Karl Marx. En biografi

Sven-Eric Liedman.
Albert Bonniers förlag, 2015.

I Sven-Eric Liedmans 800 sidor långa Karl Marx. En biografi finns ett avsnitt om ordet ”revolutions” etymologiska rötter. Ordet har nämligen inte alltid haft den betydelse det har idag, ursprungligen kommer det från det latinska ”revolvo” som betyder ”rulla tillbaka” eller återta en förlorad position. På 1500- och 1600-talet användes ”revolution” för att beskriva planeternas upprepade rörelsemönster. Först på 1700-talet fick ordet den betydelse som det har idag: en genomgripande förändring. Då började det användas för att beteckna det paradigmskifte som skett inom naturvetenskapen med Galileo, Newton och Copernicus.
När jag slår igen Liedmans biografi får jag en känsla av att ha varit med om en revolution i ordets båda bemärkelser. Karl Marx är en bok som skiljer sig från de flesta Marx-biografier jag har läst. Vanligtvis brukar dessa antingen koncentrera sig på den historiska personen Marx eller författaren Marx. De förra beskriver en 1800-talsgestalt, de senare en författare som är mer aktuell idag än på sin egen tid. Det Liedman gör är att han försöker kombinera dessa två synsätt. Hans Marx är tveklöst en 1800-talsfigur, men det är via 1800-talet som han blir relevant för vår tid. På så sätt återtas en förlorad Marx samtidigt som en helt ny bild vaskas fram. Jag ska strax förklara hur det går till, men först några ord om vem Marx var.

Liedman börjar med att konstatera att när Marx föddes år 1818 låg industrikapitalismen ännu i sin linda; Napoleon hade just störtats och det var sju år kvar till det första tåget skulle rulla. När han dog fanns både telefoner och glödlampor, Europa hade genomgått flera revolutioner och Darwins evolutionsteori hade slagit igenom. Marx levde med andra ord under en av de mest händelserika perioderna i världshistorien. Under seklets början hade den moderna industrin fötts med bomullsfabrikerna. Arbetsdagarna var långa och barnarbetet utbrett. Till städerna strömmade proletariserade hantverksgesäller och ännu fanns inga fackföreningar. Som Liedman påpekar var tiden olik vår men det finns samtidigt slående paralleller. På 1800-talet var världen, liksom idag, globaliserad och profitintresset låg som en öppen ådra. Kommunikationerna gick långsammare, men pengar cirkulerade snabbt mellan kontinenterna. Fattigdom levde sida vid sida med rikedom samtidigt som idéer och budskap flög över nationsgränserna.

Det finns en vanlig missuppfattning om att Marx bidrag till sin tid var hans beskrivning av kapitalismen. Det är inte riktigt rätt: kapitalismen hade beskrivits tidigare av nationalekonomer som David Ricardo och Adam Smith. Det Marx gjorde var att han ringade in kapitalet. Det finns en viktig skillnad: kapitalismen är ett samhällssystem medan kapitalet är samhällssystemets motor. Kapitalet är samhällskontraktet mellan arbetssäljaren och arbetsköparen; i Marx tappning sammanfattat i ”mervärdesteorin” – ett originellt teoribygge som visar hur kapitalisten pressar profit ur arbetaren. Mervärdesteorin var en slags samhällsvetenskapens motsvarighet till Darwins evolutionsteori.
Som Liedman påpekar är det den här Marx vi behöver idag – den skarpsynte vetenskapsmannen och kritikern. Under 1900-talet reducerades Marx till en endimensionell figur ur vars böcker det flög sovjetiska femårsplaner och profetior om ”proletariatets diktatur”. Efter Sovjets fall (och ännu mera: efter finanskrisen) har den internationella forskningen dock återtagit 1800-talets Marx. Den lyfter fram Marx mervärdeslära tillsammans med hans beskrivningar av kapitalismens inneboende motsättningar. Samtidigt har den deterministiske klasskämpen fått träda tillbaka. Idag är 1800-talets bomullsfabriker utkonkurrerade och med dem drömmarna om proletariatets seger. Men på dess marker står bemanningsföretag och callcenters som upprättar samma ojämlika samhällskontrakt som i industrikapitalismens begynnelse.

Jag skulle kunna ägna en hel text åt att belysa alla de originella tankar som Karl Marx innehåller. Det är en spränglärd biografi som både fungerar som introduktion och avancerad genomgång av samtida inriktningar som kapitallogiken och ”neue Marx-Lektüre”. Liedmans kommentarer om originaltexterna är dessutom så kunniga att jag emellanåt får för mig att han har läst varenda bok som Marx refererar till i sina fotnoter. Ändå är det något jag saknar i själva anslaget. Jag tror att det handlar om något så simpelt som att Liedman inte lyckas fånga lustigkurren Marx. I de två senaste biografierna om Engels och Marx på svenska – Francis Wheens Karl Marx. En biografi och Tristram Hunts Friedrich Engels. Kommunist i frack – har duons humor varit ett viktigt inslag. I Wheens biografi berättas till exempel om en föreläsning där Marx talade om det kommunistiska samhället. Under föreläsningen reste sig en hånleende man och frågade vem som ”ska putsa folks skor under kommunismen”? Marx svar kom blixtsnabbt: ”Det ska du göra”.

Jag tycker att det är ett misstag av Liedman att utelämna denna lättsamma och kvicka sida. Så mycket av det som kallas marxism har något humorbefriat över sig. Wheen och Hunt försökte göra upp med det, visa att Marx själv skulle haft mycket svårt för det marxistiska gravallvaret. Liedmans lite torra ton hade mått bra av att kontrasteras med ett par flamsiga upptåg.