om ett internationellt syskonskap mellan människor. Vi är så att säga inte fria förrän alla är fria. Att dra sig undan i skuggan av de globala katastrofer som vi hotas av kan bara förlikas med den internationella solidariteten om man samtidigt tror att ens privata gemenskap kan vara så inspirerande att den på något sätt kan betvinga den globala fossilkapitalismen. Det finns ett narcissistiskt stråk i den villfarelsen.
Mot skogsvandraren kan man ställa en mer traditionell socialistisk doktrin som utgår från en historiematerialistisk analys. Ja, samhället är trasigt, och vi behöver fixa det. Men vi löser inte dessa problem genom att inspirera andra med vackra skildringar om livet på landet, eller genom att skapa “fickor av frihet” med en experimentell livsstil.
Samhällsförändring sker därför att de materiella villkoren har förändrats, i synnerhet när makt över samhällets produktiva resurser tillfaller majoriteten. Våra problem är så stora och så omfattande att de inte kan lösas av autonoma kommuner som experimenterar med en annan livsstil. Om vi ska ta klimatkrisen på det allvar som jag anser att vi bör, kan vi inte bara nöja oss med att finna tröst och stöd från våra gemenskaper från ett bekvämt avstånd – vi måste engagera oss i politiken och främja den mobilisering som behövs.
Dessvärre är rädslan för sammanbrottet, åtminstone det klimatrelaterade sammanbrottet, befogad. Inte för att högerns fantasier om “barbariet som lurar under civilisationens tunna fernissa” skulle vara sann, men för att den moderna civilisationen har skapat strukturer som skulle göra ett sammanbrott oerhört allvarligt. Ju högre upp man klättrar på modernitetens stege, desto längre ned är det till marken när den kollapsar under oss. Så länge kärnvapen står laddade och klara världen över riskerar en global konflikt att bli den sista i vår historia. En okontrollerad klimatkris kan bli gnistan som får världen att börja brinna.
Det finns hos vissa grupper, både till vänster och höger en större rädsla för staten och den kollektiva mobiliseringen än för sammanbrottet. Den rädslan är inte obefogad. Men inför den kris vi nu står måste vi välja mellan stat och sammanbrott. Det är inte ett enkelt val, och vägen framåt är farlig. Men jag tror dessvärre att våra problem kan bara lösas om vi använder oss av Leviathans makt för att ta kontroll över produktionsmedlen.
