Taikon

Regi och manus: Lawen Mohtadi
och Gellert Tamas

Katarina Taikon sitter i en tv-studio när programledaren trycker upp en hötorgsmålning i hennes ansikte. Den föreställer en yppig zigenarflicka med bara bröst.
För ett ögonblick ser hon ut att bli illa berörd, men hon finner sig snabbt, säger överlägset: ”Ja, den målningen skulle väl enkelt kunna avfärdas som en vulgäruppfattning om zigenerskor”.
Är det något som dokumentären Taikon visar så är det Katarina Taikons förmåga att finna rätt ord för varje situation. Människorättskämpen och aktivisten som framträder i filmen är expert på att övertyga och omvända. Inkluderande och med glimten i ögat närmar hon sig politiker och meningsmotståndare.
Taikon är en mycket stark film, vilket inte minst beror på att det finns en så rik klippskatt där Katarina Taikon briljerar. Dessa klipp varvas med gamla och nya intervjuer med hennes närstående. Särskilt starkt intryck gör systern Rosa Taikon, vännen Hans Caldaras och dottern Angelica Ström.
Till skillnad från nyutkomna dokumentärer som Palme och Astrid finns i Taikon ingen berättarröst som sätter klippen i ett sammanhang, inte heller görs något egentligt försök att psykologisera huvudpersonen. I stället låter Mohtadi och Tamas urvalet rita upp linjerna.

Därför blir filmens tunga fokus på de franska romer som under 60-talet sökte och nekades asyl i Sverige – bland annat av Palme – också en tydlig och relevant kommentar till samtiden.
Samtidigt som det finns en styrka i att låta klippen och intervjuerna tala för sig själva, hade dokumentären kanske ändå vunnit på en tydligare tolkning av materialet. Inte förrän sent i filmen framgår hur målmedvetet Katarina Taikon byggde allianser, först med Sveriges kulturelit, sedan med dess makthavare. Man kan annars få intrycket av att slumpen bara råkat föra henne till dessa sammanhang.
Taikon riktar förtjänstfullt in sig på retorikern Taikon och hennes politiska kamp, men blir i förhållande till personen Katarina stundtals undanglidande och vag. Det är främst den offentliga, välkända sidan av henne som skildras. Privatpersonen skyddas, med konsekvensen att porträttet inte blir riktigt helt.
Filmen slutar i en slående vacker bild av Katarina Taikons öppna ansikte mot en vintrig bakgrund. Den tycks säga: här är en ikon för vår tid.