Palestiniernas president Yassir Arafat är död. Hur han dog vet vi inte: den palestinska ledningen har nu krävt av den franska staten att få se hans medicinska journal. Det borde naturligtvis offentliggöras. Världen har rätt att veta att ingenting konstigt ligger bakom hans död. I en artikel i israeliska Jerusalem Post säger ”en medarbetare till Arafat” att denne uppvisat samma symptom som PFLP:s miltära ledare Wadia Hadad, som ska ha förgiftats av en medarbetare som rekryterats av israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Detta kan naturligtvis vara en ren tidningsanka, ett helt grundlöst rykte som alla förkastar. Men enligt nyhetsbyrån Reuters utesluter inte det palestinska ledarskapet scenariot.
– Det är fullt möjligt att de (israelerna) förgiftade honom… Jag kan inte säga att vi har medicinska bevis, sade palestiniernas respresentant i Frankrike, Leila Shahid, i artikeln.
Med tanke på att den israeliska regeringen öppet hotat mörda Arafat, och har en historia av att ha tagit livet av andra palestinska ledare, bör förstås varje sten vändas i en så känslig fråga. Hindret är den franska sjukhussekretessen och det är upp till landets regering att nu se till att fakta kommer på bordet. Att hälsoministern Philippe Douste-Blazy säger att det inte finns några tecken på förgiftning, utan att ha sett den medicinska journalen, räcker inte.

Oavsett ovanstående är en betydande folklig ledare och frihetskämpe död och det verkar passa som hand i handske för USA och Israel. Israel gör nu allt för att få nya ledare som passar dess intressen och USA menar att nu finns möjligheter till fred trots att båda länderna konsekvent arbetar i motsatt riktning. Som om det vore presidentens fel att hans land är ockuperat och att ockupanten konsekvent bryter alla FN-resolutioner, som kräver tillbakadragande till 1967 års gränser.
Jag har träffat presidenten en gång. Det var ett kort möte, lite typisk handskakning och fotosession men ändå på många sätt ett minne för livet. På plats i Palestina förstod jag att de palestinska självstyrande områdena inte var något lyckorike, där fanns problem med både korruption och yttrandefrihet. Detta vet naturligtvis palestinierna, som trots detta hyllar sin valde ledare och hans livsverk. I stället för att försöka framställa de ockuperade som bovar och deras ledare som ”inkapabel till fredssamtal”, som många internationella politiker och ”Mellanösternexperter” nu gör, borde fler hylla honom för hans livslånga kamp mot en orättfärdig ockupation.