Tonsäker norrbottniska men klassresan går lite väl snabbt, tycker Anna Hörnell om “Din vilja sitter i skogen”.
När vi möter den lillgamla jagberättaren i Mattias Timanders debutroman Din vilja sitter i skogen (Weyler, 2024) är han bofast i föräldrarnas stuga i en by utanför Kiruna. Där umgås han med änkan i storstugan, hjälper till med ströjobb – skjutsa turister, lägga makadam under en kraftledning – och funderar med tilltagande iver över sina rötter. Bofastheten varar dock inte längre än romanens första tredjedel, för det hittills obelästa jaget hittar några böcker i ett uthus, upptäcker Litteraturen med stort L och måste raskt sticka ned och pröva lyckan i Stockholms kulturvärld.
Det är lätt att förstå jagets rotlöshet. Hemstaden Kiruna är sig allt mindre lik med allt som rivs, flyttas och byggs nytt, och i byn som varit en trygg punkt håller gammfolket på att dö ut. Dessutom är den egna historien dunkel på det sätt den ofta är i det koloniserade Norrbotten, och ingen morsa eller farsa finns kvar att fråga. Klart det lockar att skaka av sig allt, gå upp i litteraturen, pröva andra sätt att höra hemma.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ingen behöver flytta hem till Skanstull för att försäkra sig om att vägen blir skottad eller att någon tar rätt på tallarna när tromben gått.
Det är också lätt att fastna för romanrösten, den tonsäkra norrbottniskan som ömsom är kaffesurrigt pladdrig, ömsom ordknapp och undanglidande på ett ofta både roligt och förkrossande sätt. Varma ord tas emot med ”Inte är det nå” och att två föräldrar är döda går knappt att benämna; det heter ”efter det att morsan och farsan”, punkt.
Det finns en ömhet och trovärdighet i skildringen av byn som går förlorad när romanen sticker söderut. Jaget bjuds snabbt in i Stockholms litterära kretsar, får kreddiga (och otroligt nog betalda) uppdrag och får gå på Bonniers mytomspunna Manillafest. Han tycks trivas skapligt även om en strulig relation med en manic pixie-tjej gör honom ledsen. En klassresa pågår, eller en resa mot kulturellt kapital, och orsakar vissa pinsamheter (fel val av drink på krogen, ett eventuellt felanvänt litteraturbegrepp) – men klass orsakar aldrig större problem än vad som kan övervinnas genom att vara godmodigt norrbottenstrevlig och säga något om Proust.
Att bildnings- och framgångsresan går overkligt fort må vara ett tillåtet trolleri i fiktionens tjänst, men ett större problem är sprickorna i klasskildringen. Jag litar aldrig helt på att en kille som enligt egen utsago alltid varit frökens favorit, gått samhälls och kallats bög i skolan knappt öppnat en bok förrän vid några år och tjugo – hur mycket tid han än tillbringat iförd Helly Hansen och kepa på en myr.
När resan går norrut igen – tillfälligt eller permanent – konstaterar jaget att ”nog är Södermalm en by det också” och syftar på litteraturvärldens ankdamm, och kanske på att det går att vara lika ohemma i staden som i byn. Men jag fastnar vid vad metaforen egentligen gör.
Det är förstås att sparka in en vidöppen dörr att påtala att den inte stämmer. Ingen enskild cancerdiagnos medför mig veterligen risk för att Södermalms folkmängd permanent krymper med 20 procent, som den kan göra i en by. Ingen behöver flytta hem till Skanstull för att försäkra sig om att vägen blir skottad eller att någon tar rätt på tallarna när tromben gått. Ingen som blickat ut över en by med en handfull invånare, merparten på döhalvan, har någonsin tänkt ”Det här är exakt som senaste L’Amour – La Mort-släppet”.
Men vidöppen dörr eller ej frustreras jag av hur utsagan maskerar den ojämna resursfördelningen, exploateringen, avfolkningen. Vad det är som gör att staden finns och fortsätter finnas i allt sitt provocerande, förtrollande överflöd, och varför just frågan om hemmahörande kan bli ett sådant trassel för den som kommer norrifrån och söker sig en plats.