Serietecknaren och rapparen Simon Gärdenfors bestämde sig för att resa genom Sverige och lade upp en hemsida där man fick teckna upp sig för att ge honom en natts mat och husrum. Endast biljetterna skulle han betala själv.
Trogen den självbiografiska serieformen är Simons 120 dagar naket utlämnande. Simons resa blir till en veritabel knark- och knullresa genom vårt avlånga land och gudarna ska veta att han inte förskönar sina egna bevekelsegrunder och agerande vad gäller kompisskap eller, framför allt, tjejer. Vid en tillfällig relation är han på väg att åka på stryk av en arg brorsa men räddar sig själv, låt gå för bakvägen, via en kontakt med motorcykelklubben ”Piratos” farliga gossar. När han besöker en familj på en gård på landet hånglar han med parets sextonåriga dotter, naturligtvis utan deras vetskap.
 När jag skriver den här recensionen nu låter det ju inte alls roligt. Bara tragiskt. En 28-årig, fattig, serietecknare och halvrisig rappare som snyltar sig runt genom Sverige och svinar en hel del. Men jag skrattade mig stundtals fördärvad.

Kanske är det för att i allt tragiskt och lågt verkar ju Simon ha ett gott hjärta. Kanske är det för att någon som vill visa alla sina sidor, även de rätt låga, gör oss en tjänst och vinner vår sympati. Och kanske är det också för att vi är rätt många som suttit där på en krog och tänkt som Simon i boken. ”Hon är kommunist, luktar gott och tittar på mig ganska mycket… Verkar lovande.”
Men framför allt är det för att Simon Gärdenfors är en god historieberättare och duktig serietecknare som faktiskt har något att säga. En del om vår tid men också om våndan av att vara människa. Genom skratten skymtar ett allvar och kanske också en författare som bakom all ironi funderar inte så lite på vad det hela egentligen går ut på. Livet alltså.