Francisco Goyas målning där Saturnus äter sitt eget barn, är ett av den spanske konstnärens mest drabbande målning. Grostesk och skrämmande.
Jag vet inte om Mark Lynas haft Goyas Saturnus i åtanke när han skrev sin senaste bok, Sex grader. Det är i alla fall ett mörker av Goyas mått som den brittiska journalisten målar upp när han berättar vad som kan hända Gaia, jorden, vid en stegrad medeltemperatur upp till sex grader.
Nåja, det Dantes inferno som Lynas återkommer till fungerar även det bra för att sätta kulturell knorr på en bok som vill beskriva resultatet om inget radikalt görs för att minska utsläppen av växthusgaser.
Sex grader är ett med samtiden. Tyvärr, måste man säga. För de scener som utspelas i Asien augusti 2007 hade man ju gärna varit utan. Monsunregn och översvämningar och miljoner människor på flykt.
Och tidigare, i Europa, temperaturer upp till 45 grader. Extremt väder, alltså.
Är detta en bild av framtiden? Troligen, säger de flesta av världens klimatkunniga. Däribland Mark Lynas, vars ”populärvetenskapliga thriller” är en larmklocka med oräkneliga decibel. För de som vill lyssna. Och orkar ta in budskapet, ska väl också sägas.
Att grad för grad försöka ta in vad som händer på moder jord är inte lätt även för den vetgirige. Och redan efter två kapitel, och därmed två graders temperaturshöjning undrar jag: Vem är boken till för?
Är mottagaren tänkt vara klimatexperter som ska imponeras av att författaren läst varenda vetenskaplig rapport om växthuseffekten och den globala uppvärmningen? Eller är det ”mannen på gatan”(med stadsjeepen!?) som med Sex grader ska kunna få fördjupad kunskap om lägets allvar, och kanske därmed se sig i ett sammanhang som kan leda bort från ett miljöförstörande vardagsliv?
Sex graders kronologiska väg till helvetet är en resa som borde ge traditionella trillerskribenter en tankeställare. I Mark Lynas uppföljare till Oväder (2005) handlar det om gastkramande framtida verklighet med försurade hav, sjunkande atoller (bland andra Maldiverna), ett smältande Arktis och ett uttorkat och döende Amazonas. Och som en konsekvens av allt: Klimatflyktingar, sjukdomar, laglöshet och krig. Bara för att nämna något.
Och efter tre graders höjning av medeltemperaturen inträder ”ensamhetens tidsålder”.
”Puh! Vad ska man göra?” är en känsla som pockar på.
Ja, i alla fall inte som västvärlden (där makten finns) gjort, och på sina håll fortfarande gör, det vill säga förneka och skjuta över problemet på ”någon annan”, exempvis Indien och Kina, även om det sistnämnda landets snabba ekonomiska utveckling står i kollisionskurs med vad miljön kräver.
Det är ett imponerade arbete av den i Fiji födde journalisten. Researchen är omfattande och han drivs av en äkta vilja att lyfta fram den rådande situationens allvar.
Mark Lynas vill ställa sig på världens torg och skrika att det är bråttom, klockan är, faktiskt, fem i tolv. Det är med andra ord dags att, på allvar, gå från snacket till verkstan.
Därför blir jag besviken när sista kapitlet, Att välja vår framtid, upptar så liten del av boken. Och att Lynas är så luddig och svepande.
Ok, han ställer upp en tabell, och slår med emfas fast att vi har åtta år på oss. År 2015 måste de globala utsläppen av fossila CO2-haltiga växthusgaser kulminera, enligt Lynas. Annars riskeras två-gradersgränsen att passeras, och därmed tröskeln för ”kolcykelns återkopplingar”. Vilket betyder att en gräns överträds, från vilken naturens egna processer i klimatsystemet triggas igång och börjar förändras på egen hand med oanade konsekvenser.
Trots vissa invändningar är det bara att hoppas att Sex grader får många läsare. Det svårt att tänka sig en mer angelägen bok, nådens år, 2007.
Det är förstås naivt, men kanske kan den få de herrar som bestämmer huvudinriktningen av dagens globala ekonomiska system att se sig i spegeln, och där se vad de faktiskt är: Saturnusar med Gaia som fånge.