Vänsterpartiets förslag på nytt partiprogram har väckt idel negativa kommentarer för sin ljumma hållning kring en socialistisk systemkritik av hur vårt samhälle ska organiseras. Ett av de förslag som programmet innehåller är att stryka kravet om svenskt EU-utträde. 

Som partimedlem blir vederbörande djupt besviken när Leonidas Aretakis (20/11) ställer sig bakom denna drastiska förändring. Som argument hänvisar Aretakis till en polsk författare i en vänsterskrift från slutet av 60-talet, det italienska kommunistpartiet och Tage Erlander – men ingenstans i texten föreslår han rent konkret hur Vänsterpartiet ska arbeta för att socialisera unionen. Vad skulle Isaac Deutscher säga om EU:s överstatlighet som unionen ser ut här och nu? 

Leonidas Aretakis föreslår Europaparlamentet som en tänkbar arena för vänsterpolitik, men missar helt att parlamentet är underställt EU-kommissionen, centralbanken och EG-domstolen vars makt är mycket mer omfattande än parlamentets. Dessutom missar Aretakis hur unionens själva konstitution slår vakt om högerpolitiken (bland annat den heliga rätten att fritt flytta kapital och arbetskraft över gränserna). 

Att ändra konstitutionen är mycket svårt, och kräver enhällighet från samtliga av unionens medlemmar. 27 socialistiska regeringar ska i samförstånd rösta fram en ny grundlag som kommer ta flera år i anspråk. Hur har Leonidas Aretakis tänkt sig att mobilisera ett folkligt stöd till detta projekt, när bara hälften av den svenska väljarkåren röstar till EU-parlamentet? 

Den brittiska Brexitomröstningen 2016 visade med all tydlighet att det finns en EU-kritisk opinion att uppvigla, men också vad som händer när en högerextrem rörelse kapar utträdeskravet och gör den till sin egen. Ska riksdagen helt sakna partier som vill lämna unionen? Det blir nämligen effekten om Leonidas Aretakis får igenom sin linje och Vänsterpartiet släpper utträdeskravet. 

Vilka vindar kommer V vända kappan efter härnäst? Ja till EMU och NATO? Låt oss hoppas att partimedlemmarna tar sitt förnuft till fånga och kräver att partiet behåller utträdeskravet – och profilerar det än mer, i en tid när EU sväller på alla fronter.  

Robert Zackrisson

Leonidas Aretakis argumenterar för en mer optimistisk syn på vänsterns möjligheter att förändra EU i sin ledare i Flamman (45/2023). Det är inget orimligt resonemang, men det förs utifrån ett påstående om att förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet skulle ”stryka formuleringarna om antikapitalism och att lämna EU” – något som helt enkelt inte stämmer.

Vi skriver fortfarande om att lämna EU i förslaget till partiprogram. Ett av skälen till det är att vi inte delar Leonidas Aretakis optimistiska hållning. Det finns starka strukturella skäl till att EU exempelvis begränsar medlemsländernas demokratiska möjligheter att föra vänsterpolitik. Den nyktra förståelsen av förutsättningarna är en avgörande skillnad mot exempelvis Miljöpartiet, som ser EU mer som en neutral institution.

Det som är nytt med programförslaget är en strategi för att bli fler som ser de problemen. Konflikten kring Sverigepriser är ett bra exempel på hur det kan se ut. När populära förslag krockar med EU:s regelverk har det ett helt annat genomslag än vad hundra föreläsningar om Maastrichtfördraget kan åstadkomma.

I de situationerna är det enklare för oss att samla stöd om vi visar en öppenhet för olika vägar framåt. Det kan till exempel handla om att förhandla om undantag, som många andra medlemsländer har gjort. Alternativet att lämna unionen är en av de vägar vi är beredda att pröva, om så krävs. Den öppenheten visar att vi sätter vänsterpolitiken i första rummet, samtidigt som vi samlar för en bredare vänsterkritik av EU.

Jag hoppas också att varje läsare märker att kritiken av kapitalet är en av programförslagets starkaste röda trådar. Vi har velat knyta ihop grundläggande socialistisk teori med att visa hur enkel, självklar och vardaglig den kritiken redan kan vara i människors liv. Vem är ens för marknadsskolan längre? 

Genom att lyfta fram ägandefrågorna vill vi visa att det är i konflikt med kapitalet som vi skapar förutsättningarna för ett friare liv. Den frihetssträvan verkar vi dela med Leonidas Aretakis.

Jens Börjesson Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission

Ett nytt förslag på partiprogram för Vänsterpartiet är lagt. Medan många frågor hanteras och bemöts väl i förslaget så är en fråga uppenbart frånvarande: narkotikapolitiken. Med en av Europas högsta överdödligheter bland brukare, och med gäng som gör Sverige otryggt i kampen om en mångmiljardmarknad, behöver partiet inte bara bemöta frågan, utan också göra det med en evidensbaserad politik.

I Europa står Sverige ut med en av kontinentens tuffaste narkotikalagstiftningar. Det är en misslyckad politik, som lämnats orörd i decennier. Konsekvenserna har varit förödande. 2010–2022 dog nästan 5 000 människor i överdoser enligt Socialstyrelsen. Bland de döda är personer med gymnasial eller lägre utbildning överrepresenterade, tillsammans med de som bor i Norrland. De dödliga konsekvenserna av kriminalisering av eget bruk drabbar i huvudsak arbetarklass på landsbygden.

Alla dödsfall hade troligtvis inte kunnat undvikas. Men det är utom tvivel att en annan politik hade kunnat rädda livet på flera av dem som nu dött. Medan svensk narkotikapolitik lunkar på som inget hänt håvar gängen in blodspengar.

Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp.

Valet 2022 sade vi i Vänsterpartiet att människors trygghet är politikens ansvar. Det borde också betyda att politiken har ett ansvar att lösa krisen i narkotikapolitiken. Det handlar om att rädda liv och stoppa gängens blodiga intäkter. Om vi i Vänsterpartiet menar allvar i att politiken har ett ansvar finns det inga skäl att undvika denna fråga i partiprogrammet. Tvärtom så kräver det att frågan lyfts.

Utifrån andra länder vet vi att antalet döda går att minska genom avkriminalisering. Exempel från Quebec visar dessutom att en statlig cannabismarknad leder till minskade intäkter hos gängen, utan att användandet av cannabis nödvändigtvis går upp. Både i och utanför partiet pekar många på att det är sjukvården, socialtjänsten och psykiatrin som behöver stärkas som svar på denna kris. Och det stämmer. Det står däremot inte i motsättning till en avkriminalisering. Tvärtom hjälper en avkriminalisering investeringarna att få full effekt, då fler vågar söka vård.

Många pekar på riskerna med legalisering. Det stämmer att risker finns. Det är därför den enda rimliga vägen framåt är en utredning för att få all fakta på bordet, i stället för ett godtyckligt ja eller nej till en outredd fråga.

Decennier av misslyckad narkotikapolitik behöver hanteras av partiet. Vi lovade politiskt ansvar 2022 och behöver nu ta det. Det handlar dels om att utreda alla möjligheter att strypa gängens inkomster, men också om att hjälpa människor från beroende till friskhet. Varje människa som kunde räddats från narkotikaberoende men som inte räddats på grund av Sveriges politik är ett misslyckande.

Vänsterpartiet kan bli en kraft som ändrar på det. Därför måste avkriminalisering in i partiprogrammet, tillsammans med en utredning av legalisering.

Per Markus Risman Tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Uppsala län.