Det finns många anledningar till att hata klassamhället. Men en av dem är när klassamhället gör att människor för tidigt rycks bort från det gemensamma livet.
Vid bensinmacken där en 12-årig flicka dödades i veckan ligger ett McDonalds som har öppet dygnet runt. Där hänger barn och ungdomar på kvällarna för att de inte har någon annanstans att gå. Flickans vänner sörjer, en hel stadsdel sörjer. Politiker gör enkla poänger och ropar på fler poliser och rasisterna eldar på om ”massinvandringens följder”. Det måste hittas en syndabock. För det är som Oisín Cantwell skrev i Aftonbladet (3/8) att ”vår tid är för enfaldig för att någon ens ska komma på tanken att ge mördaren skulden”. Flickan bodde på en plats, i en stad, där kriminella gäng härjar, säljer droger och mördar – därför är hon död.
På äldreboenden runt om i landet har människor tagit farväl av sina nära. En mamma, en make, en kär farfar eller mormor. Siffrorna blir inte mindre smärtsamma oavsett hur många gånger Anders Tegnell kallar dem sorgliga. Vi har förlorat många som kanske redan var illa däran, men också hundratals som hade många bra år kvar. Hade mormor turen att komma till ett boende där krisåtgärderna sattes in tidigt? Arbetade din partner på ett boende där arbetsgivaren tvingade sina anställda att komma till jobbet trots symptom? Körde din pappa taxi fram och tillbaka från Arlanda? Städade du i alpresenärernas våningar?
Döden i klassamhället är smärtsam även utan covid-19. Vi känner till siffrorna vid det här laget, de som svart på vitt visar hur orättvis döden är. För det är fortfarande så att det skiljer många år i medellivslängd mellan kommuner som Täby, Lomma och Danderyd och kommuner som Åsele, Munkfors och Botkyrka. På samma tema redovisade SCB i rapporten ”Skilda världar – Det demografiskt delade Sverige” (2018) siffror som tyder på att den återstående förväntade livslängden för lågutbildade arbetare, speciellt kvinnor, sjunker.
Flickan bodde på en plats, i en stad, där kriminella gäng härjar, säljer droger och mördar – därför är hon död.
Bakom siffrorna finns människor som dör innan de fått göra den där efterlängtade första dagen som pensionär. Som plötsligt en dag försvinner för att aldrig mer återkomma. Som för att de jobbat ett liv i samhällets tjänst, och inte uppskattats tillräckligt för att ges drägliga arbetsvillkor, inte får njuta av de där soliga dagarna med barnbarnen. Som inte får pusta ut och uppleva nya saker med sin livspartner. Som inte får se sina barn åldras med dem.
Men döden drabbar oss också olika även när vi inte jobbar. I juni drunknade enligt Svenska livräddningssällskapet 23 personer. Det är det högsta antalet för månaden under 2000-talet. Simokunnigheten befaras vara en av anledningarna. ”Man tror sig kunna simma, fast man inte kan det. Där går det så fort från att vara en helt normal simtur till att på några sekunder bli det sista du gör i livet”, säger Mikael Olausson, säkerhetsansvarig på Svenska Livräddningssällskapet till Sveriges Radio (2/7). För alla har inte en liten sommarstuga vid en sjö eller möjlighet att gå på simskola när den kostar 950 kronor per barn och vecka.
I början av juli hittas två män, i 40- och 60-årsåldern, döda i en tank på företaget Sandviks anläggning i Gimo. Det skulle utföras servicearbete på en vätgastank och vad som gick fel är ännu oklart. För männens familjer och vänner är det en outsäglig tragedi. Det borde det också vara för samhället.
Under den här våren har våra politiker gjort det tydligt att det finns pengar att lägga på att rädda liv i en akut situation som en pandemi, men att låta kampen mot det dödliga klassamhället kosta tycks alltjämt vara omöjligt.
Varje liv som släcks för tidigt, varje dröm, skratt och chans som aldrig blev är en tragedi och en förlust för vårt samhälle.
