Det är med både hopp och oro jag ser på bilderna från de stegrande protesterna i Iran. Tusentals kvinnor dansar ute på gatorna, bränner sina slöjor, river ner och sätter eld på landets så kallade andliga ledare Ali Khameneis affischer. Jag hyser inget tvivel om att åtminstone någon av kvinnorna jag mötte i Tehran nu slåss för sin frihet, sin värdighet och sitt liv. Det skulle inte heller förvåna mig om något skulle hända dem.
Jag besökte landet för nio år sedan i egenskap av projektledare för Shaerat, ett poesiprojekt där iranska kvinnliga poeter möter svenska kvinnliga kollegor. Vi tillbringade en vecka i huvudstaden Tehran. Den korta tiden kändes som en evighet under slöjan jag var tvungen att bära.
Hela min tillvaro kom att handla om den. Mina händer var som besatta av att rätta till den. Jag som aldrig burit en slöja i hela mitt liv varken i Bagdad eller i Damaskus där jag växte upp var nu ständigt uppmärksam på hur iranska kvinnor i min omgivning bar sig åt. Jag försökte härma dem så att jag inte skulle bli tagen av moralpolisen.
Vart än vi gick kunde vårt sällskap göra oss uppmärksamma på att de fanns i vår närhet. Det var svårt för mig att identifiera dem, men våra kollegor visste exakt vilka de var. De hade lärt sig att på långt håll särskilja dem från andra människor.
På kaféer och restauranger blev jag ofta tillsagd att behålla jackan på mig så att mina kvinnliga former inte skulle synas. De gånger jag rörde mig ute på gatan och gick från en plats till en annan höll jag sjalen fast på huvudet, rädd att den skulle blåsa av och göra mig till brottsling i statens ögon.
Hela min tillvaro och min tankeverksamhet var kidnappad av slöjan.
Innan jag åkte till Teheran hade jag förstås förberett mig själv mentalt på att lägga en sjal på huvudet. Men jag hade inte trott att rädslan för moralpolisen skulle vara så stark. När hotellpersonalen artigt bad en av mina kollegor att täcka sina ben med ett längre plagg, trots de tjocka strumpbyxorna hon hade på sig, korsades en gräns. Både hon och hotellet riskerade hårda påföljder, fick vi höra. Från det ögonblicket kände jag mig bara trygg på hotellrummet. Tänk att leva hela sitt liv med en sådan fruktan!
I min kulturella kontext finns inget tvång att bära slöjan. Det ska vara upp till varje kvinna att bestämma sig för eller emot den utifrån sin personliga övertygelse. Jag förstod först då på riktigt hur omfattande det religiösa och patriarkala förtrycket var. Regimen hade gjort slöjan till symbol för sin egen närvaro och sin kontroll över kvinnans kropp och tankar.
Jag är inte förvånad att demonstranterna bränner just den symbolen.
Av hela min själ har jag full förståelse för dessa revolterande, modiga kvinnor som utmanar den mäktiga regimens dödsmaskiner. Jag förstår att de har fått nog efter så många år av inskränkningar som inte bara rör rätten att välja kläder eller den personliga sfären. Slöjans förtryck tar sig ända in i själen.
Jag citerar min vän och kollega, den iranska poeten Fateme Ekhtesari, som flytt sitt hemland. Hennes dikt Spring, tolkad av Linn Hansén, sammanfattar de iranska kvinnornas kampvilja och hopp om frihet, medvetna om priset: ”Spring… rösterna strömmade in i mitt hus / Spring… någon rörde vid min axel / Spring till det uppbragda folkets gator / till kvinnan helt klädd i slöja / Spring till de två skuggor som närmar sig bakifrån / till rädslan och den gröna tygbiten i din knutna hand / Spring till dig själv svedd av en kula / Spring till segertecknets två bittra fingrar”.
Kholod Saghir är chefredaktör för Svenska PEN.