I dagarna ägde en rättegång rum i Jönköping. En av de inblandade var ”friskoleentreprenören” Rune Tedfors, som vi förknippar med Ultra och Prolympia. Det tvistades om förlorade miljoner i en misslyckad satsning i Spanien.
Rättegången belyser i viss mån det nya utbildningssamhället. Skolan har blivit ett företag, eleverna kunder. Sedan regeringen Bildts “friskolerefom” 1992 har utbildning snabbt omvandlats till en handelsvara på en svällande marknad. Den offentliga och gemensamma skola som mödosamt byggts upp under lång tid har i allt högre tempo avyttrats – reats och stundom skänkts bort – till hugade spekulanter och aktörer.
Det är en lönsam bransch. Från 2005 till 2009 ökade kommunernas ersättningar till de så kallade friskolorna från drygt 13 miljarder till 22 miljarder kronor. Den största skolkoncernen, Academia, omsatte hela 2,1 miljarder och kunde notera en hyfsad tillväxt från de 222 miljoner som omsattes 2006. Rune Tedfors har gjort sig en bra hacka. Hans företagsbygge har expanderat kraftigt och försäljningen av John Bauer Organization till det danska riskkapitalbolaget Axcel spädde på kassan ytterligare.
Grunden och utgångspunkten för detta är en artificiell marknad: offentliga verksamheter drivs privat, det vill säga utgifterna står vi kollektivt för medan vinsterna privatiseras. Detta är ett exempel på konstgjord andning som inte har något med genuin marknadsekonomi att skaffa. En gåva utan like för hugade spekulanter!
I takt med att friskoleföretagen etablerar sig i kommunerna – fler står på tur i Jönköping – utarmas den gemensamma skolan på resurser. Där ”entreprenörer” och koncerner vet att minimera kostnader och extra utlägg – till exempel genom låg lönesättning, sämre arbetsförhållanden, frånvaro av kuratorer och bibliotek – har den kommunala skolan förpliktelser och ett ansvar som vi uppfattat som naturliga.
I dagens Sverige stängs skolor som en konsekvens av skapad konkurrens, segregationen ökar, betygsinflation härjar och en allmän urgröpning av utbildningssystemets grundvalar äger rum. Skolan bereder vägen för det nya och hårda klassamhället. Vinster, ”leverans”, snabb och mätbar ”kunskap”, skall i likhet med industrins kvartalsrapporter avläsa vad som produceras. ”Rankning” har blivit ett nyckelbegrepp.
Vad göra när oppositionen varit och är minimal? Miljöpartiet rättar sig snällt in i alliansledet och socialdemokraterna accepterar vinstmaskinen med vissa till intet förpliktigande randanmärkningar. För visst är det många utanför Vänsterpartiet som är motståndare till denna utveckling? Var håller till exempel alla socialliberaler och konservativa hus?
Seriösa diskussioner om kunskap och bildning dränks i kommersiellt tänkande kombinerat med gammeldags klyschor om ordning och reda. Vi har under många år kritiserat denna utveckling och varnat för följderna. Kalla fakta visar att oron var högst berättigad.
”Då vi väl tillåter oss att vara ohörsamma mot bokföringsvinsten som kriterium har vi börjat att förändra vår civilisation”, skrev John Maynard Keynes. En grundläggande förändring är vad som behövs, och det brådskar. Det är dags för fler med seriöst och genuint intresse för skola och utbildning att ta till orda. Var finns Vänsterpartiet i den debatten?
