I början av 1990-talet vann de borgerliga partierna landstingsvalet i Stockholm på löften om att konkurrensutsätta den ”slutna” offentliga vården. Valparollerna kom från en kampanj där den offentliga sektorn under en längre tid framställts som slö, tärande och sjukligt fet. Tankesmedjor och nyhetsmedier hade länge gödslat på med lösryckta anekdoter om ”luft och slack i organisationen” och om undersköterskor som tillbringade ”det mesta av sin tid i rökrummen”.
Det var lågt, men dagens borgerlighet saknar inte förmåga eller ambition att sänka sig ännu lägre. Nyligen föreslog Thomas Idegard för Timbros räkning på DN Debatt (6/8) att kommunerna ska tvingas avskaffa sina kultur- och fritidsnämnder, vilket enligt en räkneövning med mycket liten bäring i verkligheten skulle kunna spara in en femtedel av kommunernas budgetar och därigenom rädda skolan och vården från nedskärningar utan att någon behöver nämna det smutsiga ordet skattehöjningar.
Under rubriken ”Ett kärnhus som måste bli mindre” följde SvD:s ledarsida upp och krävde att landets kommuner placeras på ett ”övergripande effektiviseringsprogram”. Den här gången är det enligt SvD i synnerhet ”offentliganställda lärares tidsanvändning” som måste utvärderas då just lärarnas drällande med förberedelser och efterarbete mellan lektionerna medför att skattepengar ”fortsätter att rinna iväg”.
Svenskt näringsliv fyller på ytterligare i en rapport (Brännpunkt 17/8) om det kommunala ”slöseriet” som riskerar att ”uppmuntras” om kommunerna skulle få del av statliga stödpengar istället för att tillsändas renodlade svältbeting.
Kladdigt och med en slarvig användning av fakta, men med rikliga mängder färg, målar en kör av experttyckare bilden av ett kommunsverige styrt av ”välfärdsbyråkrater” som ”prioriterar mindre nödvändiga projekt” framför satsningar ”på välfärdens kärna”.
Angreppen får en särskild touch av fantasifullhet då de utslungas vid krönet av två decennier som har präglats av ständiga kommunala sparbeting och en nyliberalt inspirerad managmentfilosofi som resulterat i en arbetsgivarpolitik i kommuner och landsting som i sin stenhårda cynism borde göra privata arbetsköpare gröna av avund.
Den nerbantade offentliga sektor som borgerligheten efterlyser är redan verklighet. Konkurrensutsättningarna som skulle leda till effektiviseringssvinster i Stockholms landsting dömdes för övrigt redan 2003 ut som ett totalt misslyckande av moderaternas egen gruppledare Elwe Nilsson.
Men dagens borgerlighet saknar inte förmåga att glömma sina katastrofer. Det ska raseras mera, annars rinner lågkonjunkturen förbi till ingen nytta. Ett centralt verktyg i den strävan är begreppet ”välfärdens kärna” som lanserades i våras av alliansens ordmakare just i syfte att måla upp en påhittad motsättning mellan olika delar av den offentliga verksamheten. Ett skolboksklassiskt knep för att dölja den verkliga motsättningen som i det här fallet står mellan frånvaro eller närvaro av en aktiv finanspolitik, mellan fortsatta skattesänkningar åt de välbeställda eller en upprätthållen välfärd genom resurstillskott.
När nu krisen tippas över från industrin och börjar hamra synliga hål i välfärden så har tyckarkanonerna till uppgift att dundra högre för att leda slutsatserna i en given riktning: kommunerna har sig själva att skylla som valde att ”sprätta iväg pengar” på skolupprustningar och badhus under högkonjunkturen istället för att bunkra skatteinkomsterna i kärnvapensäkrade skyddsrum för den händelse att de globala finanssystemen skulle krascha samtidigt som finansministern tog en lång sovmorgon.
Att det i själva verket är på grund av skattesänkningar och normpolitiska budgetregler som många kommuner står dåligt förberedda inför krisen förbigås, naturligtvis, med tystnad.De här attackerna kan inte komma som en överraskning för någon. De är en del av politikens spel.
Problemet är att vänstern saknar förberedda svar, står utan klara motstrategier. Returbollarna är för veka. Det behövs avväpnare som effektivt tar udden av kärnliknelsen, utan att för den skull försvara allt vad den offentliga sektorn gör – eller hur det görs. Sådana bilder byggs inte över en natt, de arbetas in över tiden genom upprepning och variationer på ett tema. Och de byggs av oss alla. Så, fram med motbilderna.
