Socialistisk feminism ska ses som ett pågående projekt, skriver redaktören Nancy Holmstrom i inledningen till antologin The Socialist Feminist Project. Hon konstaterar att detta projekt idag är mer angeläget än någonsin.
Holmstrom har rätt. Feminismer som talar om kvinnors underordning men blundar för kapitalismens förödande inverkan på människors livsvillkor kommer att vara till föga hjälp att få ett slut på denna underordning.
The Socialist Feminist Project är sammanställd och utgiven av Monthly Review Press i syfte att visa på styrkan och resurserna – både teoretiska och politiska – i detta projekt.
Bokens extrema slagsida åt nordamerikanska förhållanden framstår emellertid som något av ett misslyckande. Givet de ambitioner förlaget haft med antologin kan man tycka att redaktören borde ha ansträngt sig mer för att lyfta in europeiska perspektiv.
Samtidigt visar antologin tydligt på det genomslag den tredje vågens antirasistiska feminism haft på den nordamerikanska debatten. I princip samtliga artiklar utgår från ett intersektionalitetsperspektiv där olika maktstrukturers komplexa samspel analyseras i relation till konkreta empiriska fall, där ofta olika minoritetsgruppers erfarenheter står i centrum. Ann Ferguson beskriver till exempel sitt perspektiv som ”multisystemisk materialistisk feminism”.
Genom antologins bredd, eller kanske snarare spretighet, aktualiseras också frågan om vad som egentligen är socialistisk feminism. Kanske borde en diskussion om innebörden i projektet ha getts mer utrymme.
Det finns en rad bidrag som jag ställer mig tveksam till om de kan betecknas som socialistisk feminism.
Till dessa kan räknas Judith Staceys The Family is Dead: Long Live Our Families! som är en analys av patriarkala kriser under ”postmoderna familjevillkor i den postindustriella världen”.
Antologin innehåller även två djupt problematiska bidrag om prostitution.
De hamnar helt fel i sin missriktade ansats att vara politiskt korrekta genom att lyfta fram så kallade ”underifrånperspektiv” och därigenom argumentera för sexarbetares rätt att organisera sig fackligt. Det är tråkigt att man därmed har valt att lyfta fram det här sättet att se på sexarbete som det rätta ur ett socialistiskt-feministiskt perspektiv.
Författarnas sätt att argumentera för sin ståndpunkt lämnar mycket att önska.
Jo Bindman skriver till exempel att ”många kvinnor över hela världen går till djärva längder för att bli en del av sexindustrin /…/ De har valt detta yrke – kan vi då tala om för dem vad de kan och inte kan göra?”.
Hennes artikel uttrycker en flagrant avsaknad av en kritisk maktanalys och ett direkt förfelat försök att visa på att sexarbetare inte är viljelösa offer.
Kamala Kempadoo kritiserar de ”nykoloniala kritiker” av sexindustrin som inte tar hänsyn till ”subalterna förståelser och levda verkligheter av sexualitet och sexuella-ekonomiska relationer, såsom i afrikanska och karibiska länder, där man till exempel kan tala om ett spann av sexuella relationer från monogami till multipla sexuella partners”.
Det är svårt att inte anse att Kempadoo skjuter sig själv i foten med ett så generaliserande uttalande som det ovan och återigen upphöjs ”subalterna erfarenheter” som epistemologiskt privilegierade utan att hänsyn tas till de maktstrukturer som formar dessa erfarenheter och som de är inbäddade i. Analyserna påminner mer om socialantropologisk romantiserande kulturrelativism än socialistisk-feministisk maktanalys.
Många studier med intersektionalitetsperspektiv som producerats under senare år, av vilka en del finns representerade i antologin, är bra och gedigna analyser.
De utgör också en del av ett politiskt angeläget projekt.
Det uppstår emellertid problem när klassbegreppet reduceras till en identitetskategori bland flera och därmed töms på den sprängkraft som det har hos Marx och i marxismen.
Om klass inom intersektionalitetsforskning definieras i enlighet med stratifieringssociologi, som ett graderat spann av inkomst, yrke, utbildning et cetera kan inte denna forskning uppnå den frigörande potential den satt sig för. Den marxistiska feministen Martha Gimenez har träffande beskrivit problematiken som: ”marxismen är teoretiskt och politiskt nödvändig om studiet av ‘klass, kön och ras’ ska kunna uppnå något annat än en oändlig dokumentation av variationer och sammantagna effekter i sina väldigt specifika sammanhang och erfarenheter”.
Vad som saknas är helt enkelt marxismen.
Linnea Nilsson
