Riksteaterns ambition med temat ”Sverige, det nya Europa och solidariteten” är välkommet. Idén att diskussionen från en scen, utan scenografi och teknik, ska föras ut i skolor och arbetsplatser får inte bli något ytligt populistiskt, som blockerar istället för öppnar.
Jag förmodar att Riks Drama mycket medvetet har valt de fyra författarna med utgångspunkt från den tematiska inspirationen, Maciej Zarembas omdiskuterade artikelserie /Den polske rörmokaren/.
Valet avgör om Riksteatern uppnår det önskade, det vill säga diskussion, som betyder ”samtal i vilken de deltagande argumenterar för sina respektive uppfattningar” (NE 1991).

Socialistisk tävlan av Alexander Ahndoril. Regi: Richard Turpin.
Utspelar sig på en byggarbetsplats vid tiden för blockaden i Vaxholm med den osäkre maktfullkomlige byggfackbasen, den anpasslige ombudsmannen och den stackars arbetslöse. De surrealistiska associationerna räddar ibland styckets lätthet.

Concha tu madre av America Vera­-Zavala. Regi: Gustav Deinoff.
Låter oss möta två unga arbetare varav den ene inte har de fyra sista siffrorna i personnumret och är därmed ständigt på flykt. Kast mellan hopp och förtvivlan. En mycket realistisk beskrivning ur ett arbetsliv vi vet alltför lite om, de papperslösas situation. Stycket kunde kanske varit utan ombuds­mannafiltret och gått direkt till publikens eftertanke och samtal.

Dialog med ett spöke av Maciej Za­remba. Regi: Lennart Hjulström.
Är välskriven och pinsamt sentimental.
Den ensamme journalisten vid skrivbordet får läsarreaktioner. Han argumenterar, ursäktar sig, berättar och förklarar sina åsikter. Ett personligt sofistikerat försvarstal för artikelserien.

En svensk pitbull av Lena Andersson. Regi: Ulla Gottlieb.
Sätter fokus på LO-ombudsmannens politiska, kulturella och privata dilemman.
Kvinnor får äntligen plats på scen och i diskussionen. Frågor ställs, vänds och vaskas. Ett inlägg som har möjlighet att föda diskussion.

Det behövs friare tankemönster vid val av skribenter om Riks Drama vill uppnå sin anbition att diskutera ”arbetets och solidaritetens vill­kor i en föränderlig värld”.
I projektbeskrivningen står att ”alla är dramatiska texter och inte dokumentär eller faktabeskrivning”. Det blir dock motsägelsefullt då man utgår från en artikelserie som anses vara fakta och som blir det gemensamma. Det skadar inte med kunskaper, erfarenheter och värderingar som bryter upp schabloner och myter, annars blir det enbart bekräftelse på det regerande hegemoniska borgerliga tänkandet. Så snälla Riksteatern – kom igen!