Skånes landskap flimrar förbi fönstret. Än är det öppna åkrar, än är det täta skogar eller små samhällen. Vi är på väg mot Kristianstad från Malmö, jag och mina medpassagerare.
En av dem råkar vara en turnerande Mikael Wiehe. Sedan den 26 februari och turnépremiären i Gävle är han ”on the road”. Med en ny platta som grund ger han konserter över hela landet. En skiva med det något tvetydiga namnet Kärlek och politik.
– Som vanligt visste jag ingenting när jag började göra skivan, säger Mikael Wiehe från sin plats mitt emot mig på tåget, som nu befinner sig någonstans i höjd med Lund.

Utgångspunkten för den nya skivan, säger Mikael Wiehe, är en scen ur Pedro Almodóvars film Tala med henne. En äldre man sitter i en pinjeskog och sjunger, stillsamt ackompanjerad. Det är enkelt, avspänt och vackert.
– Det där vill jag också göra, tänkte jag, och resultatet blev den här plattan, förklarar han. En platta med både Kärlek och Politik.
Vilket är svårast att skriva om då? Kärlek eller politik?
– Samma principer gäller, vad du än skriver om. Det hela utgår från Hemingway: Skriv så hederligt som du kan! Men visst – med en ärlig kärlekssång kommer man närmare den egna personen. Det är på något vis lättare att ta ställning politiskt än vad det är att göra det i kärlek. Om politik kan vem som helst ha en åsikt!, säger Mikael.
Så nu är alltså Mikael Wiehe på turné. Idag Kristianstad, imorgon Växjö. Tiotalet spelningar i Norge och flera stopp i Danmark. Hur är det egentligen att turnera?
– Ah, men det ingår i livet. Att spela för publik är livet! Det är klart att det inte är så förbaskat kul att lägga mil efter mil bakom sig i en bil eller att bo på hotell. Men att spela för publik är kanon.
Tåget rullar allt längre ifrån vår utgångspunkt Malmö, ett Malmö som är en delad stad. Det östra och det västra, de fattiga och de rika. Vad tycker Mikael Wiehe egentligen om det som händer i Malmö? Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande, lade nyligen fram ett mycket kritiserat program för hur staden skall komma tillrätta med sina problem. Wiehe ser eftertänksamt ut genom fönstret.
– Det är för enkelt att säga att Ilmar Reepalu är rasist, det tror inte jag att han är. Sådana argument blir bara fel. Rosengård har blivit ett ghetto, med gängbildningar där somliga bestämmer över andra. Grupperingar som inte vill ha någon inblandning från samhället. Vi har kommit dithän vi inte vill komma och något måste göras, säger Mikael.
– Men det finns andra väldigt allvarliga problem i den här staden. Av Malmös befolkning lider omkring tio procent av posttraumatiska syndrom. Människor som har sett ohyggliga saker i kriget, människor som verkligen lider. Tar vi hand om dem? Nähä, då! Det där är verkligen åt helvete! säger Mikael Wiehe argt.
Att stänga ute en liten grupp människor och sedan tro att problemet löser sig ger Mikael Wiehe dock inte mycket för.
– Jag läste nyligen America Vera-Zavalas bok Deltagande demokrati. Det är precis vad det handlar om. 98 procent av dem som bor i Rosengård är jag övertygad om vill samma saker som jag vill: trygghet och lugn och ro, ett arbete och en framtid för barnen. Om man kan få dem att vilja delta i det demokratiska samhället, har man kommit långt. Får du inflytande över ditt boende, över ditt arbete, ja, helt enkelt över ditt liv, så är det självklart att du mår bättre och arbetar bättre. Men något sådant inflytande har man ju inte! Men demokratin kan aldrig införas på bajonettspetsarna, det sade redan Lenin.
– Det är demokratin som är i farozonen, såväl i Rosengård som på Haiti och i USA. Ingen vill styras av gangsters, vem man än är, var man än bor. Problemet är att vare sig fundamentalister eller näringslivet är intresserade av demokratin.

Tåget tar ny fart efter ett uppehåll i Hässleholm och vår diskussion likaså. Att vänsterpartiet inte bjöd in någon från Kuba till sin kongress ser Mikael Wiehe som en form av acceptans för den borgerliga inställningen till landet.
– Kuba skall, bör och måste kritiseras. Det är inget perfekt land, långt ifrån. Men man måste också ägna sig åt relativism, något borgarna hatar. Jämför miljontals döda i de latinamerikanska länderna med det kubanska dödsstraffet. Nej, jag är inte för dödsstraff, men jämför man Kuba med andra länder i världen är det fan så mycket bättre där än på andra håll. Så länge jag har pengar så stannar jag i Sverige. Hade jag varit fattig och pank vore Kuba ett betydligt bättre land att leva i.
Efter dryga timmens resa står vi på perrongen i Kristianstad och väntar på bilen som skall ta oss till stadens konserthus. Är det slutsålt? Jajamensan, drygt 410 platser är köpta.
Jag följer med backstage, som om nu det skulle vara något glamoröst. Två små hål i väggen agerar loger, med trötta tunnbrödsrullar och plastkaffemuggar. Det är två vilstolar och varsin klädhängare. Efter några decennier blir det kanske inte så kul längre? Måhända är det därför jag tycker mig ana en ton av trötthet hos Mikael Wiehe och pianisten Christer Karlsson. Men de genomför en kortare soundcheck. Tekniken fungerar och förutom någon felmonterad gitarrsträng verkar allt vara helt OK. Så musikerna tar några minuters paus i avskildhet och salen börjar så småningom fyllas.
När ljuset släcks ned i lokalen och strålkastarna badar scenen i sitt gulaktiga ljus kliver de så till sist in.
Och se! Borta är den trötthet som kanske fanns förut. Borta är känslan av att det här kunde vara en artist som är uttråkad.
– Välkomna hit! säger Mikael Wiehe.
– Vi är glada över att få vara här, och extra glada över att vara här, när ni är här! fortsätter han glatt och ser verkligen ut att mena det.
Så följer sångerna och berättelserna. Såväl den välkände lindansaren som den märklige andraklasspassageraren plockas fram, men också de allra nyaste vännerna från Göteborg och Stockholm. Sången om den springande flickan och den kraxande kråkan är aggressiv, tung och pådrivande. Pianisten Christer Karlsson är briljant och snarare smeker fram musiken än spelar den. Wiehe själv spelar med både närvaro och värme. Mellansnacket upptar såväl den saknade vännen Björn Afzelius, och Wiehes tangodansande fru som Woody Guthrie och John Lennon.

Sången om Stockholm och antikrigsdemonstrationerna känns som något av en uppenbarelse. Den beskriver de smackande slagen från fanorna i vinden, den framvällande folkmassan, de skallande slagorden. Det är nytt, men ändå inte. Som om Mikael Wiehe äntligen ser något igen han såg för trettio år sedan, något han längtat efter.
Det är en minst lika förbannad Mikael Wiehe idag som då. Med lika stort patos, med lika driven övertygelse om att det finns andra vägar att ta än den enda som vi färdas idag.
Konserten är över efter några timmar och allting packas, nedmonteras och stuvas i den stora, amerikanska skåpbilen.
– Jamen, det här är ju underbart!, säger Mikael Wiehe spontant på väg mot Malmö igen.
– Vi gjorde en skitbra spelning, alla är glada, alla är nöjda. Det är såhär livet skall vara!
Ännu en dag på turnén är till ända. Motorvägen äts av den spinnande maskinen. Malmö ligger framför oss.