Bland de konservativa krafterna i Kristdemokraterna verkar det ha funnits ett tryck ett tag på att gå Sverigedemokraternas väljare till mötes med en ny asylpolitik. Ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal skrev redan den 29 augusti i år på Dagens Nyheters debattsida en artikel med rubriken ”Vi måste börja diskutera gräns för antalet flyktingar”. Då tog partiledningen avstånd från artikeln. Att Skyttedals artikel var en så kallad testballong står nu klart när Göran Hägglund på samma tidnings debattsida går ut med en ”light-variant” av samma budskap. Flyktingarnas situation i Sverige ska försämras så betydligt att de väljer andra länder att åka till. Än en gång beskrivs Sveriges flyktingmottagande som grunden till alla problem. Inte skattesänkningarna, omfördelningen från rika till fattiga eller bristen på bostad och arbete. 

Vi kommer att få se mer av sådana här utspel framöver. Räkna med att de 16 procent som i dagarna säger sig vilja rösta på Sverigedemokraterna kommer att bli uppvaktade av delar av eller hela Alliansen. Moderaternas nya ledning vet vi ännu för lite om för att utesluta ett politiskt närmande till Sverigedemokraterna även om det hittills uteblivit sådana signaler från Anna Kinberg Batra. 

Det är möjligt att det inte bara är populism och rädsla för fyraprocentspärren som ligger bakom utan att det också finns en tanke om att möta de väljare som uppenbarligen tror att alla Sveriges problem beror på flyktingmottagandet. I så fall är det fel väg att gå.

Om Göran Hägglund verkligen ville möta människors rädsla och oro skulle han kunna börja med att göra något åt fattigpensionärernas usla pensioner, ungdomarnas bostadslöshet och massarbetslösheten. Han skulle kunna tala om att det är fel att stoppa pengar, som ska gå till att ta emot flyktingar, i Bert Karlssons fickor och om att kommuner inte ska hindras från att planera för flyktingmottagandet i god tid i förväg på grund av upphandlingssekretess. Han skulle kunna arbeta för mer resurser till skolan så att inte fattiga små kommuner på landsbygden inte står ensamma med den utmaningen det faktiskt innebär när det på kort tid kommer många elever med ett annat modersmål. Men de här viktiga sakerna gör varken han, resten av alliansen eller – faktiskt – Löfven-regeringen, någonting åt. 

De högerextrema partierna framfart, både här i Sverige och i övriga Europa, kan i förlängningen bara stoppas med ett återställande av den generella välfärden och arbetslöshetens tillbakapressande. En politisk kraft som vill använda offentliga medel för att sätta folk i arbete och utjämna ojämlikheten i samhället skulle kunna utmana Sverigedemokraterna i det politiska vakuum som nu finns i misstroendet mellan delar av väljarkåren i gemen och de politiska partiernas samling runt traditionell nyliberal politik. 

De som påpekar att Sverige är ett rikt men glest befolkat land har rätt. Men för att alla människor som kommer till Sverige ska ha en chans till en försörjning och en bostad måste den ekonomiska politiken istället för att efterapa 1980-talets nyliberala våg studera hur de skandinaviska länderna arbetade med sina efterkrigsprogram och 1950-talets och 1960-talets stora reformer inom bostadsbyggande, dagis och arbetsmarknadspolitik. Marknaden kommer inte att kunna stilla människors oro, samhället måste ta rodret över samhällsutvecklingen igen. 

Arbetslösheten är ett slöseri med människor initiativkraft oavsett var de kommer ifrån. Vi behöver nu både ett modernt miljonprogram och det gröna folkhem Göran Persson en gång talade om men som socialdemokratin snabbt lade i malpåse. Tyvärr är vi för tillfället mycket långt från en sådan politik.

Det kommer behövas ett långsiktigt arbete från vänstern för att försöka återföra den på dagordningen.