Bobby börjar bra. Ett collage av dokumentära demonstrationsbilder och kravaller från 1960-talets USA signalerar att Bobby är en film om sociala motsättningar, en film om då, men samtidigt om nu. Så har också filmen marknadsförts, och kritiken har hakat på. I Svenska dagbladet skriver Hynek Pallas att filmen är ”en politisk inlaga inför nästa års amerikanska presidentval” och Dagens nyheters Eva af Geijerstam menar att Emilio Estevez gjort filmen ”med adress dagens djupt splittrade USA”.
Stackars USA i så fall.
Fonden för Bobby är mordet på RFK, inte JFK, utan Robert F. Kennedy. Filmen utspelar sig på Ambassador Hotel, platsen där RFK kommer mördas senare samma dag. Någon traditionell handling existerar inte, utan vi möter ett fragmentariskt porträtterat persongalleri. Från hotellchefen till diskaren. Alla bär de på drömmar, lever med motgångar och kämpar på. Grundbudskapet känner vi igen, det är samma realismanstrukna feel-good-känsla som i exempelvis Babel och Crash, om än tunnare och blodfattigt: vi är alla människor.
Wow, är det sant?

Kontrasten till de återkommande dokumentära inslagen är slående. De verkliga bilderna avslöjar de sociala skärningspunkterna, det vill säga pekar åt det politiska – medan Bobby pekar bort från det politiska. Det finns säkert ett värde i att poängtera att vi alla är människor, ifall det mänskliga rättfärdigar något, ifall medlemskapet i mänskligheten innebär rättigheter.

Förmodligen är Bobby ett svaghetstecken, ett oroande lackmustest på styrkan hos USA:s systemkritiska rörelser. Om ”vi är alla människor” är svaret, saknas viktiga frågor. Och när svenska kritiker kan finna något politiskt intressant i Bobby ska vi nog inte göra oss lustiga över korkade amerikaner.