Den bosnienserbiska paramilitära gruppen Hämnarna (Osvetnici) hade fått nys om bosniska resenärer på ett tåg som passerade staden. Så de tog sig ombord, drog med sig 24 personer och avrättade dem på plats.

Omkring 500 passagerare bevittnade händelsen, utan att någon vågade konfrontera dem. Förutom Tomo Buzov, en pensionerad officer från den jugoslaviska folkarmén, JNA, som reste sig upp när en 17-årig bosniak beordrades att följa med paramilitärerna. Buzov protesterade och frågade vems armé Hämnarna tillhörde, men fick till svar att det inte var hans sak. Buzov ska enligt uppgift ha dragit 17-åringen i handen för att hindra honom från att lämna kupén och ska då ha blivit beordrad att själv lämna kupén och följa med. I tumultet som uppstod slutade det med att pojken blev kvar och överlevde, medan Buzov fick möta döden ute på spåret.

Filmen kretsar kring Buzovs (Dragan Mićanović) handling. Han var den enda icke-bosniakiska passageraren på tåget som stod upp mot angriparna. Allt pekar på att Buzov avrättades direkt, bakom tågstationen, och inte tillsammans med de fängslade bosniakerna. 32 år senare har familjen fortfarande inte hittat hans kropp.

Minnet av att inte ha kunnat rädda sin medpassagerare kommer att stanna hos honom för alltid.

Filmens styrka ligger inte i porträtteringen av hjältemodet hos Buzov, som snarare är en bifigur i filmen. Fokuset ligger i stället på en annan passagerare som inte reagerar. Skådespelaren Goran Bogdan, känd i regionen för att i en mängd roller skildra vanliga människors vardag, gestaltar karaktären Dragan.

Dragan känner instinktivt att något är fel och lovar att skydda en ung man utan ID-kort. När soldaterna går ombord ifrågasätter Dragan först deras handlingar, men blir bryskt tillrättavisad av soldaterna. Återkommande panoreringar över Dragans ansikte visar en man som förlorar kontrollen över situationen. Förvirringen övergår i skräck när Dragan inser vad som står på spel. Hela hans tilltro till rättsstaten och myndigheterna krossas framför hans ögon. Handlingsförlamningen speglas i hans tomma blick.

Hjälten är Buzov, vars militära förflutna ställer till det för honom. Uppvuxen i en annan tid med andra etiska regler vad gäller militärens roll kan han inte förbli tyst. Men den jugoslaviska armén har kollapsat och är inte längre en säkerhetsgarant för medborgarna. Ett kompakt nationalistiskt mörker har slukat alla oliktänkare på vägen.

Kameran fångar klaustrofobin väl, genom att röra sig i trånga tågkorridorer och kupéer för att gestalta instängdheten och utsattheten. Under hot söker vi oss inåt, stänger in oss i små utrymmen för att låta stormen passera medan vi gör oss så osynliga vi kan. Hotfulla röster och ljud utanför bild frammanar en kuslig stämning utan att behöva visa något. På det sättet liknar The man who could not remain silent samtida europeiska filmer som handlar om folkmord och brott mot mänskligheten, som exempelvis Quo vadis Aida? och The zone of interest där våldet sker bortom synfältet. Avrättningarna hörs och anas och ljudet blir till ett inre visuellt verktyg.

Filmen börjar och slutar med Dragans ansikte. I början sover han, i slutet sitter han klarvaken, stirrande framför sig medan tåget rusar vidare i sin resa mot mörkrets hjärta. Dragan är förändrad för alltid, inte bara för att han bevittnat ett krigsbrott men också för att han insett sin maktlöshet och rädsla. Minnet av att inte ha kunnat rädda sin medpassagerare kommer att stanna hos honom för alltid. Så som vem som helst av oss pendlar förbi världens ojämlikheter och skändligheter utan att höja vår röst.