SPORT Med samma slentrianmässiga självklarhet som de flesta av oss stänger av väckarklockan på morgonen, har Carolina Klüft slagit ytterligare ett svenskt rekord. Hon har dessutom satt nytt personligt sådant i ett par av grenarna, som vanligt.

Som extra grädde på moset har hon, likaledes som de flesta andra gånger, indikerat att det i vissa grenar funnits mer att ta. Alla former av dagslände-rykten kring Carolina Klüft är efter våren och första delen av sommaren 2003 definitivt skjutna i sank.

Det står nu absolut klart att vi har fått en världsstjärna som kommer att fortsätta vara det ett bra tag till. I förlängningen kan den här typen av framgångar revolutionera sjukampens status som gren. Naturligtvis i Sverige, men även internationellt.

Den eviga diskussionen kring mångkampare kan få ett nytt och kraftfullt inlägg. Ett blont sådant, från Växjö. Debatten har sedan länge gått ut på att reda ut om de som håller på med sju- respektive tiokamp är superatleter som har förmågor ingen annan har, eller ett gäng medelmåttor som är halvbra på rätt mycket men aldrig skulle bli något i en enskild gren.
Ju närmare de resultat mångkamparna kommer de resultat som specialisterna presterar, desto längre mot det första alternativet förskjuts debatten. Och ju fler unga superstjärnor som kommer fram, som dessutom kan bibehålla en kontinuerlig resultatmässig utveckling, desto mer respekt får mångkamparna.

Det är bara en fråga till som måste ställas. Hur bra kan hon bli? Det kommer oundvikligen att komma en dag då den närmast frenetiska utveckling vi sett resultatmässigt de senaste åren avstannar.
Då det inte blir personliga rekord varenda tävling, och då svenska rekord lever längre än tiden mellan två tävlingar. Även om Carolina Klüft själv fortfarande är bäst i Sverige, eller till och med världen. Den givna följdfrågan, hur hon kommer att hantera den situationen mentalt, ter sig svaret allt mer givet på. Hon kommer inte att ha några större problem med det. Även om det säkerligen är en svårare situation än man kan tänka sig, och trots att det bedömningsunderlag man får genom media inte är fullödigt.

Carolina Klüft verkar tillräckligt trygg i sig själv, så det är inte längre ett problem. Däremot kvarstår ju den första frågan, av rent sportsliga skäl: hur bra kan hon bli? Logiken säger oss att den utveckling som pågår nu lovar gott. Med den här takten kan hon bli världens klart bästa sjukampare inom några år. Och sedan stanna där.