Finns det en kollektiv skuld? frågar Sven Lindqvist i sin senaste bok, Terra Nullius – en resa genom ingens land.
Den skuldproblematik Lindqvist belyser handlar, återigen, om den europeiska kolonialismen i allmänhet, och i Terra Nullius i synnerhet om dess verkningar på ursprungsbefolkningen aboriginerna, i världens mest glesbefolkade kontinent, Australien.
Boken bygger på idogt läsande, och en 1 200 mil lång resa genom det ”ingenmansland”, Terra Nullius, som de vita brittiska kolonisatörena kallade Australien i början på 1800-talet.
Beskrivningen av européernas rasistiska förakt för ”dom andra”, varvas med författarens plötsligt förhöjda livskänsla, och glädjen över det stundtals, mil efter mil, tomma och torra landskapet, som ger tid och och utrymme åt reflexioner.
För aboriginerna är marken, terran, själva källan till livet, och till den löper dess kulturs rötter. Markens livsavgörande betydelse, och den täta och speciella släktstruktur, ett oerhört vittförgrenat nät där alla på något sätt ses som släkt med alla, oavsett familj, är själva pulsådern i det aboriginska samhället, ett enligt författaren sorts ”folkhem” och ”sin civilisations högsta blomning” .
Det var dock inget som angick vare sig brittiska kaptener, nybyggare – eller de forskare som senare skulle intressera sig för ”den australiske urinvånaren”. Som till exempel zoologen Eric Mjöberg, som ledde en svensk expedition till Australien 1910–11. Mjöberg, av Lindqvist kallad ”gravplundrare”, ledde en expedition där det ingick ”att söka hembringa så många skelett som möjligt av den intressanta, allt mer och mer utdöende australiska negerrasen”.
Nu var inte riktigt alla, som Lindqvist också visar, forskare och vetenskapsmän stöpta i samma tankemässiga form, utan motsatsen fanns.
Med Terra Nullius firar Sven Lindqvist 50 år som författare, och det är bara att buga och säga att han åter skrivit en angelägen bok. Han faller aldrig i pamflettfällan, och kan därför heller inte viftas bort. Ytlighet har aldrig varit Lindqvists starka gren.
När han i Terra Nullius med stillsam vrede berättar om interneringslägren, och om hur avskiljandet av 100 000 svarta barn från sina mödrar var en del av den ”slutgiltiga lösningen” på aboriginproblemet, känns det i magen.
Likaså när han berättar om den aboriginska konsten, som sedan 20–30 år tillbaka vinner erkännade över världen. En historia om ett sorts, långtifrån smärtfri, upprättelse som bara den gör det värt att läsa Terra Nullius – en resa genom ingens land.