I ett av Sveriges största internetforum har en tråd med rubriken ”kärlek över klassgränserna” flitigt debatterats de senaste dagarna. Frågeställaren är en kvinna som i korthet undrar om hon ska satsa på arbetarklasskillar eller medelklasskillar. De första, tycker hon, är egentligen under hennes nivå, men eftersom hennes egen socioekonomiska bakgrund är arbetarklass tycks det inte fungera så bra med medelklassmän. Trots att hon anser sig vara ett ”kulturellt och intellektuellt gott parti för en sådan man” (hennes egna ord).
Om det är en provokation eller inte är svårt att veta. Men frågeställaren känns genuin och även om en och annan påpekat att hennes problem snarare är en trist människosyn, har ännu fler – både män och kvinnor – gett goda råd och sagt sig känna igen sig.
Oavsett vilket kan det ses som ett tecken i tiden. Klass har diskuterats mer än någonsin de senaste 20 åren. På många sätt finns ett öppnare klassförakt än på länge. Det är plötsligt okej att arrangera studentfester på temat white trash, eller för den delen att deklarera att man inte vill ha en partner med ”fel” yrke eller bakgrund (om ni tror att exemplet ovan rör sig om en ensam galning bör ni ta en titt på dejtingsajten Edarling.se – ”för välutbildade och sofistikerade singlar”).
Enligt forskare kan det ökade intresset för klass förklaras med att samhället blir allt mer differentierat och polariserat.
”Vi har haft en social förändring som jag inte tror att vi har hängt med i”, konstaterar Irene Molina, professor och kulturgeograf, i en intervju i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan.
En OECD-rapport som fick mycket uppmärksamhet när den släpptes för ett tag sedan visar att Sverige är ett av de länder där klassklyftorna ökar snabbast. Den fattigaste tiondelen av befolkningen är inte bara mer fattiga i förhållande till de rikare idag. De har också faktiskt fått mindre pengar jämfört med vad de hade för några år sedan.
Effekterna låter inte vänta på sig. En nationell kartläggning visar att det idag finns betydligt fler hemlösa än för sex år sedan då den förra kartläggningen gjordes. Räknar man på de lägsta siffrorna rör det sig om 4 000 fler hemlösa idag, troligen fler. Fler än 600 barn vräktes förra året. Också det är en ökning sedan året innan.
En granskning som radioprogrammet Kaliber gjorde nyligen visar att tjänstemän inom till exempel försäkringskassan allt oftare blir utsatta för hot och våld. Deras klienter har helt enkelt fått det tuffare och desperata människor är mer benägna att ta till desperata handlingar.
Klyftorna syns också i den ökade barnfattigdomen. Här drabbas barn till utlandsfödda föräldrar och till ensamstående föräldrar hårdast. Var fjärde ensamstående mamma behövde någon gång under 2010 söka försörjningsstöd. Orsakerna är många, men en av dem är att det här inte är en grupp som varit intressanta att satsa på. Vid sidan av att den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning har ökat sin månadsinkomst med knappt 15 000 i snitt de senaste åren, har underhållsstödet höjts en gång sedan 1994. Med hundra kronor.
Samhällsutvecklingen påverkar oss på ett mentalt plan, och det gäller inte bara de som tillhör de mest utsatta grupperna. För vem vågar be chefen dra åt helvete när grannen vräktes i förra månaden? För feminismen som frigörelseprojekt har de ökade klassklyftorna varit en katastrof. Samtidigt som inkomstskillnaderna ökar överlag, ökar de även mellan män och kvinnor. Om ens barn riskerar att hamna i fattigdom om man skiljer sig är man inte fri. Och när fler dörrar är stängda lever vi i en könskonservativ vardag där somliga till slut börjar begrunda om ens framtida partner är ett gott parti som kan agera som familjeförsörjare om jobbet skulle försvinna eller utförsäkringen gå snabbt.
En strimma ljus är att det vid sidan av förakt och dystra siffror också har växt fram en ökad medvetenhet från andra hållet. Vänstern tycks lyfta klassperspektivet oftare och bättre. Allt åt allas överklass-safari i Solsidan är ett exempel. I kölvattnet har det poppat upp liknande initiativ på andra håll, där busslaster guidas runt i överklassområden. Förhoppningsvis kan vänstern hålla kvar vid det och fortsätta prata om klass. För det behövs.
