Nyheter/Utrikes 16 april, 2021

Kina och USA i stormaktskamp om kapitalismens ledarroll

Sanktionskriget mellan Väst och Kina tyder på att USA inte har förändrat sin inställning till Kina sedan Joe Bidens tillträde. Men snarare än ett nytt kallt krig bör de frusna relationerna förstås som den senaste ronden i den tävling om ledar­tröjan som har präglat kapitalismen sedan dess födsel.

När Hillary Clinton som nytillträdd amerikansk utrikesminister träffade sin ryske kollega Sergej Lavrov i mars 2009 hade hon med sig en stor röd låtsasknapp med ordet ”reset” på. Tanken var att de två utrikesministrarna tillsammans skulle trycka på den symboliska knappen och därmed återställa de rysk-amerikanska relationerna, som hade blivit lidande under George W. Bushs presidentskap. Någon vidare förbättring blev det knappast – fem år senare hade Barack Obama infört de första sanktionerna mot landet – men den symboliska viljan till avspänning gick inte att ta miste på.

Det var upplagt för en liknande omstart mellan USA och dess nya huvudrival Kina, när delegationer från de två länderna möttes i staden Anchorage i Alaska i slutet av mars. Det var det första officiella mötet mellan supermakterna sedan Joe Bidens tillträde som president. Många väntade sig därför att relationerna som nått bottennivåer under Donald Trumps presidentskap skulle tina upp. Så blev inte fallet. Det informella mötet urartade snabbt när Kinas utrikeschef Yang Jiechi anklagade USA:s utrikesminister Antony Blinken för att tala med en respektlös ton, efter att denne inlett mötet med att räkna upp ett antal frågor som USA ser som problem hos Kina. En av dem var behandlingen av den muslimska uigur-­minoriteten i Xinjiang-­provinsen, där omkring en miljon uigurer beräknas utföra tvångsarbete i läger.

Relationerna försämrades ytterligare när USA, i en koordinerad åtgärd tillsammans med EU, Storbritannien och Kanada, tre dagar senare införde sanktioner mot Kina med anledning av just situationen i Xinjiang. Bland annat belades fyra högt uppsatta kinesiska tjänstemän med kopplingar till interneringsläger i provinsen med inreseförbud och fick sina utländska tillgångar frysta. Det var första gången på årtionden som Väst inför sanktioner mot Kina.

Kina svarade direkt med att införa långt hårdare sanktioner mot tio européer, varav fem Europaparlamentariker från de största partigrupperna. Två europeiska och två amerikanska akademiker inkluderades också. Dessutom lanserade regeringen en bojkottkampanj mot vissa västerländska företag som har uttalat sig negativt om Xinjiang, inklusive svenska H&M. De följande veckorna har kinesiskt stridsflyg också vid upprepade tillfällen flugit in i Taiwans luftrum, samtidigt som marinen har förstärkt sin närvaro i omstridda delar av Sydkinesiska havet.

Det faktum att politiken gentemot Kina knappast har förändrats efter maktskiftet i USA antyder att det råder konsensus i det politiska etablissemanget om att landet är USA:s huvudsakliga rival. Men den amerikansk-­kinesiska rivaliteten har inte samma existentiella dimension som den med Sovjetunionen. Snarare påminner den om den ekonomiska kampen om den världsekonomiska ledartröjan med Storbritannien för över ett århundrade sedan.

Enligt den franske historikern Fernand Braudel har kapitalismen utvecklats i faser som dominerats av ett enskilt handelscentrum eller nation. Enligt detta synsätt, som senare inspirerade marxistiska historiker som Giovanni Arrighi, har serien av ledande makter som avlöst varandra sett ut ungefär på följande sätt: Genua, Venedig, Antwerpen, Amsterdam, Stor­britannien, USA. Det mesta tyder på att Kina, som fram till för några år sedan hade en årlig BNP-tillväxt på över tio procent i över 40 års tid och vars BNP väntas bli större än USA:s under detta århundrade, snart kommer att fogas till den listan.

Sådana avlösningar har ofta präglats av konflikter, till exempel handels­krigen mellan England och Nederländerna på 1600- och 1700-talet. Undantaget är de kulturellt närstående Storbritannien och USA, även om USA:s ekonomiska uppgång kring sekel­skiftet ledde till en närmast apokalyptisk retorik om brittisk ekonomisk och kulturell ”nedgång” i det tidigare maktcentrumet. I detta längre perspektiv – inom historieforskningen kallat longue durée (ungefär ”de långa tidslinjerna”) – är det knappast förvånande att USA föredrar konflikt framför avspänning med Kina, oavsett vem som sitter i Vita huset, eftersom det kan bidra till att skjuta upp det oundvikliga ödet några årtionden. Denna vilja till konflikt förstärks dessutom av att den ekonomiska rivaliteten kompletteras av en ideologisk dimension.

Donald Trump kritiserade under valrörelsen regelbundet Biden för att inte vara tillräckligt hård mot Kina. Till mångas förvåning svarade Biden med att lägga sig till med en om möjligt ännu aggressivare retorik än Trump mot landet. En förklaring till detta är enligt Jean-Pierre Cabestan, som är professor i statsvetenskap vid Hongkongs Baptistuniversitet och expert på Kinas utrikespolitik, det faktum att Kina inte bara utmanar USA om positionen som ekonomisk ledare, utan även står för en annan samhälls­modell.

– Joe Biden sade det öppet under valrörelsen förra året, även om många kritiserade honom för det: USA kommer inte att låta det kommunistiska Kina ta positionen som världens ledande supermakt ifrån dem. Den ideologiska aspekten är viktig, för om USA och Kina hade delat samma värderingar hade de stått varandra närmare och USA hade då varit benäget att dela ledarskapet med Kina, ungefär som när de själva ersatte Storbritannien som maktcentrum för över ett sekel sedan. Men det är uppenbarligen inte fallet, säger han till Flamman.

Även om Kina i praktiken är ett statskapitalistiskt snarare än ett kommunistiskt land i dag finns det uppenbarligen för många områden där de kinesiska värderingarna ses som oförenliga med amerikanska eller västerländska sådana. Inte minst vad gäller religionsfriheten, som satts på undantag i Xinjiang.

I det sammanhanget kan de relativt svaga sanktionerna från USA och dess allierade framstå som förvånande. För EU:s del är det logiskt att man inte vill bestraffa Kina hårdare än vad man gör: handelsförbindelserna har helt enkelt blivit för viktiga. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har till exempel förbjudit sina medarbetare att använda ordet rival i hänvisning till Kina. Ett faktum som gör saken ännu känsligare är att EU så sent som i december slöt det nya handelsavtalet Comprehensive Agreement on Investment (CAI) med Kina. Många europeiska politiker oroas nu över att sanktionerna ska leda till att Kina överger avtalet.

– CAI-avtalet förklarar varför sanktionerna var så begränsade och noggrant riktade, i förhållande till hur grova brotten mot de mänskliga rättigheterna är i Xinjiang. Det är de hårda motsanktionerna från Kina som gör att ratificeringen av avtalet nu sätts på spel, i synnerhet det faktum att sanktionerna inte bara riktas mot erkända akademiska institutioner utan även mot europeiska parlamentsledamöter och tjänstemän. På de villkoren är det svårt att se hur Europaparlamentet ska kunna rösta för CAI-avtalet, säger Jean-Pierre Cabestan.

Men om EU har anledning att inte söka en allt för våldsam konflikt med Kina är det inte nödvändigtvis fallet med USA. Så varför motsvarar sanktionerna inte Bidens och det amerikanska politiska etablissemangets retorik? Sébastien Colin, som är docent vid Nationella institutet för studiet av asiatiska språk och civilisationer i Paris, menar att detta visar på vilket sätt Bidens strategi trots allt skiljer sig från hans föregångares.

– Biden är redo att diskutera med Kina i frågor som rör handel. Men vad gäller mänskliga rättigheter och det militära inflytandet på grannländerna är relationerna fortfarande väldigt spända. Ett av Bidens vapen är att mobilisera USA:s allierade för att bilda en gemensam front i stället för att ensam inlåta sig på en konfrontation med Kina, säger han.

Faktum kvarstår att en stor del av amerikanska företags produktion äger rum i Kina. Allt fler amerikanska politiker, inklusive Donald Trump, har därför på senare tid argumenterat för att USA bör ”frikoppla” (decouple) sig från Kina ekonomiskt. Men enligt en rapport från den amerikanska handels­kammaren från februari skulle USA:s bruttonationalprodukt gå miste om så mycket som 500 miljarder dollar om landets investeringar i Kina halverades. Den president som är beredd att ta ett sådant steg lär få svårt att bli omvald. Likväl slår rapporten fast att en ”decoupling”-process redan är igång och att den i det långa loppet är ofrånkomlig.

Jean-Pierre Cabestan tror att Biden kommer att fokusera på fyra saker för att begränsa Kinas politiska inflytande och ekonomiska framsteg.
– Han kommer att begränsa överföringen av nya teknologier till kinesiska företag, behålla försprånget i militär kapacitet, begränsa den kinesiska arméns aktiviteter i Sydkinesiska havet och det taiwanesiska sundet, och förstärka relationerna med sina asiatiska allierade.

Ur kinesiskt perspektiv är synen på de senaste månadernas händelser, föga förvånande, en annan. Det faktum att det kinesiska svaret var så mycket hårdare än de västerländska sanktionerna har förvånat många. Men enligt Sébastien Colin finns det historiska orsaker till det.

– Själva principen med sanktioner ses på ett annorlunda sätt i Kina. Sist västerländska länder införde sådana mot Kina var efter massakern på Himmelska fridens torg 1989. De sanktionerna var hårda. I dag är de mycket svagare, men det är fortfarande symboliskt viktigt. Det är därför som Kina svarar så våldsamt, säger han.

Jean-Pierre Cabestan menar i sin tur att det hårda kinesiska svaret beror på flera saker, inte minst det faktum att Kina i dag redan ser sig som en supermakt och därför måste bete sig som en sådan.
– För det första väntade sig Kina inte några sanktioner från Europa, trots att man hade kunnat förutse dem med tanke på sanktionerna mot Ryssland och de allt mer chockerande avslöjandena om lägren i Xinjiang. Så sent som två veckor tidigare sade EU:s representant i Hongkong till mig att EU aldrig kommer att inför sanktioner mot Kina. För det andra lider Kina i dag av hybris, eftersom de ser sig som oangripliga, förutom av USA. En tredje anledning är att Kina i egenskap av stormakt känner sig nödgad att reagera dubbelt så starkt, för att undvika nya sanktioner.

Sedan Xi Jinping tillträdde som president 2013 har Kina intagit en allt mer självsäker och aggressiv roll på världsscenen. Hans hårda linje i utrikespolitiken har gett fraktionen runt honom smeknamnet ”vargkrigarna”, som sedan 2015 också är namnet på en framgångsrik kinesisk actionfilmserie. 2019 blev ”wolf warrior diplomacy”, för att beteckna Kinas utrikespolitiska beteende, ett allmänt känt begrepp, något som den statskontrollerade tidningen Global Times ömsom beskriver som rasistiskt, och ömsom använder med stolthet. Den kinesiska arméns allt mer aggressiva uppträdande i Sydkinesiska havet, vid den indiska gränsen, i Hongkong och mot Taiwan, samt de allt hätskare uttalandena från ambassadörer och utrikespolitiska representanter runtom i världen är ett resultat av denna politik.

Men enligt Sébastien Colin beror Kinas hållning även på att den kinesiska regeringen är känslig för den inhemska folkopinionen, som ofta driver den mot en mer konfrontativ politik.
– Mycket av Kommunistpartiets legitimitet vilar på dess förmåga att försvara landets gränser. Folkopinionen vill inte att Kina ska visa sig svagt mot sina rivaler. Det förklarar varför Kina intar en allt större roll på den internationella scenen, säger han.
En bekräftelse på det är hyllningarna i pressen och på sociala medier som utrikeschefen Yang Jiechi möttes av när delegationen kom hem från Alaska i slutet av mars.

Frågan är dock om Kina har råd med en storskalig konflikt med USA. Landet har knappt några allierade och är i många frågor isolerat. Kinas regering har också tillmötesgått kritiken mot lägren i Xinjiang, bland annat genom att lova att den ska underteckna den Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention om tvångsarbete – dock utan att säga när det ska ske.

Det sägs visserligen ofta att Kina är en supermakt som inte behöver allierade. Men Sébastien Colin påpekar att Kina samtidigt håller på att bygga upp en inflytelsesfär genom ekonomiska investeringar i utvecklingsländer med infrastrukturprojekt som Den nya sidenvägen, som de också använder i politiska syften. Dessutom leds i dag fyra internationella organisationer av kineser, till exempel FN:s Mat- och jordbruksorganisation FAO, vilket förstärker landets prestige.

Jean-Pierre Cabestan påpekar att Kina är emot allianser av princip men lägger också till att landet faktiskt har två allierade av viss betydelse: Ryssland och Pakistan. Enligt honom är regeringens mål att överleva långsiktigt och försvara landets intressen och garantera hög tillväxt i ett allt mer fientligt internationellt klimat.

– Pekings strategi består i att kringgå det rika Nord genom att etablera goda relationer med utvecklingsländer i Syd, lite på samma sätt som Mao Zedong använde landsbygden mot städerna under inbördeskriget, säger han.

Exakt hur denna strategi kommer att arta sig beror dock på yttre omständigheter, menar han.

– ”Krigsvargarna” runt Xi Jinping står för en aggressiv utrikespolitik medan gruppen runt premiärminister Li Keqiang förespråkar en mer moderat linje. Vilken som vinner i längden beror på hur effektiv Bidens strategi visar sig vara och hur Kinas ekonomi utvecklas. Om tillväxten avstannar och medelinkomsten börjar sjunka kan man vänta sig att Kina antar en mindre konfrontativ linje. Om inte lär regeringen fortsätta på den nuvarande vägen för att tillfredsställa nationalisterna, med en ökad risk för militär konfrontation som följd.

Mycket kan alltså hända. De långa tidslinjernas ekonomiska utveckling är trots allt avhängig oförutsedda händelser och enskilda personers beslut. Förutom i det långa loppet.

Kapitalismens tidigare ledare

[caption id="attachment_224528" align="alignleft" width="300"] Foto: Wikimedia Commons.[/caption]

Enligt historiker som Fernand Braudel har kapitalismen utvecklats i faser, i vilka en enskild stad fungerat som motor och hegemon. Venedig (bilden) tog på 1400-talet över rollen som den ledande makten i det spirande internationella kapitalistiska systemet från grannstaden Genua. Staden avlöstes omkring 1500 av Antwerpen, som i sin tur överlämnade stafettpinnen till Amsterdam i början av 1600-talet. I början av 1700-talet inledde Storbritannien sin långa hegemoni, som understöddes av det faktum att det brittiska pundets värde höll sig stabilt från 1560-talet till 1920-talet. Runt sekelskiftet 1900 förflyttades världskapitalismens centrum till USA. Någon gång under detta århundrade väntas det kommunistiska Kina ta över rollen som kapitalismens nav.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)