Den finlandssvenske författaren Kjell Westö har formulerat det vackra uttrycket ”rädda några färger ur glömskan”.
Kanske är det vad allt skönlitterärt skrivande handlar om innerst inne.
Även vi med hjärtat till vänster glömmer ibland att det finns fler svenska arbetarförfattare än Ivar Lo och Moa Martinson, och våra samtida Kjell Johansson, David Eriksson och Tony Samuelsson.
I somras har jag stiftat bekantskap med Karl Östmans böcker. Jag höll på att skriva ”med Karl Östman”, eftersom han känns så närvarande i sina texter. Han dog 1953, fem år innan jag föddes – men det är ju litteraturens nåd att texten lever.
Karl Östman var en av de allra tidigaste arbetarförfattarna – och en av de ytterst få som förblev arbetare också som författare. Han arbetade som stabbläggare, tills han 60 år gammal skadades så svårt i en arbetsolycka att han aldrig blev helt återställd.
Karl Östman föddes 1876 i Nätra i Ångermanland. Hans far var snickare och kronotorpare – dessutom spelman – och lyckades så småningom bygga en egen stuga. För att bekosta det tog han som så många andra säsongsarbete vid sågverken. Handelsman hemma i Nätra tyckte emellertid att betalningen av familjens kredit dröjde för länge och tog stugan i mät för handelsbodsskulden.
Som så många andra utblottade vandrade nu hela familjen till Sundsvalls sågverksdistrikt. Elva år gammal började Karl arbeta i brädgården – där han alltså blev kvar till 60 års ålder. Under sitt långa yrkesliv hann Karl Östman med en stor del av områdets sågverk, liksom flera av deras yrken; förutom stabbläggare var han hjälpsågare och sjåare. Han var också skogshuggare och kolare.
Han gav ut tre novellsamlingar: Pilgrimer 1909, En fiol och en kvinna 1912, Hunger 1916, och en roman Den breda vägen 1923. Därtill skrev han ett stort antal tidningsnoveller och artiklar, bland annat en artikelserie i åtta delar om ”De döda sågverken på Alnön”.
År 1976 gavs ett urval av novellerna ut med titeln Stabbläggare.
Det finns någonting hos Karl Östmans gestalter som får mig att tänka på Heinrich Böll. Böll är en generation yngre (född 1917) och skriver alltid om Rhenlandet, så vad har han gemensamt med en norrländsk sågverksarbetare?
Det är någonting med ömheten inför människorna, den starka kroppsliga närvaron i texten. Det är nariga händer och våta fötter, både i brädgården och i ruinstaden. Hos Böll röks det nästan oavbrutet stinkande kristidstobak, hos Östman rinner snusen i mungiporna när sjåarna varit igång i över ett dygn.
De båda har också starka beröringspunkter i sättet att gestalta kvinnor. Å ena sidan i ett romantiskt ljus – frontsoldatens respektive skogshuggarens längtan. Å andra sidan med en medkännande realism kring kroppens bräcklighet. Den medelålders kaffekokerskan i Karl Östmans ”Sjåare” är besläktad med den unga flicka som går längs frontpermittenttåget och säljer kaffesurr i Bölls mästerverk Tåget var punktligt. Östmans Kapar-Karlsson sörjer över vad livet gjort med hans hustru, alldeles likt mannen i Bölls Inte ett enda ord.
Heinrich Böll fick Nobelpriset 1972.
Karl Östman drömde om att skriva ”sågverksfolkets epos”. Men det blev inte så.
Kanske hindrades han av sitt tunga kroppsarbete, kanske av sorg när två av de tre barnen dog i TBC. Han drabbades av några refuseringar som kanske knäckte honom.
Att han hade kunnat skriva sitt drömda epos behöver ingen tvivla på som läser hans berättelser.
Tiden går.
Sågverksepoken tog slut, sly täckte de gamla brädgårdarna och pannhusen stod ensamma kvar som sågarnas ruiner.
Men sågverken var den första storindustrin, dess arbetare den moderna arbetarens förtrupp.
Den samhällsförändring som ledde till att den första ångsågen i Sverige byggdes 1849 i Tunadal skulle för alltid förändra världen. Vi kan knappt ens föreställa oss den förindustriella tillvaron.
Karl Östman skrev aldrig sitt stora epos. Men ur hans kortare berättelser stiger en hel värld oss till mötes.
