Johan Jönssons nittonde diktsamling, Nollamorfa är ett slags likvaka. En man, Kjell, ligger för döden och lider av sviterna av demens. Den här ramscenen etableras på olika sätt: på några av boksidorna flödar en mittcentrerad ljust grå ordström med frågor av typen ”Jag kommer inte ihåg nåt / skulle jag det / Vem // Va / Eh / Va”, som kantas av anhörigas röster ( omsorg och oro) satta i en fetare stil.
Mycket från poetens tidigare böcker känns igen i Nollamorfa. Den pladdriga, ironiska stilen som ibland drar åt det groteska finns här. Jönsson har också länge intresserat sig för hur ett subjekt etableras i text, och vad som händer i klyftan mellan ett levt och ett litterärt jag. Så skedde till exempel i Efter arbetsschema från 2008, som i delvis dagboksanteckningsaktig text beskrev beskrev en grym erodering av mänskliga värden under trycket från effektivitets- och produktionskrav i vård- och industriarbete.

I Nollamorfa, vars tonalitet präglas av demensens förvirrade hänsynslöshet, berörs frågor om jagets försvinnande genom minnesförlustens prisma, men också på ett metaplan. I textsjok som har en mer reflekterande ton skrivs till exempel om ”språkets alltid / bara negativa / skillnadsmontage, / som endast kan adderas, / adderas, / adderas oavlåtligt / pur form / som ett oändligt utsträckt noll.”
Det poetiska ses alltså som ett lager under upprepandet av meningslösa språkliga identitetsbekräftelser. En bitter slutsats, som inte mildras av att den litterära nihilismen ackompanjeras av författarlivsreflektioner av typen ”allt har varit förgäves”. Döden är också textens ständiga följeslagare, inte minst genom återkommande referenser till författare, filosofer och filmare vars verk (till exempel poeten Inger Christensens elegi Fjärilsdalen) Jönsson läser genom en nästandöds apatiska blick.
Jag får känslan att Nollamorfa på gränsen till hånar den läsare som söker tröst och mening, och implicit ber hen att ge upp sin ambition att genom texten bli bekräftad som älskande och omsorgsfull. Trots det finns det något trösterikt i hur en ström av röster, möten, livsval, begär och (misslyckade) ambitioner över sidorna liksom skulpterar fram gestalten av ett liv. För Jönsson verkar det vara den uppgift som återstår poesin. Den kan inte längre vägleda och skapa begriplighet utan är endast ett avtryck av något en gång levt. En obönhörligt hård form av dikt med andra ord. Inte minst för dem som, likt undertecknad, fortfarande tror att litteraturen kan fungera som en slags etisk kompass med vilken man kan navigera i världen.