Inrikes 30 augusti, 2006

Knacka dörr

I medierna står Reinfeldt mot Persson. Där debatteras procenttal, fastighetsskatt och skandaler. Men över hela landet pågår samtidigt en valrörelse som ser mycket annorlunda ut. Det är den här valmaskinen som tar hem rösterna och varje val förvånar de borgerliga ledarsidorna med sin upphämtningsförmåga.

UPPSALA Uppsala Shirin Saif, 21 år, stegar fram med en bunt flygblad i näven. Hon har en LO-ryggsäck på ryggen och ett SSU-band runt halsen. Det är dags för dörrknackning. Det är enkelt, säger hon. Man skall bara våga, och vara trevlig.
– Hej, vi kommer från socialdemokraterna. Vi undrar om du har några frågor inför valet?

Vi är i Stenhagen, ett invandrartätt bostadsområde i Uppsala. Här spenderar socialdemokraterna några av de pengar som partiet fått för att utbilda och avlöna demokratiambassadörer. Tanken är att demokratiambassadörerna skall höja valdeltagandet. Socialdemokraterna satsar mest på områden där röstdeltagandet är lågt: bland unga och invandrare. Och alla ambassadörerna har invandrarbakgrund, kan flera språk. Själv pratar hon svenska, engelska och persiska.
– Många invandrare vet inte hur de skall bära sig åt för att rösta, säger Shirin. En del slänger röstkorten, för att de inte är svenska medborgare. Men alla som är folkbokförda sedan tre år tillbaka kan rösta i kommunalvalen.
Vi skall hem till Eduardo först för att samla ihop dörrknackningsgruppen. Med Shririn är de sex personer, Eduardo, Margret, Johnny, Kjell, Kicki som sitter och dricker kaffe och äter smörgåsar. Shirin är yngst – de andra är i femtioårsåldern.
– Här är Aron Etzler från Flamman, säger Shirin, och så får jag hälsa på alla.
Men de ser avvaktande ut. Skall jag göra ett valstugureportage som Janne Josefsson? Skall det bli ännu en artikel om hur socialdemokraterna är ett maktfullkomligt och trött parti? Ingen verkar glad över att ännu en reporter skall hänga med. Shirin berättar att Uppsala Nya Tidning följde med henne på dörrknackning och att de fotograferade människor medan de öppnade dörren. Många blev sura. Det slår mig att skjutjärnsjournalistiken kanske skjutit sönder vanliga människors förtroende. Politiker kan tåla hårda granskningar – ingen här har någon medieträning om jag skall börja grilla dem. Men till slut lossnar det.
– Det verkar ju vara ett lugnt område, det här, säger någon.
Underförstått är att Stenhagen i folkmun anses vara ett ”ghetto”. Några uppmärksammade bråk och rykten om kriminalitet har sänkt områdets status. Eduardo, som bor här, säger att lugnt, det är det inte.
– Nej, nej, vänta bara. Klockan elva springer ungar omkring och skriker: ”Hon slog mig! Mamma!”. Det är inte lugnt. Men folk är trygga här. Ni ser: det är inget klotter på väggarna.
– Det är ju fina hus, säger någon.
– Ja, alla verkar jättetrevliga, säger Shirin uppmuntrande.
– Vet ni vad det största problemet är?, frågar Eduardo. Allt skräp. De har öppnat en Mc Donald’s en bit härifrån. Nu ligger det skräp överallt, i skogen, ända upp till tian.

Vi pratar inte integration i det här sällskapet. Vi pratar standard, trygghet, inflytande. Även om det finns ett ”vi”, finns det inget ”dom”. Det är långt från Villaägarnas möten, där var och varannan verkar orolig för att ”svartingar” innebär bråk, tänker jag. Ändå är det socialdemokraterna och facket som ofta får rasiststämpeln i pressen.
Hur tror ni det går i valet, då? frågar jag. Känns det annorlunda nu när borgarna presenterar sig som socialdemokrater?
– Jo, men valet skall vi vinna, säger Margret.
– Men folk blir förvirrade av det här med att moderaterna skall vara ”det nya arbetarpartiet”, säger Johnny. Vi ser ju att de lägger samma motioner som förr, men det vet ju inte folk.
– Så är det över hela världen, säger Eduardo. Högern ser att vår modell fungerar, så de kopierar den. Men det är ju en fasad.
– Det måste man ju förklara för människor, säger Johnny. Ta fram och jämföra skillnaderna.
Vi kommer in på vänstersidan och vänsterpartiets problem.
– Kommuniststämpeln. Det och att de bråkar så mycket. De här fraktionsstriderna är inte bra, säger Margret.

Men nu är det dags att knacka dörr. Vi går ut och delar upp oss i tre grupper. Det är första gången för Kjell, så han får gå med Shirin. Det är verkligen ett omaka par: en kort, ung tjej som pratar hela tiden och Kjell som är lång och tyst. Det första höghuset ser ut som ett typiskt 1980-talsbygge med kakel i milda färger. Vi ringer på, en signal. Ingen öppnar dörren. Shirin lägger ned flygblad i brevinkastet. Så kommer två kvinnor med slöja ut ur hissen.
– Vill ni ha? Information om valet, säger Shirin.
– Mm, säger kvinnorna.
– Vilket språk?
– Arabiska. Men det här går bra.
Tricket är att inte vara nervös, säger Shirin. Det är inte så allvarligt om någon inte vill ha material, de brukar bara säga: nej tack!
Dörr nummer två öppnas av ett barn.
– Hej! Är din mamma eller pappa hemma?
Mamma kommer.
– Hej, vi kommer från socialdemokraterna.
– Jaha. Ok.
– Har du några frågor inför valet?
– Nej.
– Inga?
– Nej.
– Ok. Men du kan få lite material. I morgon kommer Mona Sahlin hit och talar. Här får du det. Och här är lite om socialdemokraternas frågor i valet.
Dörr nummer tre öppnas av en man i pyjamas med ljusblå ränder. Han ser ut att komma från Mellanöstern och han håller en telefon vid örat.
– Jag pratar i telefon, säger han.
Så fortsätter det. Väldigt få människor är otrevliga om man knackar på och de förstår att det inte rör sig om reklam.
– Igår var det ett barn som skrek till sin pappa: Reklamtanten kommer! Men jag sa: Nej, nej, jag kommer från socialdemokraterna och då gick det bra, säger Shirin.
– Vissa är glada, berättar hon. De tycker att det är en markering att alla röster är värda räknas, och ser att något parti anstränger sig. En del är till och med hysteriskt glada.
– Jag var hos en dam som pratade spanska. Hon bara skrek: Hola! Kom in och drick kaffe! Jag bara svarade: Gracias! Men jag kan inte spanska.

Shirin berättar att hon gick med när finansminister Per Nuder var i Uppsala och knackade dörr förra veckan. Folk som öppnade dörren blev rätt förvånade.
– En kvinna bara blev helt tyst, och sen sa hon ”Herregud!” På en liten video-snutt som ligger uppe på Upsala Nya Tidning (http://qstream-down.qbrick.com/05128/upsala/060822Nuder.swf) kan man se några av resultaten. Men det är inte alltid som det fungerar bra, säger Shirin.
– Ingvar Carlsson ringde tydligen runt till folk i valet 1994, men det var ingen som trodde att det var han på riktigt, så de fick sluta med det. De bara: Sluta, vi tror inte på det här.

Efter det första huset tar det stopp. Slut på det grå flygbladet. Sedan tappar vi räkningen på vem som har tagit vilket hus. Shirin koordinerar gruppen med mobiltelefon. Vi studerar en uppkopierad karta över området. Men alla hus som vi går förbi är tagna, och till slut samlas vi utanför nummer Stenhagsvägen 42.
– Hur gick det för er?, frågar Shirin.
– Helt överraskande bra! Alla är så trevliga när man knackar på. Och så var det bra att kunna säga att Mona Sahlin kommer i morgon.
Det blir en kort dörrknackning idag, bara en timme, mellan sju och åtta. Efter det ligger barnen och sover, då kan man inte knacka på. Nybörjarna är nöjda.
– Det är så ofta man inte hinner med det här, säger Johnny. Men det här är ju det roliga i en valrörelse, ut och träffa folk!

Vi pratar om skillnaden mot torgmöten. Många av dem som bor här kanske inte ens rör sig inne i centrum under en valrörelse. Och folk åker dessutom till stan för att shoppa, inte lyssna på politisk agitation, säger Margret.
– Och så ser det lite övergivet ut när någon står och gastar på torget. Folk som handlar kastar ett getöga, men annars blir det ju mest våra supportrar som står och tittar.
Margret tror inte heller på att ringa folk, som till exempel Moderata ungdomsförbundet gör.
– Förra valet ringde vi mycket. Så visade det sig att man kommit till folk som bodde på ett äldreboende, och då fick man höra hela deras livshistoria.
– Men det blir mer politik när man ringer, säger någon.
Och mycket riktigt – under kvällens dörrknackning har det inte blivit mycket politik. Mer information om hur man röstar. Kanske för att det är ett invandrartätt område.
– Tidigare i veckan var jag på Kvarngärdet, säger Shirin, och där pratade vi mycket politik. De hade renoverat och höjt hyran där, det var folk förbannade på.
Ja, det är sånt som kommer upp. Fastighetsskatten? Nej, det frågar ingen om. Valmanifesten? Ingen har frågat. Utrikespolitik? Nej. Reinfeldt och Persson, de nämns inte under hela kvällen.

Varje valrörelse är en gigantisk politisk kraftmätning som pågår över hela fältet. På gator och torg hålls tal och sätts affischer upp. I medierna pågår debatter, i tidningarna slås opinionsundersökningarna upp. Men de olika slagfälten ser väldigt olika ut. Det som är viktigast i DN och Agenda kan vara helt oviktigt i Stenhagen. Och hur mycket Fredrik Reinfeldt än gör för att presentera sitt parti som ”det nya arbetarpartiet” är inte det riktigt hans arena – än i alla fall. En kaxig SSU-ordförande Anna Sjödin säger i tv-programmet Karavanen, angående den uppmärksammade blogg-trenden:
– Fortsätt ni att läsa varandras bloggar, så är vi ute i förorten och knackar dörr!

Dörrknackning har många fördelar, men en stor nackdel. Det kräver mycket folk. Fyra-fem personer, varje kväll i en vecka, krävdes det för att knacka dörr i ett område med lite mer än tusen lägenheter, säger Shirin. Hon tror inte något av de andra partierna knackar. Vänsterpartiet i Uppsala gör det inte
– Vi är för få, säger Anders Eriksson i vänsterpartiets Uppsaladistrikt.
Att just socialdemokraterna gör det beror på att sossarna än så länge är Sveriges enda folkrörelseparti. 60 000 s-valarbetare, skall jämföras med moderaternas cirka 10 000, och ännu färre i de andra borgerliga partierna. Det är lätt att förstå att borgerligheten måste gå samman för att slå denna jätte. Väns-terpartiet är också mindre, cirka 2 000 uppger partiet att det har.
Dörrknackning är förstås inte heltäckande. Medierna splar stor roll för att sätta dagordningen. Och för dem som är politiskt aktiva känns det tydligt vart vinden blåser.
– Efter tsunamin var det helt hemskt. Man kände för att lägga av hela tiden, säger Shririn.
Det är ingen här som uppfattar att socialdemokraterna har det speciellt lätt i medierna. De kan knacka dörr hur mycket som helst, men varje morgon måste s-aktivisterna öppna Upsala Nya Tidning, som ligger långt till höger.
– Vår familj vill inte ha den längre. Men jag vet inte vilken tidning vi skall ha. Det blir nog Dagens Nyheter, säger Shirin.
Jag frågar vilka tidningar som man kan läsa som stödjer socialdemokraterna i det här valet. Jag får inget svar.
– Kan man få Dalademokraten här i Uppsala? frågar någon.

Sveriges största parti kanske skall skylla sig självt för situationen. Men det kommer inte hålla i längden. Folk kommer deppa ihop, det är min övertygelse. Och den dagen människorna som knackar dörr inte orkar, då har socialdemokraterna förlorat en av sina största tillgångar.
Vi är klara för dagen. Shirin har stått på benen sedan halv nio i morse. Hon tackar alla, säger några uppmuntrande ord, och går till bussen.
– Jag måste hem! Snart börjar CSI!

Kultur 25 oktober, 2025

Maggios filmdebut andas tumblr-eskt 2010-tal

Josef (Joel Spira) reser långt för att söka efter sin älskade. Foto: Andreas Öhrman.

Stereotypen med den tokroliga tjejen som dricker champagne i Paris är pinsam och borde aldrig dammats av. 7 steg vill vara smart, men faller på sin egen stelbenthet.

I Andreas Öhmans 7 steg spelar artisten Veronica Maggio den gåtfulla Elle som utvecklat en teori om kärlekens sju etapper: från förälskelse via vardagens tristess och konflikter till nytändningens sjätte steg.
I hennes värld är människan förnuftig nog att kontrollera kärlekens virrvarr. Teorin ligger långt från tanken om sammanförda öden, men är desto mer symptomatisk för vårt kbt-upplysta tidevarv.

Innan teorins försökskanin och manliga hjälte Josef (Joel Spira) hinner klura ut vad som väntar i det sjunde steget, går Elle upp i rök och han sadlar om från hjärtekrossad pojkvän till privatdetektiv. Snart inser Josef att han knappt vet någonting om sin mystiska flickvän, och sökandet efter henne tar honom runt i Sverige och över ett världshav.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 25 oktober, 2025

Älskad av alla

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Jens Stolenberg, dåvarande generalsekreterare för Nato, och statsminister Ulf Kristersson diskuterar Sveriges Natoansökan i juli 2023. Foto: Yves Herman/Pool/AP.

Jens Stoltenbergs nyckel till framgång är försiktighet och eftertanke, en bristvara i dagens världspolitik. Sara Martinsson har läst den store norrmannens självbiografiska "Min tid i Nato".

I Norge är det statsminister Jonas Gahr Støre som brukar jämföras med Palme. Överklasspojken från Oslo vest, som mot alla odds blev vänster. Men egentligen har den tidigare statsministern och Nato-chefen Jens Stoltenberg fler likheter med originalet. Sedan Palme dog har socialdemokratin inte någonstans i världen haft en stjärna med starkare lyskraft än han. Nu har han skrivit 500 sidor om sitt decennium som generalsekreterare för Nato. Man kan läsa dem som skvaller om Trump och Putin, eller för att nosa upp hemligheten bakom ett varumärke så starkt att det på egen hand vann det norska valet.

Mycket har sagts om ”Stoltenberg-effekten”. Mindre om vad den beror på. Hur blev en matteälskande nepobaby från Frogner hela socialdemokratins guldgosse? Ett svar finns förstås i uppväxten. Föräldrarna Thorvald och Karin tillhörde båda Arbeiderpartiets elit. För lille Jens var statsministrar, departementschefer och diplomater normalt middagssällskap. ]Han fick således försprång i att bygga nätverk. Att känna alla hjälpte honom tveklöst upp genom Arbeiderpartiet-hierarkin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 oktober, 2025

”Tack men nej tack”: Jokkmokk svarar regeringen om återvandringen

Roland Boman skriver i ett brev att Jokkmokks människosyn skiljer sig från regeringens. Foto: Jokkmokks kommun.

Regeringens pilotprojekt för att få afghanska flyktingar att flytta tillbaka får kritik i ett brev från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. ”De skiter högaktningsfullt i Jokkmokk”, säger han till Flamman.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 oktober, 2025

Palestinarörelsen kämpar för oss alla

Greta Thunberg deltar i en presskonferens vid Sergels torg i Stockholm den 7 oktober. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.

Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.

För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.

Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.

Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.

Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.

Läs mer

Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.

Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.

Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 23 oktober, 2025

”Narren är fri att kritisera överheten”

Björn Eklund byggde upp sitt förlag Karneval med pengar han fick från sin tidigare arbetsgivare Ordfront. Foto: Leonidas Aretakis.

Han bidrog till att göra Ordfront till Sveriges främsta vänstermagasin. Efter ett storbråk 2003 grundade han förlaget Karneval – som ifrågasätter allt från invandring till vacciner. Flamman träffar förläggaren och fritänkaren Björn Eklund.

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

Hemmastad. Från början drev Björn Eklund sitt förlag från hemmet, men han har nu skaffat ett riktigt kontor – ett litet trähus på Södermalm i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Nu kan Europas äldsta konflikt lösas

Anhängare till Tufan Erürman firar hans seger i den turkiska ockuperade delen av huvudstaden Nicosia, Cypern. Foto: Nedim Enginsoy/AP.

Presidentvalet på Nordcypern blev en jordskredsseger för oppositionen. Den lilla utbrytarstatens sittande president, Ersin Tatar, fick bara knappt 36 procent av rösterna, medan utmanaren Tufan Erhürman fick nära 63 procent när nordcyprioterna gick till valurnorna under söndagen.

Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.

Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Jag gästade Kievs klubbliv – då föll bomberna

Kievs klubbscen lever. Skribenten och dj:n Johan Norling var med om en natt med bombanfall. Foto: Serhii Kaschei.

DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.

Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:

– Vad ska jag göra?.

Han knycker på axlarna:

– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.

Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.

Frizon. Klubbarna fungerar också som skyddsrum och som vattenhål för kulturella utbyten. Foto: Serhii Kaschei.

Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.


På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.

Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 oktober, 2025

Åtalas för hatiska våldsdåd – hade ”Mein kampf” i bokhyllan

Ur Polisens förundersökning. Foto: Polisen.

De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 21 oktober, 2025

Inga kungar i Amerika

En kostymerad demonstrant deltar i en ”No kings”-protest i Los Angeles den 18 oktober, de största demonstrationerna i landet sedan 1970-talet. Foto: Ethan Swope/AP/TT.

När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.

Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.

– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Aktivister avbröt ett seminarium om akademisk frihet i Uppsala, i protest mot att temaveckan saknade punkter om Gaza. Tidigare utbildningsminister Anna Ekström menar att aktivisterna överröstade diskussionen – medan de själva menar att det är universitetet som tystar Palestinarörelsen.

Under måndagen invigdes Uppsala universitets temavecka om akademisk frihet. Invigningsseminariet gick under rubriken ”Från vackra ord till praktik”, och representanter från universitetens ledning i Uppsala, Stockholm och Umeå samt Konstfack var inbjudna för att diskutera vad som händer ”när universiteten tillämpar akademisk frihet i sin vardag”.

Men under samtalet reste sig flera personer i publiken, varav en hade med sig en megafon. I ett anförande kritiserade man att ingen av veckans punkter berörde Gaza, där bland annat FN-experter lyft risken för ett skolasticid – en utrotning av ett områdes eller ett folks akademiska institutioner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)