De färgglada husen klamrar sig fast vid klipporna, luften är fuktig och havet mörkt. I bakgrunden reser sig fjällen, nakna och orörliga. Sisimiut hälsar mig med sin kärva stillhet.

Här i Qeqqata kommun finns den enda gruvan i hela Grönland som är i full drift. Där bryts anortosit, som används i framställningen av ett slags glasfiber, bland annat för vingar till vindkraftverk. Gruvan ägs av ett bolag med kanadensiskt kapital i botten och ligger avsides utan vägförbindelse, vid en fjord som når nästan ända fram till inlandsisen.

Här finns också Kangerlussuaq, där USA byggde en flygplats och militärbas 1941, men som man lämnade efter kalla krigets slut. Den är ändå fortfarande viktig både för Nato och för Danmark, som för ett år sedan beslutade att bygga en militärbas där.

Dessa två faktorer – säkerhetsläget och mineralerna – är huvudingredienser i Trumps hot mot Grönland det senaste året.

Jag kliver in i kommunhuset, en avlång byggnad i diskret blågrå färgskala. Kommunen Qeqqata har knappt tio tusen invånare, varav drygt hälften bor i Sisimiut. Den del av kommunen som inte är permanent istäckt är ungefär så stor som Småland.

I kommunhusets konferensrum möter jag borgmästare Malik Berthelsen (bilden) – en 47-åring med erfarenhet både från det grönländska parlamentet och från ett liv som företagare i olika branscher, allt från möbelhandlare till pizzabagare.

Malik Berthelsen talar en flödande grönländska, helt lönlöst att försöka dechiffrera. Men tolken bygger språklig bro, och förmedlar borgmästarens positiva syn på såväl det militära inslaget i Kangerlussuaq som på gruvan.

– Kangerlussuaq har, delvis tack vare militären, fortsatt ett liv även efter att utrikesflyget flyttats till Nuuk. Gruvan bidrar med både sysselsättning och skatteintäkter till kommunen och är inte ett dugg kontroversiell. Den ligger så avsides, och det som bryts orsakar inte någon debatt om miljöförstöring.

– Men det är tur att vi inte har de sällsynta jordartsmetallerna här. De verkar bara ställa till problem, särskilt om där finns uran också.

När det gäller hotet från USA gjorde sig Malik Berthelsen omtalad ut över världen på senvintern i fjol. Usha Vance, hustru till den amerikanska vicepresidenten JD Vance, hade tänkt bevista den årliga hundslädestävlingen i Sisimiut och i samband med det få möta borgmästaren.

Till detta tackade han vänligt men bestämt nej. Det passade inte alls i tiden, då valkampanjen var i sitt slutskede, förklarade han. Då avstyrdes fru Vances besök i Sisimiut helt och hållet.

Bara ett par veckor tidigare hade Malik Berthelsen gått i en stor demonstration mot USA:s hot om övertagande. ”Som en protest mot hur presidenten uppför sig mot vårt folk”, sade han till tidningen Sermitsiaq.

– Vi har inget emot amerikanska soldater på våra gator, säger Malik Berthelsen. Det är vi vana vid sedan den tid de hade militärer i Kangerlussuaq. Men ett övertagande av Grönland accepterar vi inte.

Tanken på att överta Grönland har dykt upp vid flera tillfällen tidigare, men det var ändå med stor överraskning som Danmark under Trumps förra presidentperiod tog emot hans förslag att köpa Grönland, som han jämförde med en ”fastighetsaffär”. Statsminister Mette Fredriksen svarade med att kalla förslaget ”absurt”.

Men när Trump återkom till presidentposten för ett år sedan trappade han upp retoriken. Grönland ska ”på ett eller annat sätt” bli en del av USA, sade han. Det är framför allt två skäl som angetts: nationell säkerhet och mineraler.

USA:s intresse är inte nytt. Skillnaden är att Trump säger det högt.

Inte minst trånar man efter de sällsynta jordartsmetallerna, för att komma bort från beroendet av Kina. Men under hösten har Trump tonat ner mineralfrågan och i stället betonat geopolitisk säkerhet.

– Vi kommer att göra något åt Grönland, vare sig de vill det eller inte, annars kommer Ryssland eller Kina att ta över Grönland, och dem vill vi inte ha som grannar, sade presidenten till reportrar förra fredagen.

Jag är kvar i kommunhuset, men tar mig längst ned till souterrängvåningen och en man som gör sin första arbetsvecka i IT-sektionen. Stinus Silassen har precis kommit flyttande från Kujaleq kommun, längst i söder, där några av Grönlands mest omtalade mineralfyndigheter finns. Där var han mycket aktiv i föreningen Urani Naamik, Uran nej tack.

– När jag gick med, på 2010-talet, var uranbrytning tillåten. Det fanns långt gångna planer på att öppna en gruva nära Narsaq, för att bryta jordartsmetaller och uran, och vi såg de stora riskerna med detta.

Det australiska bolaget Energy Transition Minerals hade länge jobbat för att öppna en gruva i fjällområdet Kuannersuit, Kvannefjället, bara halvmilen från samhället Narsaq med dryga 1 000 invånare.

När valet närmade sig 2021 återstod bara ett sista godkännande från landets regering för att bolaget skulle få starta brytning. Urani Naamik hade då i flera år kampanjat mot planerna, på grund av riskerna: dammspridning vid pulvrisering av bergmassor, användande av kemikalier för urlakning av mineralerna, stora dammbyggen för restavfallet.

Inför valet 2021 lovade oppositionen, med det grönt färgade vänsterpartiet Inuit Ataqatigiit (IA) i spetsen, att vid valvinst återinföra förbudet mot uranbrytning. Och så blev det. Ett beslut som förargade gruvbolaget till den grad att de stämde Grönland på 76 miljarder danska kronor – en sak som ännu inte är avgjord, ärendet ligger nu hos Grönlands Högsta domstol.

– Kanske bidrog vi i Urani Naamik till att stoppa planerna. Ordföranden i det förlorande partiet Siumut menade i alla fall att vi kan ha förstört möjligheterna för en gruva där, säger Stinus Silassen med ett diskret leende.

Är det typiskt för gråsprängda 60-plusare på Grönland att ägna sig åt aktivism?

– Nej, generellt är grönländare starkt auktoritetstroende. Har politikerna beslutat en sak så håller man sig till det. Men för mig har det alltid varit viktigt att inte skada naturen, det lärde jag mig av pappa. Vi bodde i en by längst söderut som heter Nanortalik. Och kanske blir man mer misstroende mot centrum när man växer upp i periferin.

Jag lämnar Stinus Silassen i det mjuka eftermiddagsljuset utanför kommunhuset och spanar bort mot ett annat byggnadskomplex, på andra sidan av den lilla sjön Spejdesø, mitt i Sisimiut. Där finns Greenland School of Minerals & Petroleum. De har en yrkesutbildning för arbete inom gruvnäringen eller angränsande branscher.

Jag vill höra med eleverna hur de ser på gruvnäringens framtid och hoten mot ön, så jag knallar dit en dimmig fredagseftermiddag. Men ungdomarna har redan gjort helg, så jag slår mig ned hos rektorn, Hans Hinrichsen.

Här kan jag prata svenska utan problem. Det visar sig att min namne på andra sidan skrivbordet är uppväxt så nära Sverige man kan komma, i Helsingör. Men nu har han varit många år på Grönland. Det var han som på regeringens uppdrag startade den här skolan 2008, så hans kunskaper om gruvorna är djupa. Hur ser han på branschens framtid?

Folk här på Grönland har försatts i en helt orimlig situation.

– Problemet här är att så mycket måste investeras i infrastruktur innan brytning kan komma igång. Vägar, hamnar, flygplatser. Det krävs mycket pengar och uthållighet hos investerarna.

– Men i grunden ser jag positivt på möjligheterna att bygga en stark gruvindustri. Framför allt på grund av det stora intresset för kritiska mineraler. Om Kina sätter restriktioner på sin export måste EU och USA skaffa dem på annat sätt.

Hur många gruvor i drift kan det finnas om tio år? undrar jag. Kanske fem-sex stycken, tror Hans Hinrichsen. Men eftersom det är så långa ledtider i branschen kan bara redan existerande projekt hinna realiseras till dess, poängterar han.

Kan uranförbudet sätta käppar i hjulet för branschen?

– Där är du inne på politik, och det uttalar jag mig inte om. Jag är tjänsteman och gör som jag blir tillsagd. Om regeringen säger åt mig att hoppa så hoppar jag…

Rektor Hinrichsen tystnar ett ögonblick.

– Och förresten så går jag i pension om en vecka och flyttar hem till Danmark.

– Men jag får inte säga något om sådana saker då heller. Det står i mitt kontrakt.

Det närmar sig helg, näst sista arbetsveckan före pensionen, och rektorn stänger av sin dator. Någon bild vill han inte vara med på, så jag går tillbaka till hotellet i den tilltagande skymningen. Avfärden till Nuuk närmar sig – ett odramatiskt flygskutt på en timme om allt går som det ska. Vilket det ofta inte gör i Grönlands ombytliga väder. Till exempel denna kväll, då det stormar i Nuuk och flygplanet dirigeras om till Ilulissat, där det finns lediga rum i Hotell Arctic.

Nästa dag går det bättre med flyget, och jag får några dagar i huvudstaden. Bland annat möter jag en aktivistkollega till Stinus Silassen, som tar mig med till en restaurang med det mest fantastiska läge på en klippsluttning nära fjorden. Mitt i blickfånget reser sig berget Sermitsiaq, vars högsta spets når upp till 1 210 meter över bukten.

Aili Liimakka Laue bekräftar den bild av protesterna mot Kuannersuitprojektet som Stinus Silassen gett några dagar tidigare, om än med något mera temperament.

– Den gruvan kommer inte att starta så länge jag lever. Vi är många som kommer att ställa oss i vägen med våra kroppar, försäkrar hon.

Samtidigt pekar förespråkare på att gruvnäringen är central för Grönlands framtid. I dag finansieras nästan hälften av den offentliga budgeten av Danmarks blockbidrag på omkring 3,9 miljarder danska kronor årligen. Enligt den grönländska regeringen är ökad mineralutvinning en av få realistiska vägar mot ekonomisk självständighet.

Gruvprojekt ger dessutom relativt välbetalda jobb i glesbygd, ofta med löner 30–50 procent över snittet i privat sektor. På EU-nivå klassas flera av Grönlands mineraler som kritiska råmaterial, där Europa i dag är starkt beroende av Kina, och EU-kommissionen har pekat ut Grönland som en potentiellt strategisk leverantör.

Ändå kunde kontrasten kunde inte vara starkare: att lyssna till Ailis beskrivning av gruvprojektets stora miljörisker samtidigt som man har den natursköna vyn med fjorden, isbergen och det dramatiskt vackra fjället i blickfånget.

Inför nästa etapp av resan bereder jag mig på att få storslagna naturupplevelser i övermått. Tidig tisdagmorgon går jag ned till hamnen för en resa femtio mil söderut. Jag ska följa med passagerarfartyget Sarfaq Ittuk till Narsaq.

Det tar sin tid att stäva fram i tolv knops fart. Men det är värt varje minut. Att under två hela dagar färdas längs denna kust med dess magnifika fjäll- och fjordlandskap, ofta även inomskärs i lugnare vatten, och emellanåt angöra mindre kustsamhällens hamnar – det ger en helt annan känsla för landet än att förflytta sig med flyg.

Tiden och plånboken medger tyvärr inte att jag stannar i Narsaq. Jag kommer inte att hinna vandra upp till Kuannersuit och med egna ögon betrakta platsen där det australiska bolaget vill öppna uran- och jordmetallsgruva.

Men i närbelägna Qaqortoq gör färjan ett längre uppehåll. Klockan är fortfarande bara fyra, bostadsområdet på den sydvästra bergssluttningen ned mot hamnen badar i gyllene eftermiddagssol.

Jag tillbringade faktiskt en vecka här för 36 år sedan, och finner vägen till centrum, med kommunhus, kyrka och matbutik. Kommer i samspråk med en kvinna som lagt upp några påsar med bär till försäljning.

– Blåbær och sortebær. Jag har plockat dem där borta, i fjället, förklarar hon och pekar.

Hur blir det med bärplockning om ni får en gruva här i trakten då, undrar jag.

– Ja, dem vill vi inte ha hit! Det får inte ske!

Kvinnan är snabb i aktionerna och tar med mig en bit bort, så att vi får siktlinje ned mot hamnen.

– Ser du det vita huset? Där håller de till! Gå dit och tala med dem!

Grönland har alltid varit i centrum för uppmärksamheten i tider av politiska omsvängningar.

Skulle jag alltså till slut få träffa någon även från gruvsidan? Det vore en oplanerad lyckträff, med tanke på att bolaget har sin hemvist på andra sidan jorden.

Men det visar sig att kontoret, med vidhängande maskinhall, tillhör ett lokalt entreprenadföretag som säljer tjänster till bland annat gruvbranschen, dock inte till Kuannersuitprojektet. Malik Rasmussen, delägare i företaget, är på plats.

– Jag förstår varför människor är emot brytning vid Kuannersuit. Det är jag också, så som de tänker lägga upp det, med dagbrottet och dammarna. Teknologin utvecklas. Varför inte se om man kan bryta underjordiskt och frakta iväg malmen, i stället för att krossa den på plats och bearbeta den med kemikalier?

Uranet kan hanteras utan att bli en lokal miljörisk, menar Malik Rasmussen. Det värsta med projektet är dammarna med giftigt kemikalieavfall.

– Vi som vuxit upp och bor här vet vilka risker som finns. Jordskred, till exempel. Om en damm brister rinner innehållet ut i havet och sprider sig längs kusten. Jag fattar inte att de kan vara så säkra på att de där dammarna ska hålla i tusen år. Fucking crazy!

Med detta kraftuttryck ringande i öronen går jag tillbaka till båten och återfärden norrut. Jag tänker att det där ändå var rätt anmärkningsvärt för att komma från en som är inne i branschen. Nu återstår bara återresan till Nuuk för att möta ministern för mineraler.

Jag har redan slagit mig ned i en besöksfåtölj i regeringsbyggnaden med en kopp kaffe, när mineralministern Naaja Nathanielsen anländer, med uppenbar brådska i kroppen. Det är måndag morgon och dags att inleda ännu en arbetsvecka för en minister med bred portfölj, där mineralfrågorna väger tungt. Till professionen är hon psykolog, vilket kan tyckas ligga långt från portföljens innehåll, men…

– Grejen med oss psykologer är ju att vi är tränade för att analysera vad som pågår i relationer, och den kompetensen har jag absolut användning för även i det här jobbet, säger ministern.

Till exempel när hon försöker förstå vari Trumps intresse egentligen bottnar.

– Jag tror inte att det finns en enda samlad berättelse som förklarar det amerikanska intresset för Grönland. Det handlar om råvaror och nationell säkerhet, men där finns också den ideologiskt betingade drömmen om att utvidga det amerikanska territoriet. Jag tror att alla tre har betydelse.

– USA:s intresse är inte nytt. Skillnaden är att Trump säger det högt. Vi är alltid beredda att samtala med USA, men att bli en delstat eller ett territorium – där säger vi nej tack.

– Grönland har alltid varit i centrum för uppmärksamheten i tider av politiska omsvängningar. Så var det under andra världskriget och nu råder återigen osäkerhet, med kriget i Ukraina och klimatkrisen. Och man vill slippa beroendet av Kina när det gäller nödvändiga mineraler.

Extra allvarligt är att USA:s intresse ackompanjeras av ett hot om militär invasion. Trump kan höras raljera över Grönlands försvar, som att det består av ”två hundslädar” och inte är kapabelt att försvara ön. Men att hota militärt är inte rimligt, menar Naaja Nathanielsen (bilden).

– Det är inte meningsfullt att använda militär makt mot en så liten befolkning, och konsekvenserna för Natosamarbetet skulle vara mycket omfattande. Folk här i Grönland har försatts i en helt orimlig situation.

Naaja Nathanielsen var personligen mycket engagerad i genomdrivandet av uranförbudet 2021, både i valrörelsen och sedan som regeringsmedlem.

Om Grönland i framtiden skulle komma att tillhöra USA, så är det för att vi har tagits med våld. Igen.

– Det finns flera skäl till att vara emot uranbrytning. För mig är frågan om kärnkraftens avfall viktig. Om vi ser specifikt till Kuannersuit så är det också ett stort problem att ha gruvan så nära ett samhälle.

Naaja Nathanielsen betonar att hon och hela regeringen annars är stark förespråkare av ökad mineralutvinning – och även av turism – för att göra Grönland mindre ekonomiskt beroende av Danmark, och bana väg för en framtida självständighet.

Det här är en viktig bakgrund att ha med sig när USA:s ledning talar om att ”ta över” Grönland, vars position idag är tydligt definierad inom ”riksgemenskapen”, tillsammans med Färöarna och själva Danmark. Det är fastslaget hur vägen till självständighet skulle kunna se ut. Men med ett amerikanskt övertagande skulle allt ställas på ända och Grönland är tillbaka på ruta ett.

Nu har i alla fall nya steg tagits. I onsdags skickade en grupp europeiska länder, inklusive Sverige, militära förstärkningar till Grönland på Danmarks begäran. Detta samtidigt som samtal inleddes mellan de tre parterna, vid ett toppmöte med USA:s vicepresident JD Vance och utrikesminister Marco Rubio på ena sidan och utrikesministrarna Lars Lökke Rasmussen och Vivian Motzfeldt från Danmark respektive Grönland på den andra. Ingen ändrade sin grundposition, men man kom fram till att bilda en arbetsgrupp på hög nivå för att fortsätta samtalen. Stämningen sammanfattades utan ord när Rasmussen kom ut från Vita huset: inför kamerorna gjorde han en fistbump med en medarbetare innan han tände en cigarett tillsammans med sin grönländska kollega.

Och från Vita huset raljerades det vidare på plattformen X:

”Vilken väg, grönländska man?” lyder texten till en bild på två hunddragna slädar som måste välja mellan en dyster framtid under Kinas och Rysslands styre och en solig bild på Vita huset.

Skulle drömmen om självständighet kunna leva vidare om Grönland kom att tillhöra USA?

– Jag är trött på att behöva diskutera Grönlands väg mot ökat självbestämmande och eventuell självständighet som ett hot mot antingen Danmark eller USA. Den grönländska befolkningen har arbetat för mer självbestämmande i flera hundra år. Just nu finns det ingen majoritet för att lämna Kungariket Danmark och bli självständiga.

– Men vi har alltid sagt att vi erkänner vår betydelse för USA:s säkerhetspolitiska situation och att vi ser oss som en allierad till både USA och Europa. Och varken Kina eller Ryssland har försökt – eller lyckats – få fotfäste på Grönland av just dessa skäl. Om Grönland i framtiden skulle komma att tillhöra USA, så är det för att vi har tagits med våld. Igen.