Som jag nyligen skrev i min recension av en ny antologi om arbetar­­litteratur i denna tidning för­knippas be­greppet fort­farande oftast med skildringar av vita män i traditionella arbetar­yrken. Bara under denna höst har det dock utkommit åt­minstone två romaner om kvinnor i de prekära yrken som präglar vår sen­­kapitalistiska tid. Den ena är Wanda Bendjellouls Dalenglitter: en roman om hårt arbete, som handlar om en ung person som jobbar på en stor snabbmatskedja, och den andra är Felicia Stenroths Handens rörelser.

Handens rörelser handlar om Ida som jobbar med något slags ospecificerad telefon­för­säljning eller kund­support på ett call­center. Runt Ida finns den nya flick­vännen Edita, som installerar larm och som Ida skäms lite inför över sitt eget arbete, Idas mamma som jobbar inom vården och gömmer vin­flaskor i skåpet, och arbets­kamraten som äter frukten i skålarna på kontoret när han inte har råd med lunch och funderar på om han ska hoppa från en bro.

En fråga som åter­kommer i romanen är hur arbete och kärlek hänger ihop. Svaret uppen­barar sig i den knappa tid till­sammans som Ida och Edita måste stjäla åt sig mellan arbets­pass som kan pågå i tio timmar och sluta mitt i natten, och när en älskad mammas läsande och musik­spelande upp­hör i takt med att flaskorna blir allt fler och Krono­fogden hänger på låset. Arbete och brist på pengar äter sig kort sagt in i kärleken.

Det finns något nästan naivistiskt av­skalat i språket och i de korta scenerna som med stor effektivitet och skärpa beskriver det utsugande, utmattande arbetet. Inga dramatiska händelser för berättelsen framåt. I stället in­präntar Stenroth obarm­härtigt både arbetets grå­het och klass­amhällets brutalitet på sidor där Ida rör sig från och till arbetet, ser staplarna i det individuella betygs­systemet växa eller krympa, besöker Edita och tänker på sin mamma.

Botten­lös för­tvivlan finns in­sprängd i det mest var­dagliga.

Handens rörelser är knappast någon upp­bygglig historia om klass­resa eller klass­­kamp, utan snarare en låg­mäld sorge­sång om alla dem som mals ned av hårda och prekära arbeten. Det kan vara bland det vackraste och sorgligaste som har skrivits om arbete och klass på länge.