När min son fyllde fyra år härom veckan letade jag upp ett gammalt recept och bakade knäckflarn med chokladsmörkräm. Receptet är farmors och knäckflarnen smakar himmelskt. De smakar sommar. De smakar gammaldags och de smakar barndom. Fast det är inte min farmors, utan sommarfarmors i Enköping.
När jag var liten tillbringade jag somrarna hos en familj i Enköping. Jag var där första gången sommaren innan jag skulle börja första klass. Jag återvände alla somrar fram tills jag skulle börja andra året på gymnasiet. Feriehem hette det och det fanns en enhet i kommunen som hette Sommarbarnsbyrån som skötte det hela. Det var ett alternativ till kollo. De allra flesta barnen i Rågsved åkte på kollo. Jag fick däremot åka till den här familjen i Enköping. Vi betalade en subventionerad avgift och Sommarbarnsbyrån betalade resten av den ersättning som familjen i Enköping fick.
För mig innebar vistelsen hos familjen i Enköping att jag fick komma bort från Rågsved ett par veckor under sommaren. Jag fick bo hos en familj på landet där det fanns närvarande vuxna och barn. I huset bredvid familjens fanns en bondgård och bondgården sköttes av ”farfar” och ”farmor”. De hette liksom så. Och det var ”farmor” som bakade knäckflarnen. Dottern i familjen var jämngammal med mig och hon blev min sommarbästis. Vi växte upp tillsammans under somrarna. Vi sprang över till farmor och farfar och spelade kort. Och åt knäckflarn. Vi sov på höskullen och vi plockade vildhallon i skogen och sprang i kohagarna.
Det var väl egentligen inte meningen att jag skulle komma tillbaka i så många år som jag gjorde. Det var nog inte heller meningen att jag skulle komma över nyår eller på sportlovet heller. Men det gjorde jag. Som den förortsunge jag var vägrade jag givetvis att dricka ”komjölk” från ladugården, så Mats åkte till stan och köpte köpemjölk till mig. I alla år. Han gifte om sig med en kvinna som i ärlighetens namn inte alls var så förtjust i att det kom sommarbarn, men vi fick komma ändå. Mats var nämligen en av de här fantastiska människorna som kände ett ansvar för oss. Som tyckte att vi ingick i hans familj. Vi hörde till.
När Mats fyllde 50 år letade han upp oss gamla sommarbarn. På ladugårdsbacken möttes jag av en kille i yngre tonåren som visade var vi kunde parkera. Han presenterade sig med orden att ”han var som jag”. Det visade sig att Mats, efter det att hans egna barn blivit vuxna och flyttat hemifrån, hade fortsatt sitt engagemang för barn som behövde en extra familj. Han var kontaktfamilj åt pojkar som behövde extra stöd. Pojkar som hade olika diagnoser, men som i många bemärkelser var precis som jag var när jag var liten. Barn som behöver någon som ser dem och där de bara får vara. Vara barn och få äta knäckflarn.
Sommarbarnsbyrån finns inte mer. Den har lagts ned av politikerna i Stockholm. Såvitt jag vet finns det inte feriehem på det sätt som det fanns för tjugofem år sedan. Det går att få en kontaktfamilj beviljad via kommunens individ- och familjeomsorg, men det krävs dock sannolikt större ”behov” än vad jag kunde uppvisa när jag var sex år. Och sannolikt drar sig många föräldrar från att kontakta socialtjänsten.
För ett par år sedan dog Mats i en bilolycka. Det är som det brukar sägas, de goda dör alldeles för tidigt och det finns ingen rättvisa. Mats om någon hade gjort sig förtjänt av att få leva länge. Han behövdes för sina egna barn och barnbarn, men hans kärlek och omsorg behövdes också för oss andra, vi barn som inte har kunnat få all den kärlek och den uppmärksamhet som barn behöver.
Min son heter Mats i andranamn. Det kändes självklart. Och det känns också självklart att baka farmors knäckflarn på hans födelsedag.
