FÖR ÖVRIGT… …har det knakat i kärnfamiljsfogarna ett bra tag. Under 1950-talet hade kärnfamiljen sin lilla glansperiod, men sen har det återigen gått utför i jämn takt med kvinnors frigörelse.

Diskussionerna om vad som ska ersätta kärnfamiljen pågår lika intensivt idag som på 1960-70-talet, om än i lite annorlunda tappning. Idag är vi inte lika lättfrälsta av idén om ”fri kärlek”, men däremot av uppluckrade heteroideal. Diskussionerna är intressanta, men mer intressant är upphovet till dem – nämligen vad folk faktiskt gör. Folk gifter sig, folk skiljer sig, folk gifter om sig. Ett ständigt bekräftande av tvåsamhetsinsititutionen, följt av uppgörelse i handling. Och så vidare. Andra skiter i att gifta sig, lever ändå som om de vore gifta, och sen är de otrogna och allt går åt helvete, och kvinnan blir feminist och mannen blir bög, och så blir de kanske goda vänner och kanske till och med ”får återfall” då och då, och på köpet en hel brokig och spretig familj av plast- och styv- och halvkaraktär. Puh, visst är det härligt?

Det är ett virrvarr – men det är faktiskt för att det är just det livet är – ett jävla virrvarr. Kristdemokrater, senaste SvD-debattstjärnskottet Elise Claesson med flera, kan dock inte acceptera denna livets inneboende instabilitet, utan flyr på pinsamt klassiskt manér in i konstruktioner om en guldålder då allt var harmoni – läs mamma-pappa-barn-lycka-rosa-glitter.
Feminister och socialister, inse nu att det är just vid ljudet av knakande fogar och dödsryckningsstön som det gäller att ta tillfället i akt. Vi måste formulera tydliga familjepolitiska alternativ för att skapa en konstruktiv väg ut ur resterna av kärnfamiljseran. Det är inte lätt, eftersom konstruktiva vägar bygger på öppenhet och därför aldrig är lätta att formulera. Till skillnad från kd & co kan vi inte bygga en politik på idéer om hur människor vill/bör leva och däri ligger vår största utmaning.