En ny historisk era inleddes för tre månader sedan med de folkliga resningarna i Tunisien och därefter i Egypten. Resningarna bringade hopp och energi till miljoner människor i länder som lidit av förtryck. Det libyska upproret började som en imitation av dessa huvudsakligen ickevåldsliga segrar, men världen har med förfäran bevittnat hur detta uppror militariserats till att bli ett fullskaligt inbördeskrig.
Västmakternas ödesdigra beslut att driva i genom en resolution i FN:s säkerhetsråd för militära anfall och en flygförbudszon har förvandlat situationen till att bli allt mer lik krisen i Irak år 2003. Internationella fredsbyrån IPB stöder målet att skydda civilbefolkningen men har allvarliga invändningar mot beslutet att väst inleder ett väpnat anfall mot ännu ett muslimskt land.
Har inte västmakterna lärt sig någonting av sina katastrofala misslyckanden under de senaste tio åren? Krig kan aldrig vara annat än den allra sista utvägen under förhållanden som dessa och i detta fall är det uppenbart att de inte prövat alla icke-militära metoder. Var alla ekonomiska sanktioner genomförda? Hade den massiva elektroniska blockaden satts in? Hade all försäljning av olja och gas stoppats?
Västmedias fascination över detaljerna i denna strid riskerar att grumla det historiska minnet. Först och främst, har vi redan glömt vem som sålde vapen och gjorde energiavtal med general Gaddafi? Påminner inte frasen flygförbudsområde om hur man gled in i den katastrofala ockupationen av Irak och Afghanistan?
Det saknas inte alternativa lösningar. Det allra viktigaste och mest effektiva sättet att utföra FN-mandatet ”Skyldighet att skydda civilbefolkningen” är att omedelbart kontakta såväl Gaddafi-regimen som rebellerna och inleda seriösa förhandlingar. Dessa skulle först och främst fokusera på ett genuint och multilateralt eldupphör och därefter på grunderna för en politisk lösning.
FN har redan ett särskilt sändebud på plats i Tripoli.
Cyniskt eller inte – Gaddafi har redan gjort en gest av eldupphör, som erbjuder en öppning. Väststaterna och i synnerhet USA och de tidigare kolonialmakterna bör hålla sig borta. FN:s generalsekreterare och en grupp högt respekterade personligheter från den muslimska världen bör inbjudas att delta i alla former av samtal som kan ordnas. Ett erbjudande att avbryta flyganfallen kan användas som ett förtroendeskapande medel. Hur kommer det sig att satsningar på medling, diplomati och förtroendeskapande alltid får en mycket liten del av de pengar som läggs ut på militära interventioner?
De arabiska folken har visat att de har modet att bryta sig loss från tidigare vanor och en imponerande disciplin och värdighet i kampen mot sina förtryckare. Nu är det verkligen dags för västvärlden att motsvara detta genom att bryta med sina egna tidigare vanor och söka efter nya sätt att lösa konflikter. Framgång i Libyen skulle innebära en enorm inspiration för människor som är instängda i dödliga konflikter i andra regioner.
Det är inte för sent för de som leder detta senaste militära äventyr att dra sig tillbaka från det gungfly som väntar. Vi uppmanar världens fredsrörelser att handla nu för att inte glida in i en internationell väpnad konflikt. Vad som görs under de närmaste dagarna och veckorna kommer att påverka möjligheterna för en långsiktig lösning. Det vore tragiskt att rädda Benghazi för en tid, men genom att göra detta döma landet som helhet till ett ursinnigt, blodigt krig för att befria fosterlandet från utländska ockupanter.
Det finns viktiga läxor att lära av den här konflikten. I synnerhet att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet inte får fortsätta att styra världen som om det fortfarande var 1945. Och att det är dags för en global protest mot de massiva utgifterna för militära system, 1 500 miljarder dollar per år.
Internationella Fredsbyrån har prioriteringarna klara. Vi måste rusta ned för att kunna utvecklas. Folkens grundläggande behov måste ha absolut prioritet, inte vara en biprodukt av den nationella säkerheten. Vi riktar en uppmaning till de vapenproducerande länderna och industrierna att så snart det bara går börja ställa om militär rustning och produktion för civila ändamål. Irakerfarenheten har lärt oss att demokrati inte kan tvingas på ett land, och att regimförändring är en fråga för det egna folket.
Tiden är nu mogen att hjälpa folket i Mellanöstern och Nordafrika att bygga sina samhällen baserade på en vision om en fredskultur, som människor längtar efter över hela världen.
Colin Archer är generalsekreterare Internationella Fredsbyrån
Översättning: Agneta Norberg, Sveriges Fredsråd
Fotnot: Sveriges Fredsråd delar åsikterna i artikeln.
