”Klimatförändringen är den duk på vilken tjugohundratalets historia kommer att målas”, skriver Mark Lynas i sin bok Sex grader. Vi är övertygade om att han har rätt. I takt med att de klimatrelaterade katastroferna blir allt fler och omfattande kommer ingen politisk kraft kunna undvika frågan. Men vilken historia – vilka färger duken målas i – avgörs av politik och styrkeförhållanden. Det som nu händer på Afrikas horn, där människoskapad klimatförändring orsakar svält, flykt och massdöd, är ett varsel om framtiden. Men andra utvägar återstår. Ännu är det möjligt för världen att växla spår, att vi med gemensamma ansträngningar monterar ned de fossila strukturerna och solidariskt hanterar de oundvikliga följderna av klimatförändringarna. Så att de mångdubbelt fler som drabbas i framtiden inte lämnas åt sitt eget öde på det sätt som nu sker i Somalia och Kenya.
Det är med denna förförståelse vi läser framtidskommissionens strategidokument och följer debatten mellan de fyra kandidaterna till ordförandeposten i Vänsterpartiet. Vi finner att framtidskommissionen förefaller obekymrad om mänsklighetens överlevnad eftersom en god miljö underställs frågor om jobb och välfärd, trots att det givetvis är tvärtom: varken jobb eller välfärd kommer att utvecklas på en planet där ekosystemen kollapsar. Och vi finner att tre av fyra partiledarkandidater behandlar klimatfrågan lika styvmoderligt. Endast Jonas Sjöstedt lyfter aktivt klimatomställning som en central fråga för vänstern.
Vår förhoppning är att de övriga kandidaterna hinner göra politiska omprioriteringar och att strategidokumentet omarbetas alternativt avslås. För om klimatfrågan är den duk på vilket århundradets historia kommer att målas, är det av högsta vikt att den färgas röd. De åtgärder som krävs ligger nämligen så långt ifrån högerns politiska intuition och kapitalets intressen att det är svårt att tänka sig att de kommer att kunna, eller ens vilja, hindra ett globalt Somalia. Det handlar om högerns motvilja mot de stora, planerade investeringar som krävs för att snabbt minska vårt samhälles beroende av fossila strukturer. Det handlar om deras ovilja att erkänna den enorma miljöbelastning som privat konsumtion skapar, vilket ju vore att erkänna att skattehöjningar och regleringar är av godo. Det handlar om högerns tjurskalliga ovilja att erkänna i-ländernas historiska ansvar för uppvärmningen, vilket nu blockerar möjligheterna till en internationell överenskommelse på klimatområdet.
Men ytterst handlar det om att det är själva kapitalackumulationen som är klimatförändringens motor. Det är den för kapitalismen helt grundläggande möjligheten till gränslös tillväxt som har fört oss till den ekologiska katastrofens rand.
Detta är något som även mainstream-miljörörelsen och Miljöpartiet bortser ifrån, och därför bär Vänsterpartiet på en nyckel till att lösa klimatfrågan: den socialistiska visionen. Det är i sig ingen anledning för vänstern att slå sig för bröstet; att det hittills är Miljöpartiet som har slagit politiskt mynt av klimatfrågan är i stort sett välförtjänt. Men det är en anledning för Vänsterpartiet att ta frågan på allvar och så småningom även utmana Miljöpartiet. För medan Mp har viljan har det avhänt sig viktiga politiska verktyg. Vänsterpartiet har verktygen, men har hittills inte visat att viljan verkligen finns.
Vi hoppas att kongressen röstar på den eller de ordförandekandidater som tar vår tids ödesfråga på fullaste allvar. Som det ser ut nu innebär det en röst på Jonas Sjöstedt. Men andra kan kanske tillkomma; att försova sig är bättre än att inte vakna alls.
