FLAMMAN GRANSKAR Vänsterpartiets valprogram 2002 talade om att sätta stopp för privatiserings- och entreprenadexperimenten. Stockholm hade fått en trafik som inte längre gick att lita på, varken tidsmässigt eller säkerhetsmässigt. Men vad har egentligen hänt med Stockholms kollektivtrafik och dess ägare? För att få en uppfattning om läget måste vi förflytta oss bakåt i tiden, till början av 1990-talet.
All SL-trafik – både buss och rälstrafik – har handlats upp i etapper sedan 1993. Busstrafiken i Stockholms län utförs nu av tre företag: Busslink, Connex Sverige och Swebus. Tunnelbane- och pendeltågstrafiken utförs av Connex Sverige och Citypendeln.
Upphandlingarna görs av respektive enhet inom SL-koncernen, men det är SL:s styrelse som beslutar.
1994 tog socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet över rodret i Stockholms läns landsting. Men detta gjorde inte att man förde en linje för att avprivatisera SL – eller att upphandlingarna stoppades.
Sverre Launy sitter i verkställande utskottet för vänsterpartiets distriktsstyrelse i Stockholm. Det är inte särskilt tydligt vad som uppnåddes under mandatperioden 1994–98, men privatiseringarna bromsades åtminstone något, menar Launy.
– Jag tror att privatiseringen hade gått längre om inte vänsterpartiet hade funnits med där. Då hade man sålt ut pendeltågen redan. Nu såldes de inte förrän borgarna kom till makten 1998.
Erik Hällström är anställd som bussförare för Swebus och arbetsmiljösamordnare för de olika bussbolagens skyddsombud. Han sitter även i SL:s sektionsstyrelse. Gunnar Ljuslin kör flygbussarna i Stockholm. Han är ordförande i Solna vänsterpartiförening och ordförande för Kommunals klubb på flygbussarna. Dessutom sitter han som sekreterare i trafiksektionen och har nu även fått skyddsombudsuppdrag. Han tycker inte, som Sverre Launy, att vänsterpartiets lyckats bromsa utvecklingen.
Enligt Hällström och Ljuslin påbörjades uppdelningen av Stockholms trafiksystem redan på 1980-talet.
– Riktningen från socialdemokraterna var redan då att dela upp SL i olika verksamhetsområden. Facket fanns med i diskussionen om indelning redan på den tiden, säger Ljuslin.
Han menar att detta var det första ledet i någonting som senare skulle komma att resultera i att kollektivtrafiken upphandlades och privatiserades.
Hällström menar att SL redan ett år innan upphandlingarna, det vill säga 1992–93, började öva inför upphandlingar och slimmade därmed organisationen hos förarna.
– Cheferna övade bland annat på att göra tajta scheman, som en förberedning till upphandlingen.

Konkurrensen mellan bolagen går i första hand ut på att dessa vill skaffa sig monopol på trafiken. Men det har ingen lyckats uppnå. Detta leder till att inget av bolagen vill satsa på nya eller reparera de gamla bussarna, menar Ljuslin.
– Vi har blivit av med allt. Matsalar har stängts, det hörde inte till verksamheten sade man. Träningslokaler har nedrustats och bland annat i Hornsberg bytte Buslink ut motionsutrymmet till baracker. Detta innebar att landstinget fick ta över kostnaderna för alla de övergivna lokalerna. Det var ren idioti, säger han.
Sammanfattningsvis menar förarna att konkurrensen inbördes mellan de olika bolagen satte kollektivtrafiken i kris.
– Det lustiga med privatiseringen är att man skapar en marknadsekonomisk verksamhet där man konkurrerar och låtsas att den är marknadsstyrd. Men i princip är busstrafiken nödvändig för att staden ska kunna fungera. Det gör att ett bussbolag inte kan slå igen och ställa trafiken. När Busslink kursade 2001 tvingades landstinget att betala och dessutom köpa tillbaka bolaget för en krona. På köpet fick landstinget ett underskott på tvåhundra miljoner. Det var en jätteförlust för landstinget, helt enkelt, säger Ljuslin.

Vänsterpartiets krav på stoppade privatiseringar fick inte gehör i den nya majoritetens plattform. Nu talas det om att SL stärka sin förmåga att under en övergångsperiod ta över verksamhet i egen regi då entreprenören missköter sig. De kvalitetsproblem som SL-trafiken lidit av sedan några år förklaras med att missnöjd personal sökt sig bort från de entreprenörer som de upplevt som dåliga arbetsgivare. Därför, skriver man i plattformen, ska SL i ”form av strategiska krav i upphandlingslagen ställa krav på arbetsmiljön hos de anlitade trafikentreprenörerna”.
Sammanfattningsvis går det att konstatera att direkt efter valet gav vänsterpartiet vika i frågan om Stockholms kollektivtrafik.
Hur tycker du att vänsterpartiet har lyckats föra sin politik när det gäller kollektivtrafiken i Stockholm?
– Jag tycker att Jan Strömdahl som satt i SL-styrelsen har varit väldigt duktig och påläst, säger Gunnar Ljuslin som själv satt med i SL-styrelsen ett tag. Men detta är inte samma sak som att han rent ideologiskt har gått rätt väg, tillägger han.
Jan Strömdahl, ordinarie ledamot i SL-styrelsen 1994–2002, håller med om att vänsterpartiet misslyckats när det gäller frågan om privatiseringen av kollektivtrafiken.
– Vi har drivit en linje mot privatiseringen, men inte fått med oss sossarna i något motstånd.
Strömdahl säger att han i SL-styrelsen gått emot vissa upphandlingar och gått med på andra. Han förstår kritiken mot partiet.
– Det är inte fel. Min inställning är också att det inte gått den väg jag skulle vilja. Vi har inte lyckats, helt enkelt, konstaterar Strömdahl.

När de första upphandlingarna kom vägrade förarna att gå med på detta, säger Gunnar Ljuslin. Han ställer sig kritisk till att vänsterpartiet var med och fattade besluten.
– Jag tror inte ens att de reserverade sig mot upphandlingen. Vänsterpartiet på riksnivå har i princip uttalat sig rätt genom att säga att de är emot privatiseringen. Där stod landstinget också, i princip. Men partiet har inte varit aktivt i att försöka bromsa det här.
Gunnar Ljuslin menar att partiet i god tid borde satt ner foten och vägrat gå med på några som helt upphandlingar. Att partiet sedan konsekvent skulle hållit fast den linjen.
– Men socialdemokraterna har fört upphandlingsspåret. Antagligen har vänsterpartiet valt fortsatt samarbete med socialdemokraterna för att inte borgarna ska komma till makten. Ljuslin menar att vänsterpartiet borde varit mer tydligt. Han upplever att det till och med inför valet 2002 tvistades lite fram och tillbalka huruvida utförsäljningen var dålig eller inte.
Erik Hällström påpekar att kollektivtrafiken inte heller fungerade problemfritt före privatiseringarna, men att socialdemokraterna själva skulle vågat ta ansvaret för trafiken.
– Sossarna frånsade sig förmågan att få det här att fungera.
Ljuslin håller med.
– De var fega. De vågade inte gå ut och säga att de var tvungna att skära ner. Det fanns en massa dödkött inom SL. Gubbar som satt på passning under nätterna. Det kunde röra sig om tio stycken som satt och spelade kort i väntan på att någonting skulle hända.
Här menar de båda att socialdemokraterna i landstinget skulle ha tagit i mer.
– Så man föredrog att lägga ut yxan i handen på någon annan, säger Ljuslin och Hällström fyller i att detta var den stora missen.
Ljuslin menar att vänsterpartiet har varit uselt på att ha någon kontakt med facket.
– Vi tog själva kontakt med vänsterpartiet. Det finns politiker som pratar om facket, men facket självt känner inte igen sig i det som sägs. Vänsterpartiet måste skapa mer direkta kommunikationer med fackliga företrädare så att man kan diskutera sådana här förändringar med dem som berörs. Denna miss gäller socialdemokraterna också.
Privatisering och upphandling pågår hela tiden inom området. Olika entreprenörer sköter idag allt från driften av all buss- och rälstrafik i länet till tekniska system för spårtrafikens informationssystem.
Hur ska vänsterpartiet kunna lösa frågan om kollektivtrafiken?
– I nuläget är man bakbunden av långvariga avtal som tecknades av borgarna vid förra mandatperioden. Men självklart är det så att man på sikt, när dessa avtal löper ut, måste jobba för att ta tillbaka kollektivtrafiken i egen regi, säger Sverre Launy.
Hur ska det gå till?
– Det är en förhandlingsfråga. Något annat kan det inte vara. Men målsättningen måste fortsätta att vara att få tillbaka kollektivtrafiken.
Enligt Gunnar Ljuslin handlar de politiska frågorna allt som oftast om vilka prioriteringar som ska göras.
– Jag är livrädd för att de kommer att lägga ner sjukhus. Sitter vänsterpartiet med och gör det kommer det bli ett jädrans liv. Det skulle kunna skaka om partiet rejält. Landstingsgruppen kanske inte vill fälla ett vänsterstyre, men jag tror att vi måste göra det. Vi måste gå in och säga att vi ska höja skatten.
– Det går inte att höja trettio öre och lägga ner sjukvård. Då lägger man ju ner samhället. Vad ska man med samhället till då? Höjd skatt är det enda alternativet, säger han.
– Vänsterpartiet måste vara mer tydliga i sin politik på alla områden. Det är partiets ansvar att värna om både vård och kollektivtrafik.