Nyheter/Utrikes 16 april, 2021

Kina och USA i stormaktskamp om kapitalismens ledarroll

Sanktionskriget mellan Väst och Kina tyder på att USA inte har förändrat sin inställning till Kina sedan Joe Bidens tillträde. Men snarare än ett nytt kallt krig bör de frusna relationerna förstås som den senaste ronden i den tävling om ledar­tröjan som har präglat kapitalismen sedan dess födsel.

När Hillary Clinton som nytillträdd amerikansk utrikesminister träffade sin ryske kollega Sergej Lavrov i mars 2009 hade hon med sig en stor röd låtsasknapp med ordet ”reset” på. Tanken var att de två utrikesministrarna tillsammans skulle trycka på den symboliska knappen och därmed återställa de rysk-amerikanska relationerna, som hade blivit lidande under George W. Bushs presidentskap. Någon vidare förbättring blev det knappast – fem år senare hade Barack Obama infört de första sanktionerna mot landet – men den symboliska viljan till avspänning gick inte att ta miste på.

Det var upplagt för en liknande omstart mellan USA och dess nya huvudrival Kina, när delegationer från de två länderna möttes i staden Anchorage i Alaska i slutet av mars. Det var det första officiella mötet mellan supermakterna sedan Joe Bidens tillträde som president. Många väntade sig därför att relationerna som nått bottennivåer under Donald Trumps presidentskap skulle tina upp. Så blev inte fallet. Det informella mötet urartade snabbt när Kinas utrikeschef Yang Jiechi anklagade USA:s utrikesminister Antony Blinken för att tala med en respektlös ton, efter att denne inlett mötet med att räkna upp ett antal frågor som USA ser som problem hos Kina. En av dem var behandlingen av den muslimska uigur-­minoriteten i Xinjiang-­provinsen, där omkring en miljon uigurer beräknas utföra tvångsarbete i läger.

Relationerna försämrades ytterligare när USA, i en koordinerad åtgärd tillsammans med EU, Storbritannien och Kanada, tre dagar senare införde sanktioner mot Kina med anledning av just situationen i Xinjiang. Bland annat belades fyra högt uppsatta kinesiska tjänstemän med kopplingar till interneringsläger i provinsen med inreseförbud och fick sina utländska tillgångar frysta. Det var första gången på årtionden som Väst inför sanktioner mot Kina.

Kina svarade direkt med att införa långt hårdare sanktioner mot tio européer, varav fem Europaparlamentariker från de största partigrupperna. Två europeiska och två amerikanska akademiker inkluderades också. Dessutom lanserade regeringen en bojkottkampanj mot vissa västerländska företag som har uttalat sig negativt om Xinjiang, inklusive svenska H&M. De följande veckorna har kinesiskt stridsflyg också vid upprepade tillfällen flugit in i Taiwans luftrum, samtidigt som marinen har förstärkt sin närvaro i omstridda delar av Sydkinesiska havet.

Det faktum att politiken gentemot Kina knappast har förändrats efter maktskiftet i USA antyder att det råder konsensus i det politiska etablissemanget om att landet är USA:s huvudsakliga rival. Men den amerikansk-­kinesiska rivaliteten har inte samma existentiella dimension som den med Sovjetunionen. Snarare påminner den om den ekonomiska kampen om den världsekonomiska ledartröjan med Storbritannien för över ett århundrade sedan.

Enligt den franske historikern Fernand Braudel har kapitalismen utvecklats i faser som dominerats av ett enskilt handelscentrum eller nation. Enligt detta synsätt, som senare inspirerade marxistiska historiker som Giovanni Arrighi, har serien av ledande makter som avlöst varandra sett ut ungefär på följande sätt: Genua, Venedig, Antwerpen, Amsterdam, Stor­britannien, USA. Det mesta tyder på att Kina, som fram till för några år sedan hade en årlig BNP-tillväxt på över tio procent i över 40 års tid och vars BNP väntas bli större än USA:s under detta århundrade, snart kommer att fogas till den listan.

Sådana avlösningar har ofta präglats av konflikter, till exempel handels­krigen mellan England och Nederländerna på 1600- och 1700-talet. Undantaget är de kulturellt närstående Storbritannien och USA, även om USA:s ekonomiska uppgång kring sekel­skiftet ledde till en närmast apokalyptisk retorik om brittisk ekonomisk och kulturell ”nedgång” i det tidigare maktcentrumet. I detta längre perspektiv – inom historieforskningen kallat longue durée (ungefär ”de långa tidslinjerna”) – är det knappast förvånande att USA föredrar konflikt framför avspänning med Kina, oavsett vem som sitter i Vita huset, eftersom det kan bidra till att skjuta upp det oundvikliga ödet några årtionden. Denna vilja till konflikt förstärks dessutom av att den ekonomiska rivaliteten kompletteras av en ideologisk dimension.

Donald Trump kritiserade under valrörelsen regelbundet Biden för att inte vara tillräckligt hård mot Kina. Till mångas förvåning svarade Biden med att lägga sig till med en om möjligt ännu aggressivare retorik än Trump mot landet. En förklaring till detta är enligt Jean-Pierre Cabestan, som är professor i statsvetenskap vid Hongkongs Baptistuniversitet och expert på Kinas utrikespolitik, det faktum att Kina inte bara utmanar USA om positionen som ekonomisk ledare, utan även står för en annan samhälls­modell.

– Joe Biden sade det öppet under valrörelsen förra året, även om många kritiserade honom för det: USA kommer inte att låta det kommunistiska Kina ta positionen som världens ledande supermakt ifrån dem. Den ideologiska aspekten är viktig, för om USA och Kina hade delat samma värderingar hade de stått varandra närmare och USA hade då varit benäget att dela ledarskapet med Kina, ungefär som när de själva ersatte Storbritannien som maktcentrum för över ett sekel sedan. Men det är uppenbarligen inte fallet, säger han till Flamman.

Även om Kina i praktiken är ett statskapitalistiskt snarare än ett kommunistiskt land i dag finns det uppenbarligen för många områden där de kinesiska värderingarna ses som oförenliga med amerikanska eller västerländska sådana. Inte minst vad gäller religionsfriheten, som satts på undantag i Xinjiang.

I det sammanhanget kan de relativt svaga sanktionerna från USA och dess allierade framstå som förvånande. För EU:s del är det logiskt att man inte vill bestraffa Kina hårdare än vad man gör: handelsförbindelserna har helt enkelt blivit för viktiga. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har till exempel förbjudit sina medarbetare att använda ordet rival i hänvisning till Kina. Ett faktum som gör saken ännu känsligare är att EU så sent som i december slöt det nya handelsavtalet Comprehensive Agreement on Investment (CAI) med Kina. Många europeiska politiker oroas nu över att sanktionerna ska leda till att Kina överger avtalet.

– CAI-avtalet förklarar varför sanktionerna var så begränsade och noggrant riktade, i förhållande till hur grova brotten mot de mänskliga rättigheterna är i Xinjiang. Det är de hårda motsanktionerna från Kina som gör att ratificeringen av avtalet nu sätts på spel, i synnerhet det faktum att sanktionerna inte bara riktas mot erkända akademiska institutioner utan även mot europeiska parlamentsledamöter och tjänstemän. På de villkoren är det svårt att se hur Europaparlamentet ska kunna rösta för CAI-avtalet, säger Jean-Pierre Cabestan.

Men om EU har anledning att inte söka en allt för våldsam konflikt med Kina är det inte nödvändigtvis fallet med USA. Så varför motsvarar sanktionerna inte Bidens och det amerikanska politiska etablissemangets retorik? Sébastien Colin, som är docent vid Nationella institutet för studiet av asiatiska språk och civilisationer i Paris, menar att detta visar på vilket sätt Bidens strategi trots allt skiljer sig från hans föregångares.

– Biden är redo att diskutera med Kina i frågor som rör handel. Men vad gäller mänskliga rättigheter och det militära inflytandet på grannländerna är relationerna fortfarande väldigt spända. Ett av Bidens vapen är att mobilisera USA:s allierade för att bilda en gemensam front i stället för att ensam inlåta sig på en konfrontation med Kina, säger han.

Faktum kvarstår att en stor del av amerikanska företags produktion äger rum i Kina. Allt fler amerikanska politiker, inklusive Donald Trump, har därför på senare tid argumenterat för att USA bör ”frikoppla” (decouple) sig från Kina ekonomiskt. Men enligt en rapport från den amerikanska handels­kammaren från februari skulle USA:s bruttonationalprodukt gå miste om så mycket som 500 miljarder dollar om landets investeringar i Kina halverades. Den president som är beredd att ta ett sådant steg lär få svårt att bli omvald. Likväl slår rapporten fast att en ”decoupling”-process redan är igång och att den i det långa loppet är ofrånkomlig.

Jean-Pierre Cabestan tror att Biden kommer att fokusera på fyra saker för att begränsa Kinas politiska inflytande och ekonomiska framsteg.
– Han kommer att begränsa överföringen av nya teknologier till kinesiska företag, behålla försprånget i militär kapacitet, begränsa den kinesiska arméns aktiviteter i Sydkinesiska havet och det taiwanesiska sundet, och förstärka relationerna med sina asiatiska allierade.

Ur kinesiskt perspektiv är synen på de senaste månadernas händelser, föga förvånande, en annan. Det faktum att det kinesiska svaret var så mycket hårdare än de västerländska sanktionerna har förvånat många. Men enligt Sébastien Colin finns det historiska orsaker till det.

– Själva principen med sanktioner ses på ett annorlunda sätt i Kina. Sist västerländska länder införde sådana mot Kina var efter massakern på Himmelska fridens torg 1989. De sanktionerna var hårda. I dag är de mycket svagare, men det är fortfarande symboliskt viktigt. Det är därför som Kina svarar så våldsamt, säger han.

Jean-Pierre Cabestan menar i sin tur att det hårda kinesiska svaret beror på flera saker, inte minst det faktum att Kina i dag redan ser sig som en supermakt och därför måste bete sig som en sådan.
– För det första väntade sig Kina inte några sanktioner från Europa, trots att man hade kunnat förutse dem med tanke på sanktionerna mot Ryssland och de allt mer chockerande avslöjandena om lägren i Xinjiang. Så sent som två veckor tidigare sade EU:s representant i Hongkong till mig att EU aldrig kommer att inför sanktioner mot Kina. För det andra lider Kina i dag av hybris, eftersom de ser sig som oangripliga, förutom av USA. En tredje anledning är att Kina i egenskap av stormakt känner sig nödgad att reagera dubbelt så starkt, för att undvika nya sanktioner.

Sedan Xi Jinping tillträdde som president 2013 har Kina intagit en allt mer självsäker och aggressiv roll på världsscenen. Hans hårda linje i utrikespolitiken har gett fraktionen runt honom smeknamnet ”vargkrigarna”, som sedan 2015 också är namnet på en framgångsrik kinesisk actionfilmserie. 2019 blev ”wolf warrior diplomacy”, för att beteckna Kinas utrikespolitiska beteende, ett allmänt känt begrepp, något som den statskontrollerade tidningen Global Times ömsom beskriver som rasistiskt, och ömsom använder med stolthet. Den kinesiska arméns allt mer aggressiva uppträdande i Sydkinesiska havet, vid den indiska gränsen, i Hongkong och mot Taiwan, samt de allt hätskare uttalandena från ambassadörer och utrikespolitiska representanter runtom i världen är ett resultat av denna politik.

Men enligt Sébastien Colin beror Kinas hållning även på att den kinesiska regeringen är känslig för den inhemska folkopinionen, som ofta driver den mot en mer konfrontativ politik.
– Mycket av Kommunistpartiets legitimitet vilar på dess förmåga att försvara landets gränser. Folkopinionen vill inte att Kina ska visa sig svagt mot sina rivaler. Det förklarar varför Kina intar en allt större roll på den internationella scenen, säger han.
En bekräftelse på det är hyllningarna i pressen och på sociala medier som utrikeschefen Yang Jiechi möttes av när delegationen kom hem från Alaska i slutet av mars.

Frågan är dock om Kina har råd med en storskalig konflikt med USA. Landet har knappt några allierade och är i många frågor isolerat. Kinas regering har också tillmötesgått kritiken mot lägren i Xinjiang, bland annat genom att lova att den ska underteckna den Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention om tvångsarbete – dock utan att säga när det ska ske.

Det sägs visserligen ofta att Kina är en supermakt som inte behöver allierade. Men Sébastien Colin påpekar att Kina samtidigt håller på att bygga upp en inflytelsesfär genom ekonomiska investeringar i utvecklingsländer med infrastrukturprojekt som Den nya sidenvägen, som de också använder i politiska syften. Dessutom leds i dag fyra internationella organisationer av kineser, till exempel FN:s Mat- och jordbruksorganisation FAO, vilket förstärker landets prestige.

Jean-Pierre Cabestan påpekar att Kina är emot allianser av princip men lägger också till att landet faktiskt har två allierade av viss betydelse: Ryssland och Pakistan. Enligt honom är regeringens mål att överleva långsiktigt och försvara landets intressen och garantera hög tillväxt i ett allt mer fientligt internationellt klimat.

– Pekings strategi består i att kringgå det rika Nord genom att etablera goda relationer med utvecklingsländer i Syd, lite på samma sätt som Mao Zedong använde landsbygden mot städerna under inbördeskriget, säger han.

Exakt hur denna strategi kommer att arta sig beror dock på yttre omständigheter, menar han.

– ”Krigsvargarna” runt Xi Jinping står för en aggressiv utrikespolitik medan gruppen runt premiärminister Li Keqiang förespråkar en mer moderat linje. Vilken som vinner i längden beror på hur effektiv Bidens strategi visar sig vara och hur Kinas ekonomi utvecklas. Om tillväxten avstannar och medelinkomsten börjar sjunka kan man vänta sig att Kina antar en mindre konfrontativ linje. Om inte lär regeringen fortsätta på den nuvarande vägen för att tillfredsställa nationalisterna, med en ökad risk för militär konfrontation som följd.

Mycket kan alltså hända. De långa tidslinjernas ekonomiska utveckling är trots allt avhängig oförutsedda händelser och enskilda personers beslut. Förutom i det långa loppet.

Kapitalismens tidigare ledare

[caption id="attachment_224528" align="alignleft" width="300"] Foto: Wikimedia Commons.[/caption]

Enligt historiker som Fernand Braudel har kapitalismen utvecklats i faser, i vilka en enskild stad fungerat som motor och hegemon. Venedig (bilden) tog på 1400-talet över rollen som den ledande makten i det spirande internationella kapitalistiska systemet från grannstaden Genua. Staden avlöstes omkring 1500 av Antwerpen, som i sin tur överlämnade stafettpinnen till Amsterdam i början av 1600-talet. I början av 1700-talet inledde Storbritannien sin långa hegemoni, som understöddes av det faktum att det brittiska pundets värde höll sig stabilt från 1560-talet till 1920-talet. Runt sekelskiftet 1900 förflyttades världskapitalismens centrum till USA. Någon gång under detta århundrade väntas det kommunistiska Kina ta över rollen som kapitalismens nav.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 05 juli, 2024

Göran Hägglund är sjuksköterskornas dåliga pojkvän

Vårdförbundet demonstrerar i Stockholm den 12 juni. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Sjuksköterskorna förväntas leva på beröm, i stället för på goda arbetsvillkor.

Jag ser framför mig ett sådant där tackkort från bensinmacken. Texten ”Du är bara bäst!!!” översållat med glitterhjärtan och fjärilar, kanske till och med illustrerat med den tecknade karikatyren av en sexig sjuksköterska av 60-talssnitt med yppig byst och den vita hättan busigt på sned. Ekivokt, men så pass hjärtligt att det bär emot kritisera.

Det jag visualiserar är Sveriges tackkort till den svenska sjuksköterskekåren. Inuti skulle det stå ”Kära syrror! Vad skulle vi ta oss till utan er? Ni fixar allt från morfars höft till en hel jäkla pandemi! Ni är värda alla chokladaskar och minst en flaska bubbel på fredagen! Men hörni, det här med kortare arbetsvecka… ska det verkligen vara nödvändigt? Ni är såklart bäst och allt det där, men strejk? Allvarligt? Mitt i sommaren? Förmodligen har ni blivit manipulerade av några iskalla karriärister på Vårdförbundet. Det är fel av facket att ta patienterna som gisslan! Men vi förlåter er så klart – så fort ni drar tillbaka era krav. Massa kramar!”

Sjuksköterskestrejken är avslutad, ett nytt avtal är i hamn, och som vanligt är det inte helt lätt att kora en segrare. Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro säger att konflikten givit resultat och att strejken ”förflyttat parterna i arbetstidsfrågan”. Nattarbetande sjuksköterskor kommer att få en förkortad arbetsvecka, men målet om en generell arbetstidsförkortning med en kvart om dagen för alla Vårdförbundets medlemmar (vilka, utöver sjuksköterskor inkluderar biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor) uppnåddes inte.

De initiala varslen från facket var häpnadsväckande omfattande och kännbara. Men inom några veckor hade strejken försvagats. Flera av arbetsplatserna som togs ut i strejk – de mest kännbara, inom akutsjukvården – återgick i arbete efter lokala förhandlingar där regionerna menat att varslen är samhällsfarliga. I Östergötland drogs faktiskt samtliga stridsåtgärder tillbaka med det argumentet.

Sjuksköterskestrejken är avslutad, ett nytt avtal är i hamn, och som vanligt är det inte helt lätt att kora en segrare.

Och innan någon läsare tänker att Vårdförbundet varit ena syltryggar bör ni vara medvetna om detta: ytterst fanns den så kallade Centrala nämnden. Den hade makten att stoppa hela strejken utifrån dess samhällsfara. Dess ordförande är den, enligt pressmaterialet, opartiske Göran Hägglund – det vill säga mannen som hackade sönder sjukvården och berikade privata aktörer med sitt älskade vårdvalssystem. Att vara flexibel i lokala förhandlingar blev därför nödvändigt för Vårdförbundet.

Efter initialt stöd från allmänheten började det dyka upp insändare som anslöt sig till SKR:s tolkning av situationen, nämligen att ”det är synd att Vårdförbundet bundit sig vid masten med ett fullkomligt omöjligt och orealistiskt krav”. Formuleringen om att patienterna tagits gisslan kommer direkt ur en sådan insändare.

I korthet kan Sveriges inställning till sjuksköterskorna sägas vara: ”Ni är värda allt. Utom just tid. Nej, tyvärr, inte ens en kvart om dagen. Men det är för att ni är så himla viktiga, känns inte det bra?”

Att de tjänstemän på arbetsgivarsidan som sänder detta budskap själva har fått en bekväm position på arbetsmarknaden efter pandemin, med mängder av så kallad förtroendearbetstid och distansarbete från sommarstugan, är direkt stötande. Faktum är att landets förhållande till sjuksköterskorna på snart sagt varje punkt går att checka av mot de på nätet populära testerna om hur man identifierar en dålig pojkvän. En punkt lyder ”han sätter dig på piedestal men tar dig för given”, en annan ”han blir osäker när det går bra för dig”, en tredje ”han hör bara av sig när han har behov av dig”.

Läs mer

Vad det aktuella avtalet innebär i praktiken får tiden utvisa, liksom huruvida Vårdförbundets kamp om tiden kommer att fortsätta. Visar det sig att resultatet bidde en tumme, kommer budskapet till sjuksköterskorna att vara tydligt: massuppsägningar är det enda sättet för er att uppnå en mer hållbar arbetssituation. Det är också där som dålig pojkvän-testerna på nätet brukar landa i: rekommendationen att göra slut. Sjukvården går i så fall ur askan i elden, och situationen blir… ja, samhällsfarlig på riktigt.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Rörelsen 04 juli, 2024

SVT gör subtil propaganda för surrogatmödraskap

”Jag vill ha barn” är mer fokuserad på jaget än på barnet och mamman, tycker skribenten. Foto: SVT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Yngsta dottern tog studenten och stack utomlands. Det blev plötsligt så tomt i lägenheten att vi funderade på att skaffa hund eller göra en långresa vi också. Då kom min fru på att vi kan köpa en kvinna som kan bära och föda ett nytt barn åt oss. Eller ännu hellre tvillingar. Och gärna från Zimbabwe eller Nicaragua där vi har bott och arbetat i många år. I de länderna finns ju massor av fattiga kvinnor som behöver ett tillskott i hushållskassan, så det skulle vara vinn-vinn för alla parter.

Skämt åsido. Men den ekonomiska transaktionen är faktiskt enda sättet att försöka legitimera det klassmässiga, könsmässiga och koloniala förtryck som det innebär att köpa en kvinnas kropp för det heligaste av ändamål. Ja, hon blir förmodligen traumatiserad för livet. Nej, hon kommer aldrig någonsin att släppa tanken på barnet hon burit och fött. Men hon fick i alla fall en slant för besväret!

Vid närmare eftertanke finns ytterligare ett sätt att legitimera köpet av utsatta kvinnors kroppar och sinnen. Det är att stoppa huvudet i sanden och låtsas att förtrycket inte existerar. Allra mest subtilt är i sådant fall att uteslutande fokusera på reglering av ett antal otäcka konsekvenser av människohandeln, detta till den grad att vi till slut glömmer bort vad som var själva huvudproblemet med surrogatmödraskap.

SVT:s dokumentärserie ”Vi ska ha barn” fokuserar helt och hållet på tre otäcka konsekvenser av människohandeln. För det första handlar det om att gamla och närmast dementa personer tillåts bli föräldrar. För det andra handlar det om att bebisarna inte får svensk vård om de blir sjuka i ursprungslandet. För det tredje handlar det om att pedofiler kan utnyttja systemet så länge det är helt oreglerat.

Alla dessa tre konsekvenser av surrogatmödraskap kan givetvis lösas med regleringar och legalisering. Om staten tar över ansvaret blir det såväl ökat sjukdomsansvar som betydligt striktare kontroll av ålder och allmän lämplighet än den som marknaden och vinstintresset kan erbjuda. Om surrogatmödraskap blir lagligt kan man dessutom börja använda kvinnor på hemmaplan för detta ändamål.

På ett försåtligt sätt driver SVT:s dokumentär tesen att lösningen på problemen med surrogatmödraskap är reglering och legalisering. Det sägs aldrig rent ut, men till och med programmets skurkar (Eduardo Afonso på företaget Nordic surrogacy och juristen Staffan Sörenson) får lägga ut texten om hur bekymmersamt det är att staten inte tar sitt fulla ansvar på det här området.

Huvudproblemet med surrogatmödraskap – att ge en utsatt kvinna men för livet genom att köpa hennes kropp och sinne – lyser helt med sin frånvaro, både i dokumentärserien och i de inställsamma referaten på kultursidorna. Sandra Stiskalo och Caroline Ringskog Ferrada-Noli går rakt i regleringsfällan. Ulrika Stahre är bättre på att problematisera, även om bisatsen ”genomgå graviditeter som kan vara nog så krävande” är en smått häpnadsväckande eufemism för att uttrycka vad det innebär att bära och föda ett barn som enligt köpekontrakt måste lämnas bort så snart som möjligt.     

Enligt Stahre är det lika svårt att komma åt handeln med kvinnokroppar som att krossa kapitalismen. Det är lika pessimistiskt som överdrivet. Exempelvis skulle public service kunna bidra till att återskapa samhällelig medvetenhet kring huvudproblemet i stället för att flyta med i reglerings- och legaliseringsvågen. Framför allt krävs dock ytterligare lagstiftning. I Sverige är det redan förbjudet med surrogatmödraskap. Men för att komma åt utlandsproblematiken kan man börja med att stänga ner surrogatföretagen, för att därefter införa en motsvarighet till sexköpslag mot handel med utländska kvinnor.

John Lapidus
Författare och doktor i ekonomisk historia.