Äter man ihop så håller man ihop. The old oak är lysande, men ibland vinner monologerna över gestaltningen.
Rasistiska glåpord är det första som möter de syriska flyktingar som anvisats boende i en sliten gruvort i nordöstra England. Den unga amatörfotografen Yara (Ebla Mari) får sin kamera förstörd när hon dokumenterar det som sker, och skamsen över de andra bybornas uppträdande erbjuder sig den före detta gruvarbetaren TJ Ballantyne (Dave Turner) att få kameran lagad. Det är början till den vänskap som utgör kittet i en berättelse om rasism och solidaritet i ett hårdnande klassamhälle.
County Durham är en passande miljö för det regissören Ken Loach beskrivit som sin sista film. Här finns den utsatthet som präglat nordöstra England sedan gruvnedläggningarna och den nyliberala strukturomvandlingen, och som även skildrats i Jag, Daniel Blake (2016) och Sorry we missed you (2019). Men i området finns också den årliga gruvarbetargalan; en materialisering av det hopp som Loach och manusförfattaren Paul Laverty vill förmedla en strimma av i den löst sammansatta trilogins avslutande del.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Galan – där Loach själv talade 2017 – samlar hundratusentals till ett firande av arbetarklassens styrka, och för vidare den kamptradition som fick Margaret Thatcher att utse gruvarbetarna till sin främsta fiende. Tillsammans med den stora gruvstrejken 1984–1985, ges den en symbolisk nyckelroll i filmen. När TJ visar Yara fotografier från strejken påminns han om den sammanhållning som präglade byn då, bland annat matbespisningen som drevs under devisen ”Om man äter ihop så håller man ihop”. Fotografierna väcker en idé hos Yara om hur avståndet mellan infödda och nyanlända kan överbryggas. TJ:s nedgångna pub The Old Oak, som efter årtionden av nedskärningar är byns enda kvarvarande samlingsplats, får nytt liv när gemensamma måltider för alla som behöver det utmanar uppgivenheten och isoleringen. Men det är ingen solskenshistoria där alla plötsligt omvänds. TJ får betala för sitt ställningstagande.
Genom att låta flyktingarnas ankomst och formeringen av ett nytt kollektiv vara det som återuppväcker solidariteten och arvet från strejken, går Loach och Laverty i polemik mot den dominerande politiska berättelse som säger att det är invandrarna som slagit sönder samhällsgemenskapen. Budskapet är att ilskan bör riktas uppåt och inte mot dem som står lite längre ner i samma grop.
När filmen är som bäst är det som om kameran bara fångar verkligheten medan den pågår.
När filmen är som bäst är det som om kameran fångar verkligheten medan den pågår. De första trevande mötena mellan vänliga bybor och de syriska familjerna är så lyhört skildrade att det känns som att jag sitter där själv, med det arabiska teglaset och en bit baklava. När TJ:s älskade hund Marra dödas framför hans ögon är det nästan outhärdligt. I andra scener går det socialrealistiska förlorat, eftersom det som ska förmedlas bara pratas fram i monologer. Autenticiteten naggas också av att några av filmens mest dramatiska händelser inte får konsekvenser i paritet med deras allvar.
Även om The old oak på ett konstnärligt plan därför inte når upp till de två föregångarna, är det ett värdigt farväl från Ken Loach. När jag lämnar biosalongen undrar jag vem som nu ömsint ska lyfta ned kapitalismens obarmhärtiga kvarnhjul till den lokala puben.
