”Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

– När det gäller covid gjorde jag som jag alltid gör: försökte förstå vad som faktiskt händer. Jag märkte snart att något inte stämmer, inte minst med vaccinerna. Det handlar inte om höger och vänster, utan om kritiskt tänkande. Att inte köpa de officiella förklaringarna, vilken fråga det än gäller.

Björn Eklund föddes 1959 i Söderköping.

Han började läsa humaniora på universitetet i Linköping 1983, men trivdes inte där. I stället sökte han sig till äldre vänstermiljöer kring Folket i bild/Kulturfront och Ordfront för intellektuell stimulans. Han blev praktikant på Ordfront 1983, som då var ett förlag med eget tryckeri.

När aktiebolaget gick i konkurs 1988 nylanserade man sig genom ett magasin där Björn Eklund blev redaktionschef. Man kom att publicera internationella vänsternamn som Chomsky och Pilger, men hade också många kulturinslag med temanummer om kulturikoner som Vilhelm Ekelund och Cornelis Vreeswijk.

– På 90-talet blev det mer drag. Vi blev en central röst i vänstern och fångade upp folk från olika läger. Inte bara de gamla marxist-leninisterna som från början utgjort kärnan, utan även liberaler och socialdemokrater.

Framgångarna berodde delvis på en butter polis med trenchcoat och magkatarr. Henning Mankell, en maoistiskt lagd deckarförfattare, fick sitt genombrott 1991 med Mördaren utan ansikte, och under andra halvan av 90-talet hade deckarserien om Kurt Wallander förstaupplagor om 100 000–200 000 exemplar.
Man nådde även ut med annonskampanjer som ”Tidens vind”, som pågick i tre år.

Det handlar inte om höger och vänster, utan om kritiskt tänkande.

– Vi frågade 20 opinionsbildare om vad som låg i tiden, och så tryckte vi jätteaffischer i flera hundra tusen exemplar som vi bombade andra tidningsläsare med.

Han hade länge ett bra samarbete med förlagets grundare Leif Ericsson. Men de skulle snart bli bittra motståndare.

De första orosmolnen handlade om pengar. Vid millennieskiftet lämnade Henning Mankell förlaget tillsammans med sin förläggare Dan Israel för att tillsammans starta Leopard (som senast gav ut en bok 2023). Det blev ett hårt slag mot Ordfronts ekonomi, och snart sjukskrev sig även delar av personalen – inklusive Björn Eklund – med hänvisning till ”olidliga arbetsförhållanden”. ”Ordfront på väg att rasa”, lyder Expressens rubrik.

Men snart kom även den ödesdigra politiska konflikt som gått till historien som Ordfrontfejden.

Allt började i en liten parisisk lägenhet i Montmartre.

Björn Eklund hade rest dit för att intervjua den amerikanska skribenten Diana Johnstone om hennes bok Fools’ crusade, där hon kritiserade den västliga bilden om de jugoslaviska krigen som ensidig, och påstod att det inte fanns ”några som helst bevis” för folkmord i Srebrenica. Rubriken var ”Resa i Ljugoslavien”, och i texten placerar sig Eklund nära sin intervjuperson: ”Det är på tiden att vi lär oss läxan från Jugoslavienkrigen. En bra början är att läsa Diana Johnstones bok.”

Det kom in flera kritiska brev från läsare. Men först när artikeln kritiserades i Dagens Nyheter tog det fart på riktigt. Dråpslaget kom från magasinets tidigare skribent Maciej Zaremba, som skrev: ”Ordfront sällar sig till brunvänstern, kränker krigsoffren och riskerar att dra på sig en stämning för förtal.”

Svenska Pens ordförande Ljiljana Dufgran fyllde i och förkastade ”Ordfronts svartvita syn” och krävde att de bad om ursäkt ”för att ha spridit lögner och osanningar” som saknar både blodets och skammens färg.

Andra försvarade publiceringen, som Balkanforskaren Kjell Magnusson, filmaren Roy Andersson, journalisten Björn Kumm och författaren Carl-Henning Wijkmark. Internationella namn som Noam Chomsky, Edward Herman, John Pilger, Arundhati Roy och Tariq Ali skrev ett upprop till stöd för den – även om Ali senare hörde av sig och bad om ursäkt.

– De här motsättningarna fanns i flera år men vi hade kunnat hantera dem. De skärptes när chefredaktören 1999 tog ställning för Natos bombningar av Serbien samtidigt som nästan hela redaktionen skrev under ett upprop mot dem, säger Björn Eklund.

– Det gjorde oss också mer intressanta. Vi hade inte bara ett knippe åsikter som trumpetades ut. Men konflikten eliminerade den här bredden. En falang vann och de som tyckte annorlunda rensades ut, både bland anställda och förtroendevalda.

Han menar att ”mänskliga rättighetsfalangen” var inskränkt.

– Jag brukade skämta om att de som tidigare varit ML:are [marxist-leninister] nu bytt sekt till MR:are, och drev sin nya lika fanatiskt. Ändå anklagade de oss andra, som tyckte att man kunde ha en öppen diskussion även om mänskliga rättigheter, för att vara sekterister och stalinister.

Den 26 februari 2007 slog Internationella domstolen i Haag fast att massakern i Srebrenica i juli 1995 utgör folkmord enligt internationell rätt. Chefredaktören Leif Ericsson försvarade länge sin publicering, men pudlade till sist, mot redaktionsrådets vilja.

– Jag är ledsen på mig själv för att jag inte gjorde det jobb jag borde ha tagit ansvar för, sade han till Dagens Nyheter.

Björn Eklund anklagades snart för samarbetssvårigheter och illojalitet och blev avskedad, vilket ledde till protester och en medlemsmotion om att uppsägningen skulle utredas på nytt. En motion som till slut röstades ned på den omtalade stämman.

Eklunds fackförbund HTF stämde arbetsgivaren, och målet var på väg upp i arbetsdomstolen när Ordfront i september 2005 erbjöd sig att köpa ut Eklund för 695 000 kronor – ett perfekt startkapital för att starta ett eget förlag.

Snart slutade även Leif Ericsson som chefredaktör, ett beslut som bland annat applåderades av skribenten Göran Greider i Dagens Nyheter.

– Det är bra att han slutar oavsett skäl. Jag hoppas Ordfront överlever och får en vital chefredaktör och inte upprepar sådana här misstag.

Ordfront grundades 1969 på Södermalm av aktivister från solidaritetsgruppen U-aktionen. Man bildade snart ett kollektiv på en gård i den småländska byn Barnhult, som köptes med grundaren Leif Ericssons studielån. Där åt man ”kålrötter och spagetti” – men ”ingen vinterpotatis, eftersom dessa asfaltsblommor inte tog upp potatisen innan frosten kom och tog den”, som han förklarade i en historik.

Kylan påverkade även utgivningen. Deras mest lyckade projekt var Historieboken, en folkets historia som sålde i 70 000 exemplar och översattes till sex språk. Frågan är om det finns kvar ett enda helt ex, då limmet frös sönder i den dragiga lada som användes som tryckeri.

– Säpo registrerade oss omedelbart, så min inställning till dem grundmurades där. När kollektivet sprack flyttade vi till ett risigt rivningshus vid Stockholms prostitutionsstråk, säger Leif Ericsson på telefon.

– Vi var med i stora strider, som gruvarbetarstrejken och protesterna mot Vietnamkriget. När det tog slut och folkmordet i Kambodja inträffade tog vi noga ställning för mänskliga rättigheter.

Föreningen växte vidare och 1987 omsatte man 12 miljoner, hade 20 anställda och 5 400 medlemmar. Året därpå gick tryckeriet i konkurs, och ur denna katastrof föddes magasinet Ordfront, med en miljon i startkapital, varav hälften kom från förlaget Rabén & Sjögren. Under 90-talet blev det – under Björn Eklunds och Leif Ericssons ledarskap – till vänsterns viktigaste tidning.

– Det var jag och Christer Hellmark som stod för mycket av det politiska tänkandet i Ordfront på den tiden. Vi kokade ned vår ideologi till yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och radikal demokrati, säger Leif Ericsson.

Han säger att tillväxten berodde på föreningens tydliga försvar av mänskliga rättigheter.

– Vänstern såg Ordfront som borgerligt tjafs, men jag tror att det är en nyckel till att vi blev så framgångsrika. En annan faktor är att vi tog ställning för välfärdssamhället och keynesianismen, den kloka politik som Socialdemokraterna har övergivit. Det gjorde oss uppskattade som en vettig vänster.

Men i redaktionen dominerade en radikalare linje, och Leif Ericsson började känna sig allt mer ensam på mötena.

I Gaza-frågan finns ändå vettiga personer som får utrymme, Ukraina-frågan är mera undertryckt.

– Jag stod knappt ut med att sitta med redaktionen för den hade en sådan otrolig vänsterprägel, med bisarra påståenden från annars kloka personer som att Haagtribunalen hade tränat vittnen i mened. Det var ett sammansvetsat gäng. Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Samtidigt tror Leif Ericsson att han hade kunnat hantera konflikten med Björn Eklund på ett bättre sätt.

– Det borde ha gått. Jag kanske var lite för dominerande. Björn Eklund var väldigt duktig och stark, och ville få en plats i solen i högre grad än vad jag hade förmåga att ge honom. Han ville länge bli chefredaktör och många skribenter stödde honom i det men styrelsen hade inte förtroende för honom. Det ledde till mycket personfäktning.

Han säger också att många i det antiimperialistiska lägret lämnade vänstern för att göra en politisk resa. Och nog finns exempel på det.

Det stora skiftet verkar ha skett 2015. I fokus står invandringsfrågan.

Det var då Jan Myrdal och Stefan Lindgren, centralfigurer i Folket i bild/Kulturfront, började berömma Marine Le Pen och blev medarbetare i högerextrema, antisemitiska Nya Tider. Margareta Zetterström, som var med och startade vänstertidskriften på 70-talet, kritiserade omsvängningen i flera texter, och noterade att ”även andra fibbare” började prata om invandring ”på ett språk som ibland lät förvillande likt sverigedemokratiska”.

Vissa från Ordfront vandrade samma väg.

Kulturredaktör Ann-Charlott Altstadt skrev under några år i Flamman, gick vidare till Fokus, och till sist invandringskritiska Bulletin 2020–2023. Förlagets marknadschef Boris Benulic, tidigare redaktör vid kommunistiska Stormklockan, är en historia för sig. Han slutade 2001 för att bli vd för elbolaget Kraft & Kultur och dömdes 2015 för grovt svindleri och bokföringsbrott. Därefter engagerade han sig i en högerextrem bokmässa med Nya Tider som huvudsponsor och drev egna nätmagasinet Morgonposten 2021–2023. I dag är han krönikör i nyandliga högertidningen Epoch Times och medverkar i nationalistiska Swebbtv.

Jag kan inte låta bli att ringa upp och fråga hur han ser på konflikten. Han säger att Ordfront var den sista chansen han hade tänkt ge vänstern.

– Det som gjorde att man kunde växa så mycket var att man var en bred rörelse, med vida diskussioner. Men plötsligt blev vissa frågor omöjliga att diskutera, säger han med syfte på kriget i Jugoslavien.

Han säger att han inte har ändrat åsikt sedan dess.

– Jag är fortfarande en libertariansk marxist med bolsjevikiska böjelser. Men jag vill inte ha något med den befintliga vänstern att göra, den har lämnat sina principer bakom sig. Det finns inte mycket kvar av Lenins aprilteser om att krossa staten, vilket jag fortfarande tycker man ska göra. Det är en parasitär byråkratisk hydra som livnär sig på arbetande människors slit.

Han säger att han träffar Björn Eklund för en lunch varje halvår för att prata om världen.

– Han präglas av intellektuell nyfikenhet, och det ser man även på hans förlag, som ger ut många oväntade titlar. Den inställningen kan jag sakna i samtalet i övrigt.

Ordfrontfejden var förödande. Vid millennieskiftet hade föreningen 30 000 medlemmar – i dag är de runt 3 000. Ur dammet reste han i stället förlaget Karneval, som i dag omsätter ungefär fem miljoner och ger ut 20 böcker per år.

Till en början jobbade Björn Eklund hemifrån med två små barn. Sedan hyste han in sig hos Folket i bilds lokal på Bondegatan ett par år, men megahiten Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett gav honom möjligheten att skaffa något eget. Då hittade han det mysiga trähuset på Blocket och fick så småningom köpa loss det.

De första åren var utgivningen full av vänsternamn som Mike Davis, Ali Esbati, Åsa Linderborg, Erik Wijk, Torbjörn Tännsjö och Göran Palm, men i dag är den mer varierad. I fjol gav han ut Gunnar Sandelins Den stora omvandlingen, som beskriver ”massinvandringen” som en ”revolution” med ett högt pris.

– Kanske ligger det något i det, men jag har alltid givit ut böcker av författare med olika politiska övertygelser. Visst är jag kritisk till massinvandringen Sverige haft de senaste 40 åren. Men är det en förflyttning högerut?

Han inväntar min reaktion och fortsätter.

– I vänstermiljön skulle man tycka synd om invandrarna, och det kunde aldrig komma för många till Sverige. Organisationen Ingen människa är illegal fick Ordfronts stora demokratipris [2005] och jag tyckte det var vettigt då. Men där har jag faktiskt ändrat mig. Det är synd att högern tog upp den kritiska diskussionen, medan vänstern teg och inte ville se problemen. På 70-talet var det ju arbetarrörelsen som varnade för oreglerad invandring, både LO och Olof Palme.

Förlaget har också gett ut böcker som ifrågasätter den etablerade klimatvetenskapen.

– Jag tänkte länge att det är livsfarligt att elda så mycket kol och olja. Men det tror jag i dag inte alls på.

Han småskrattar och skakar på huvudet.

– Skräckscenarierna håller inte. Vi har haft en eller 1,5 grad förhöjd temperatur på 150 år. Det är ingen big deal. Före det var det väldigt kallt.

Utgivningen får i vilket fall skäll ibland i etablerade medier.

I Dagens Nyheter sällade Isobel Hadley-Kamptz förlaget till ”Putins nyttiga idioter” strax efter invasionen av Ukraina 2022, och påmindes om att ”det som tidigare sågs som inom normalitetens gränser plötsligt syns i all vansinnig nakenhet”. Björn Eklund replikerade att hon hyser ett ”hat mot nyanserade diskussioner”.

Ett eget förlag är mycket roligare än att harva runt på en tidning vars glansdagar ändå var över.

– Det där var ett lågvattenmärke från Dagens Nyheter. Men att stämpla andra som putinister är tyvärr ett vanligt och effektivt sätt att förhindra vettig debatt om Ukrainakriget, säger han.

I alternativmedier på högerkanten som Newsvoice och Nya Tider får han däremot idel fina recensioner. ”Karneval förlag duckar inte för att publicera böcker som går emot västerlandets rådande axiom”, skriver Epoch Times. ”Förlaget har bland annat givit ut litteratur som ger en mer alternativ syn på vaccin, psykiatri, klimat och feminism.”

Jag erkänner för Eklund att jag själv uttryckt mig hånfullt om att Karneval distribuerar Per Shapiros bok Kriget mot livet: Hur vi manipuleras av arkontisk intelligens, som handlar om en ondskefull utomjordisk kraft som styr världen i hemlighet. Då nämnde jag att Karneval ”händelsevis har en clownmössa som logotyp”. Men Björn Eklund bara ler.

– Logotypen är fantastisk. Den är formgiven av Per Åhlin som jag samarbetade mycket med även på Ordfronttiden. Man ser två personer som dansar, men också en narrkåpa som leder tankarna till medeltida karnevaler, då det var fritt fram att kritisera överheten. Plötsligt mässade liket för prästen och inte tvärtom.

Förlaget har också gett ut flera böcker om Israelkonflikten, som Ett förväntat folkmord av Chris Hedges och Francesca Albanese, och Den etniska rensningen av Palestina och andra böcker av historikern Ilan Pappe.

Jag frågar om han ser några likheter mellan Ordfrontfejden och dagens situation, där oförenliga åsikter om internationella konflikter – som i Ukraina och Gaza – har lett till ett hårt tryck från borgerliga medier, inte minst ifråga om antisemitism, samt splittringar i vänstern.

– Folk är trängda av den proisraeliska lobbyn i Sverige. Jag tyckte varken Lorena Delgado Varas eller Vänsterpartiet hade behövt be om ursäkt. För min del har det aldrig varit någon tvekan om att konflikten går långt tillbaka i tiden. De som försvarar Israel vill bara prata om den 7 oktober 2023, men inte om vad som hände före eller efteråt, säger han.

– Men i Gazafrågan finns ändå vettiga personer som får utrymme, Ukrainafrågan är mera undertryckt.

På det området har han bland annat gett ut Hybris av Ola Tunander och Operation Z av Jacques Baud, som båda beskyller väst för att ha provocerat fram den ryska invasionen. Nu återstår att se om den nyutgivna Frågor i tårar väcker debatt, en samling av Nobelpristagaren Peter Handkes kontroversiella essäer om Balkankriget.

På väg ut för att ta bilder på hans fina innergård plockar han fram några böcker och skickar med mig, bland annat Pudelns kärna: En bok om Ordfrontfejden. Framför huset står en mexikansk matcykelvagn med ett Fidel Castro-klistermärke på som tillhör hans äldsta son.

Björn Eklund säger att han nu är glad att han slutade på Ordfront.

– Jag hade aldrig vågat starta eget annars. Jag tvingades göra någonting eget av mitt liv, och ett eget förlag är mycket roligare än att harva runt på en tidning vars glansdagar ändå var över. Jag har inte samma inflytande som Ordfront på 90-talet, men då och då kan man göra något som har betydelse.

Flamman har sökt Gertrud Åström, Lisbeth Schulz, Kerstin Gustafsson, Joar Tiberg och Åsa Linderborg.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.