Strax före nyår beslutade Irans regering att avskaffa subventionerna för importerade basvaror som ris, matolja och mjöl. Det var ett tekniskt beslut, men i ett land som Iran kan det få långtgående konsekvenser. I praktiken gjorde det att priset ökade med mellan 50 och 70 procent, och den 28 december gick Teherans basar, en mäktig kraft i huvudstaden, ut i strejk.
Två dagar senare gjorde säkerhetsstyrkor räder mot flera studentbostäder, inklusive för kvinnor. Det som hade börjat som en strejk bland basarhandlare blev nu ett studentdrivet uppror mot regimen. Hittills har minst 20 personer dödats, varav tre barn, och över 1 000 gripits.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Enligt Roya Kashefi, chef för mänskliga rättigheter vid Parisbaserade ACI, måste de pågående protesterna förstås som resultatet av en tredubbel kris i det iranska samhället.
Det mest omedelbart kännbara för befolkningen är dock att den iranska rialen genomgått en katastrofal kollaps, vilket har utplånat köpkraften för stora delar av samhället.
– För det första finns de olösta efterverkningarna av ”tolvdagarskriget” i juni 2025, som fördjupade Irans internationella isolering och inre osäkerhet. För det andra har återinförandet av FN-sanktionerna i september kraftigt strypt ekonomin.
– Det mest omedelbart kännbara för befolkningen är dock att den iranska rialen genomgått en katastrofal kollaps, vilket har utplånat köpkraften för stora delar av samhället, säger hon till Flamman.
Hon menar att president Masoud Pezeshkians beslut att avskaffa den subventionerade dollarn blev droppen för en befolkning som redan var hårt pressad av inflation och sanktioner.
Till skillnad från protesterna 2019, som främst drevs av fattiga stadsbor i reaktion på höjda bränslepriser, eller rörelsen 2022, som främst leddes av unga och kvinnor kring frågor om social och kroppslig autonomi, förenar de nya protesterna grupper som sällan agerat tillsammans.
– Traditionella basarhandlare – som länge har setts som en konservativ pelare i systemet – mobiliserar nu sida vid sida med universitetsstudenter och delar av den organiserade arbetarklassen.
– Enkelt uttryckt: 2019 protesterade de fattiga, 2022 protesterade de unga – 2026 protesterar Irans samhällspelare tillsammans.
Regimens svar på denna nya rörelse är också nytt. President Pezeshkian har varit ovanligt försonlig, offentligt erkänt ekonomisk misskötsel och föreslagit en ”krisdialog”. Detta för att undvika den totala legitimitetsförlust som följde på regimens hantering av protesterna 2022, menar Roya Kashefi. Till exempel meddelade man i söndags att subventionerna för basvaror i stället ska tredubblas.
– Säkerhets- och prästerskapseliten har gått i motsatt riktning. Ledande fredagsböneledare i städer som Mashhad och Qom har återgått till hårdför retorik och beskrivit protesterna som utlandsstyrda av USA och Storbritannien.
Sådana argument har legitimerat den våldsamma repressionen. Trots en mildare retorik än tidigare har säkerhetsstyrkor misshandlat och beskjutit demonstranter med vattenkanoner i minusgrader.
En annan nyhet är kravet på att dynastin Pahlavi och tronarvingen Reza ska återta makten, vilket författaren och människorättsaktivisten Iraj Mesdaghi (bilden), som kom som politisk flykting till Sverige 1994, ser som hoppfullt.
– Detta är första gången som folket ropar slagord om Reza Pahlavi. Vi har aldrig sett något sådant förut. Folket vet nu vad de vill ha. Frågan har alltid varit vem som ska ta över efter islamisterna. Om den frågan är öppen kommer inget att hända eller så blir det kaos. Nu har man lyft fram ett reellt alternativ till regimen.
Är den auktoritäre shahen verkligen ett politiskt ideal att samlas kring?
– Jag minns tiden under shahen. Vi hade alla friheter som man hade i Europa, förutom politisk frihet. Nu har vi ingenting i stället. Reza Pahlavi säger att han inte kommer att fatta några beslut utan demokratiska val eller en folkomröstning. Han behövs för att leda övergångsperioden. Om inte han, så vem?
Enligt Roya Kashefi bör dock kravet på Pahlavi-dynastins återkomst, som är särskilt populärt inom diasporan, inte förstås bokstavligt utan som en symbol för ett sekulärt alternativ till det religiösa styret.
Varken Roya Kashefi eller Iraj Mesdaghi tror dock att protesterna kommer att leda till en revolution. Samtidigt är situationen oförutsägbar med en Donald Trump som just låtit kidnappa Venezuelas president. Den 2 januari sade Trump att han stödde de iranska protesterna och att USA är ”laddade och redo”, och på presskonferensen efter invasionen av Venezuela nämnde han Iran som en annan möjlig måltavla. Enligt Roya Kashefi var det ett historiskt brott:
– För första gången kopplade en sittande amerikansk president inhemska protester i Iran till en möjlig militär intervention. I Teheran tolkas sådant språk inte som retorik, utan som en politisk signal från högsta ort.
