I debatten om civilförsvaret pläderas ofta för bättre försvarsförmåga hos den enskilde. 70 000 civila insatspersoner (CIP) ska utbildas i brandskydd och olycksfallshantering. Utredningen om vår försvarsvilja konstaterar samtidigt att en majoritet av svenskarna är villiga att riskera livet för att försvara Sverige, men vi saknar grundläggande kunskap om vad som förväntas av oss. Hur ska man kunna få en ansvarig att resa sig ur chefsstolen när det händer saker?
Jag vill ge en kompletterande bild av vår nuvarande brist på reella möjligheter att försvara oss. Handlingskraftiga chefer och färdigheter i hjärtmassage räcker inte långt för en verklig beredskap när det gäller. Under mina 40 år i ungdomsverksamhet med segelfartyg har jag sett hur handfallna våra ungdomar ofta är i de flesta praktiska situationer. Vi lever i knapptryckandets tid, elektroniskt såväl som elektromekaniskt. Den egna kroppsliga förståelsen av olika företeelser och skeenden är som en följd av detta mycket dåligt uppövad.
Det här gäller inte bara ungdomarna. Ofta hör man vuxna säga (gärna skrytsamt) att ”det där tekniska, det begriper jag inte ett dugg av”. Man slipper helst röra vid sådant som kan vara lite blött eller ge stickor i fingrarna. Blanka naglar ska inte få repor (förlåt att jag är en elak gubbe). Man fotograferar hellre ett skeende än att hjälpa till. Man ”får inte lyfta”.
Alla medborgare behöver känna till enkla fysikaliska fakta och kunna hantera enkla redskap och
hjälpmedel.
Nej, här går ingen längre barfota i gräset för det kan ju finnas glasbitar och ett hammarslag blir inte av för det finns inget hörselskydd att låna. Lacknafta, det är farligt. Egentligen är allting praktiskt som behöver göras alldeles för farligt för att jag ska kunna befatta mig med det.
Några typfall i en kris:
– En vägg är på väg att rasa över sjukhusets sista respirator. Där ligger en grov planka på marken. Kan den bli en stötta tills vi har fått undan apparaten?
– Någon måste ha en bit gängad stång M12. Jag vet inte vad det är.
– Vad kan jag uträtta med en ståltråd? Och ett starkt snöre?
– Hur håller jag mig varm under en gran i skogen?
– Ett grovt rör förser fienden med vatten. Vad heter det där som jag behöver nu? Rörtång… Eh.
– Vi måste få el omededelbart! Men ska jag hälla bensin eller diesel i elverket? Jaha, man kan ju alltid lukta i hålet…
Jag tror inte att en god försvarsberedskap kan existera om vi har så dåliga begrepp om den fysiska verkligheten som vi har i dag, och så lite färdigheter att hantera densamma. Alla medborgare behöver känna till enkla fysikaliska fakta och kunna hantera enkla redskap och hjälpmedel – tång, skiftnyckel, hammare, skruvmejslar, såg, yxa, kniv, bågfil, lösningsmedel, häftpistol, träskruv och så vidare.
Vi behöver en ”civil värnplikt” för våra ungdomar mellan 16 och 18 år. De bör gå fyra veckor årligen, tre år i följd och lära sig sådant som träteknik, metallteknik, elteknik, rörteknik, självförsvar, sambandsteknik, hur man håller sig varm och mätt, men även (frivilligt) sådana ämnen som spräng- och skärbrännarteknik.
Med ett sådant program skulle vi få en befolkning som klarar av kris- och krigssituationer i en helt annan omfattning än vad som skulle vara möjligt i dag. Det här handlar, lika mycket som stridsvagnar och JAS-plan, om att avskräcka en främmande makt från att angripa vårt land.
Som biprodukt får vi sannolikt ett verksamt medel mot psykisk ohälsa. Och den där chefen som inte förmår resa sig ur sin stol, hen får lite ”praktik på golvet” till stöd för sin handlingsförmåga.