Av en händelse, som ser ut som en tanke, avslutades COP19 i Warszawa strax före tredje säsongen av tv-serien Bron. I sista delen syns skaror av demonstranter utanför Bella Center där klimattoppmötet hålls. Som i verklighetens COP15 anno 2009, men med den avgörande skillnaden att demonstranterna inte fick komma ministrarna så nära och att var de många tusen fler. Huvuddemon (6/12-09) drog över hundra tusen människor i minusgrader.
Mängden, engagemanget och kraften inom klimatrörelsen är inte vad den varit. Störst demonstrantskaror i Warszawa drog klimatförnekare och högernationalister. Och skillnaden på bevakning: svensk media rapporterade knappt från COP19 förrän flera hundra delegater lämnade det i protest mot att det går för sakta; för övrigt av samma orsak som en dödlig pandemi iscensätts i tv-serien.

Så vad gör miljörörelsen i EU under den kollektiva förnekelsen? Inte mycket! Det blev inga gemensamma resor, alternativa forum eller allmänna demonstrationer i samband med COP19. Är det som journalisten Naomi Klein hävdar i sin nya, ännu outgivna bok att det största hotet inte kommer från inskränkta klimatförnekare och handlingsförlamade välfärdsstater utan från klimatrörelsen själv: dess foglighet, nära nog apati och acceptans av ”business as usual”?
Fastän tiden är knapp ser politiker COP20 i Lima nästa år, liksom Warszawa, blott som ett steg på vägen till Paris (COP21) år 2015. Frågan är om ursprungsfolkrörelsen och bonderörelsen nöjer sig med det, om de kan mobilisera till ett nytt Köpenhamn eller om Klein kommer få rätt?