Bussen från Moldaviens huvudstad Chisinau var av modell 1960 ungefär. Biljetten för cirka tio mil till Tiraspol kostade 38 moldavo lei (25 kr) – ganska mycket för många moldaver. Bussen stannade strax efter Bender som Karl XII och hans följe våldgästade i fem år efter fiaskot vid Poltava.
Avstigning! Varför det? Bortåt vägen står män i uniformer och skärmmössor med parodiskt breda kullar. De vaktar en reguljär gränsstation. Transnistriens ryssar har inte nöjt sig med att vara en autonom provins i Moldavien utan har öppnat eget.
Samtliga passagerare ska fylla i formulär med namn, adress.
– Var ska ni bo i Tiraspol?
– På hotell.
– Vilket hotell?
– Jag vet inte, har aldrig varit där.
– Ni måste uppge en adress!
– Det kan jag ju inte!
Gränsvakten envisas för i Transnistrien har man koll på var folk håller hus. Till slut ingrep bussföraren, en stor karl med slokmustasch. Han pratade moldavrumänska och ryska om vartannat och sa gissningsvis, att stämpla det där jävla papperet så jag kan köra härifrån, bussen är full med folk som väntar!
Vi kom iväg och passerade bron över Dnestr. På andra sidan floden smyckas infarten till Tiraspol av en väldig Lenin i röd granit med rocken fladdrande som om han hade vingar. Han står på en hög stenpelare framför en grymt ful byggnad med kylaggregat i alla fönster.
På andra sidan gatan hänger ett stort emblem med hammaren och skäran under en röd femuddig stjärna med omslutande sädesax på sidorna. Kamraterna skulle förmodligen ansluta sin landremsa till det ryska imperiet om inte 65 mil Ukraina låg hindrande emellan. Jag kliver av bussen i stan och frågar en vänlig kvinna om hotell. Hon räknar på fingrarna, tredje gatan åt höger, fjärde åt vänster och det höga huset vid floden.
Rummet ska betalas i förskott så jag lägger fyra moldaviska hundralappar på disken. Njet! Damen i receptionen skakar energiskt på sitt blonderade hår och kräver rubler.
– Rubler?
Jodå, republiken har egna dnestrrubler. En medelålders beväpnad vakt sitter i foajén och hon ber honom att lotsa mig till ett växlingskontor. Bankomat? Njet, sådana är tydligen inte uppfunna här.
Dnestrrubeln kostar cirka 80 öre. Jag betalar och flyttar in med min bag i rummet på femte våningen.